onsdag 30 mars 2011

En litet pärla från en stor mästare

Indignation är en liten nätt historia av den typ Philip Roth tycks kunna snyta ur sig under en förmiddagssittning. En miniatyrvariant av The Great American Novel, där allt oväsentligt är bortsopat och varje detalj resultatet av författarens femtioåriga grundforskning inom den skönlitterära byggnadskonsten.

Indignation utspelar sig år 1951 och handlar om den alltigenom ordentlige slaktarsonen Marcus Messner, likt såväl Roth som flera av hans tidigare protagonister bördig från ett judiskt medelklasshem i Newark, New Jersey. Tidigt underrättas läsaren om Messners nära förestående undergång: Han kommer att förolyckas under någon av Koreakrigets många blodiga bataljer. Denna information bidrar till Indignations karaktär av intensiv bladvändare och exemplifierar Roths förhållande till formmässiga stilövningar: Använd dem bara när det är befogat. I övrigt inga konstigheter.

Genom en akademisk karriär hoppas Messner kunna slippa se en inkallelseorder. Han flyr till ett college i Ohio, en ganska bra bit hemifrån, och tror sig även kunna undkomma sin patologiskt överbeskyddande far. Messner vill fokusera på sina studier och spjärnar emot då varjehanda krafter vill distrahera hans pluggande. Han ignorerar studenternas föreningsliv, försöker bekämpa skolans gudstjänsobligatorie genom att citera den engelske filosofen Bertrand Russel, och intalar sig att folket på campus ropar ”Hey you”, snarare än ”Hey jew”, efter honom.

Messners autonoma strävanden går dock om intet. Bland annat tack vare en förödande avsugning (ja, Roth är sig alltjämt lik på den punkten) dras han in i stigmatiserande sammanhang som han ogärna vill identifiera sig med. Som hämtad från någon gammal grekisk tragedi tycks gudarna vilja bestraffa Messners hybris, och Indignation pekar på hur vi alla är produkter av våra ursprung, samt på svårigheten i att ställa sig vid sidan av sitt historiskt betingade öde.

Vidare vore en Roth-roman inte en Roth-roman om den inte belyste dagens Förenta stater. Oavsett om det är handsvettiga pubertetsynglingar eller gubbsjuka stötar med prostatakrångel och hår i öronen som ger historien styrfart, så är det alltid USA som spelar den egentliga huvudrollen. Utan onödiga åthävor låter Roth de blodiga scenerna från familjens Messners slakteri, liksom faderns domedagsmässande curlande av sin son, suggerera fram kopplingar till tvåtusentalets amerikanska utrikespolitik. Roth visar på den amerikanska drömmens rostiga underrede, som alltjämt rullar på i samma gamla hjulspår.

/Martin


måndag 28 mars 2011

En trilogi av Andrew Taylor (LDR1)

Jag började med del två i Roth-trilogin: Främlingars dom (bok 2). Jag hade bestämt mig för att läsa något annat av Andrew Taylor, efter hans två senaste lysande böcker, och baksidestexten lockade mest på denna. Men det är ingen sympatisk huvudperson och berättare jag möter. David är kyrkoherde med obestämbar ålder. Han är änkling sedan tio år och har en dotter på sjutton. Det jag läser om honom får mig nästan att tycka det är tur för frun att hon dog. Jag överväger att sluta läsa men så tänker jag till lite extra. Boken utspelar sig 1970 och som tidsspegling för en kyrkans man eller kanske bara en äldre man i denna tid är han kanske rätt sann. Dessutom får jag hela tiden antydningar om att något hemskt kommer att hända, och jag vill ju veta vad detta hemska ska komma att bli!

Ett till synes helt harmlöst forskningsarbete om en lokal poet sätter i gång en händelsekedja som slutar i ett crescendo. Men vad är egentligen den utlösande faktorn till hemskheterna som händer, frågar jag mig efterhand. När jag läst färdigt denna andra bok i serien måste jag läsa den första, De fyra yttersta tingen (bok 1).

Bok 1 utspelar sig i mitten av 1990-talet och har en annorlunda uppbyggnad. Flera människor berättar och den skiljer sig från bok 2 i och med att här försvinner en flicka redan på sidan 48. Ska de finna henne överhuvudtaget och då död eller vid liv? Vi följer föräldrarna, Michael och Sally, och förövarna, Eddie och Angel. 

Trots detta tidiga försvinnande känner jag ändå att gemensamt för de tre böckerna är långsamheten i berättandet. En långsam stegring av spänningen fram till en avslutande klimax. Under tiden hinner vi lära känna människorna närmare och får kanske en förklaring till deras handlande. 

För i den avslutande tredje delen, De dödas mässa, möter vi återigen David och hans nu levande fru och blott 6-åriga dotter. Boken beskriver alltså hur allting började, i slutet av 1950-talet. Berättare är Wendy, väninna till frun, som iakttar och deltar i de händelser som ska resultera i hemskheterna i framtiden. Dessutom följer vi hennes olyckliga liv som utmynnar i att hon i princip utblottad söker skilsmässa från sin man.

Bok 2 utspelar sig i och kring Roth, kanske kommer namnet på trilogin därifrån. Bok 1 utspelar sig i London och bok 3 i katedralstaden Rosington. Jag får intrycket av att det är en lägre medelklass som skildras men med inslag från andra samhällsklasser. Det är mycket vardag, och en slitsam sådan. Likaså tycker jag mig skönja att böckerna alla handlar om olyckliga människor. De ser inte någon väg ut ur det - lycka är för andra och inte för dem. Böckerna tar också upp vad som formar människan, vad som gör henne ond eller god. Något jag inte skulle ha funderat på om jag bara läst en av böckerna. Men när jag kan sätta böckerna i relation till varandra, möta människorna i olika perspektiv, hur de interagerar och förhåller sig till varandra, då öppnar sig andra dimensioner i trilogin.

Det var synd jag inte läste dem i tänkt ordning. Då hade det blivit en annan aha-upplevelse. Men samtidigt hade det också varit intressant att läsa dem i omvänd ordning, för att följa människornas utveckling från yngre till äldre. Men det går utmärkt att läsa dem var och en för sig. Vill ni veta mer om trilogin finns en webbsida på engelska. Där läser jag att trilogin filmatiserats 2007 med titeln Fallen Angel.

/Liselott

Reservera böckerna i bibliotekets katalog.
Läs mer om böckerna på webben.

torsdag 24 mars 2011

Country noir och Ola Nilsson

 
Ola Nilsson fotad av Mia Carlsson






Film noir är en kanske inte helt obekant genre. Man tänker fyrtio- eller femtiotal, nedgångna storstadsscenerier, blaskig whiskey, småjazzigt soundtrack, ett matt, blinkande neonljus, persiennskuggor, en loj berättarröst, oberäkneliga femme fataler, hotfulla klärobskyrer under regntunga hattbrätten, hårdkokt dialog.

Country noir är, precis som det låter, film noirens kusin från landet. Begreppets ska ha lanserats av författaren Daniel Woodrell, vars Winter’s Bone nyligen har filmatiserats med stor framgång. (Liselott skriver om boken här.)

Inom country noir är de slitna kontorskåkarna utbytta mot stökiga trailer parks; de uppfällda trenchcoat-kragarna mot urväxta luvtröjor; bourbonen mot lim i plastpåse. Country noirens författare och filmskapare anses vara språkrör för ett tyst, växande trasproletariat, utan tillgång till egna kommunikationskanaler. Släktskapet med film noiren återfinns i den luttrat sammanbitna livsinställningen, karaktärernas förmåga att bemöta allsköns elände med en rakt igenom hårdkokt jargong.

Inom den svenska litteraturen är det först under det senaste året som man börjat notera typiska country-noirföreteelser. Detta som någon sorts motvikt till den allra mest gapiga Åsa-Nisse-idyllen. Ett exempel är malmöförfattaren Olle Lönnaeus deckare, ett annat är Ola Nilssons ännu ej fullbordade norrlandstrilogi. Jag har just slukat Hundarna, trilogins första del, och väntar otåligt på att den nysläppta fortsättningen Änglarna ska ankomstregistreras på Ronneby biblioteks katalogavdelning.

Hundarna är ett kargt berättat nedslag i en icke namngiven norrländsk obygd. De luftigt satta sidorna rymmer flera olika öden, kretsande kring de båda tonåriga syskonparen Ida och Sanna, Kalle och Filip. Håglöst driver de runt i en illusionslös icketillvaro, en enda lång dödtid i ett brutalurbaniserat Sveriges absoluta radioskugga. Tankarna hålls undan medelst öl, vin, sprit, lim och lite opassionerat slentriansex på någon grusig gammal plastmatta. De som försökt fly sugs tillbaka som till ett svart hål. Kalle och Filips betydligt äldre bror Erik är en av dem. Han återvänder för att ta hand om den åldrige fadern och strör samtidigt ett gäng bitterljuva konstateranden omkring sig:

”Ibland får jag en känsla av att de där alkisarna som en gång var mina lekkamrater har gjort det bästa valet. De har satt sig ner och berusat sig tills de dör, och förmodligen dör de berusade och avdomnade. Jag kommer att dö nykter och skräckslagen.”

Hårdkokt så det förslår.

Dock finns det några enstaka ljusglimtar. Som Kalles lugnande inverkan på djur, och den sträng av norrländsk storslagen naturromantik som ytterst försiktigt, men inte helt utan stolthet, då och då slås an. Och så en sak till: I ungdomarnas hemliga tillhåll under landsvägsbron finns öl, cigg och… några sönderlästa pocketböcker.  

/Martin


onsdag 23 mars 2011

En liten pärla att smyga ner i jackfickan (LDR1)

Oj, vad liten boken är när jag får den i handen. Nog för att den är tjock med sina 350 sidor men den mäter bara 10*15 cm! Till innehållet är den nog så omfångsrik. Med en åldrande matematikprofessor i en av huvudrollerna blir det mycket matematik. För mig som inte studerat detta ämne på minst 15 år, och inte på någon högre nivå, blir det ibland lite knivigt att hänga med i svängarna. Men siffror, fakulteter, primtal och roten ur blandas till en vacker melodi och i mitt tycke ligger fokus i berättelsen på människorna i huvudrollerna (professorn och dennes unga hushållerska) och relationen dem emellan. Att jag inte förstår allt matematiksnack betyder då inte så mycket.

Det som knixar till deras relation, skapar spänning och vardagsdramatik är professorns tillstånd. Han har ett minne som varar i 80 minuter och minns inget som hänt efter 1975. Berättelsen tar sin början 1992. Som stöd för minnet är hans kavaj fullsatt med små minneslappar. Den viktigaste att hans minne varar i bara 80 minuter, nästa att han har en hushållerska... För honom är hon en främling varje dag, eller efter 81 minuter om turen till affären skulle dra ut på tiden. Men hon lär känna hans egenheter allt bättre. Som att han i stressade situationer söker lugnet i matematikens ordning, knappt lämnar huset, värnar om barn och avskyr morrötter. Hushållerskan, som berättar hela historien, får snart svårt att bara vara anställd hos honom - han blir en vän, en familjemedlem. Hon går över gränsen för vad som passar sig för en anställd och blir förflyttad därifrån.

Ingen har väl missat händelserna i Japan. Det verkar som att eländet aldrig ska ta slut. Senast idag läste jag att det nu upptäckts radioaktiva ämnen i vattnet i Tokyo. Denna bok utspelar sig i Japan men utan naturkatastrofer. Men kanske att det speglar hur människor lever och tänker i denna för oss fortfarande främmande men spännande kultur. Efter att ha läst En gåtfull vänskap undrar jag om det alltid är det en speciell känsla i japanska böcker eller kanske snarare i deras berättartradition.  Är det landets gåtfulla förflutna som vi västerlänningar inte förstår oss på men lockas av? De böcker jag läst (som nog inte är så många när jag tänker efter) är så stämningsfulla, fyllda av känslor, lågmälda men ändå händelserika. Eller är det mina förväntningar och min kunskap och mina fördomar om det japanska samhället och människorna som framkallar känslan? Jag får nog utforska det här närmare framöver.
Författarinnan Yoko Ogawa är japanska och detta är den första av hennes böcker som översatts till svenska.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

måndag 21 mars 2011

Film om film



















Jag har alltid varit svag för metafilm. Det vill säga film om film. Några favoriter är Michael Winterbottoms Tristram Shandy, Francois Truffauts La Nuit Américaine och David Lynchs Mullholland Drive. Typiskt för en metafilm är att älta frågan om vad som egentligen är viktigast för en filmskapare – det ofta smått kaosartade privatlivet eller det ofta smått kaosartade filmarbetet? Problemet kompliceras av att det förstnämnda inte sällan utgör stoff för det sistnämnda.

När ältandet förs upp på en filosofisk nivå blir metafilmen till något mer än bara ett navelskådande rundgångsresonemang för de närmast sörjande. Som tittare börjar man grubbla över vad som är verklighet och vad som är konst, om det kan finnas någon verklighet utan konst och om det kan finnas konst utan verklighet… och varför Marcello Mastroiannis mun rör sig så konstigt när han pratar?

Enligt forna tiders italienska filmskapare var dubbning en självklarhet. Rösterna lades på i efterhand, och i vissa fall skrevs inte dialogen förrän stjärnorna åkt hem, kulisserna monterats ner och alla scener filmats färdigt. Att få dubba sin egen insats var inte alla förunnat, och specialiserade röstskådespelare kallades ofta in. Denna för dagens publik något bakvända arbetsmetod nämner jag som en liten välmenande brasklapp i mitt i övrigt förbehållslösa tips om att se (eller se om) Roberto Fellinis från 1963.

är metafilm helt enligt skolboken. Den ska ha varit Fellinis terapiarbete för att råda bot på en tillfällig skrivkramp och handlar om hans alter ego Guido Anselmis krångel med att komma igång med en ny science-fictionfilm. Anselmi (spelad av Mastroianni) besväras av kändiskåta hangarounds, traumatiska barndomsminnen, ett gäng hora-madonnakomplexa kvinnorelationer, samt av sin egen ambivalenta hållning gentemot dessa besvär.

Nino Rota har som brukligt skrivit filmmusiken. Gianni di Venanzo står för det storslagna fotot, och redan filmens första bilder får oss i MTV-generationen på fall. Den klaustrofobiska bilkön är av allt att döma förlagan till REM:s Everybody Hurts-video.

är en av filmerna i Fellini - collector’s box 1 & 2, nu till utlån på Ronneby bibliotek och förpackade helt utan konstigheter. Inga bonusscener, bloopers eller kommentatorspår. Bara sex riktigt bra filmer, rakt upp och ner. Även tidigare mästerverk som La Strada och La Dolce Vita återfinns här. Senare höjdare som Satyricon och Amarcord hamnar förhoppningsvis på en framtida box 3.

/Martin

Reservera filmerna i bibliotekets katalog

fredag 18 mars 2011

Qou Vadis - se filmen och läs boken

Nu har jag frångått mina normala läsvanor och lyckats få tag på en nobelpristagare. Polacken Henryk Sienkiewicz fick ta emot nobelpriset redan 1905 för sin roman Quo vadis. Handlingen utspelar sig i Rom under kejsar Neros tid, då kristendomen sågs som en kufisk sekt och skulle utrotas. Samtidigt som det är en historisk berättelse är det också en kärlekshistoria. Romaren och härföraren  Marcus Vinicius förälskar sig i ”slavflickan” Lygia som är kristen.
Som i alla berättelser om Rom och deras maktfullkomliga kejsare är det en osäker tid att leva i. Förutom en omöjlig kärlekshistoria får man följa hur en ny religion växer fram och hur den gamla kämpar för att hålla förändringen tillbaka.
Filmatiseringens huvudroller görs av Robert Taylor och Deborah Kerr, men den som gör en fantastisk rollprestation är Peter Ustinov (mer känd som Hercule Poirot) som kejsar Nero. Filmen fick åtta Oscarsnomineringen året den släpptes och får räknas som en klassiker, det är en riktig kostymfilm som tar närmare 3 timmar att se.
Jag kan varmt rekommendera filmen en dag när du har gott om tid och boken är säkert lika bra. Så här mot slutet får jag medge att jag nöjde mig med filmen och ströläste mest lite i boken för att kolla om historierna stämde. Vad jag kan se stämmer bok och film ovanligt bra överens och det kan möjligtvis bero på att den version av boken vi har är ett sammandrag. Det förklarar också varför jag hade för mig att boken skulle vara i 2 delar. Om någon har läst hela boken kan ni kanske berätta om ni saknar något i filmen?

/ Anneli

onsdag 16 mars 2011

Serier i finrummet

När tecknade serier omnämdes på kultursidor var det tidigare brukligt att inleda med några meningar av typen: ”Tror du att serier alltid är lika med Carl Barks och högerkonservativa superhjältar i trikå? Tror du att serier bara är för barn? Då borde du kolla upp det här?” Detta trots att serier för vuxen publik hade varit en förekommande genre under åtskilliga årtionden. 

En del av förklaringen till denna exotiserande retorik fanns förmodligen inom seriekonsten själv. Kanske valde man medvetet att stanna kvar i periferin. Kanske ville man försäkra sig om att även framgent kunna rida på den överraskningseffekt som uppstod kring att något så trivialt som tecknade serier kan behandla ämnen som självsvält, förintelsen och iranska revolutionen.

Hur det än ligger till med den saken så tycks seriernas salongsfäighet numera vara ett faktum. I fredags kunde man läsa det här manifestet, publicerat i Dagens Nyheters kulturdel. Att en diskussion kring seriemediets genrespecifika uttryck tillåts ta plats som något allmängiltigt är ju synnerligen intressant. Och förhoppningsvis säger det mer om seriemediets erkännande som konstform än om dagstidningarnas förflackade kulturbevakning.

I manifestet uppmanar ett antal unga, svenska serietecknare till ett paradigmskifte. Ut med de naivistiskt tecknade och självbiografiskt utlämnande teman som sedan mitten av 90-talet präglat den svenska seriekonsten (tänk Mats Jonsson, Åsa Grennvall och Daniel Ahlgren). In med storslaget episk dramatik. Det sistnämnda fick mig bland annat att tänka på den amerikanska serieskaparen Jason Lutes.

Lutes ambitiösaste projekt är hans sanslöst detaljskarpa och brett upplagda trilogi om 1920- och -30-talets Berlin. Varje serieruta är där storslaget episk intill bristningsgränsen. Stad av sten är den första delen, Stad av rök den andra. Sista tredjedelen väntar man fortfarande på, förhoppningsvis inte förgäves.

Lutes är en fena på seriemediets polyfona funktioner och belyser staden Berlin (den egentliga huvudrollsinnehavaren) genom en lång rad olika ögonpar. Framförallt får vi följa den hårdkokt desillusionerade journalisten Kurt Severny, flickan Silvia, vars mor skjutits av polisen under en demonstration, samt den unga konststudenten Marthe Müller, nyss inflyttad från Köln och storögt neddragen i Berlins underjordiska kretsar. Romantiserat karikerade rör de sig genom ett föränderligt samhälle, där alla värden plötsligt tycks vara på glid. Under Weimarrepublikens dekadenta yta råder en smygande osäkerhet, som efterhand blir alltmer påtaglig. Särskilt eftersom vi alla vet vartåt det barkar...

måndag 14 mars 2011

Möt döden på en blek häst (LDR1)

Vilken härligt läskig deckare, med mystiska, spöklika skräckinslag jag läst: Döden på en blek häst. Den var riktigt svår att lägga ifrån sig. Jag fick återvända till engelsk universitetsmiljö som jag gillar. Speciellt bra passar den ihop med spöken. Förra gången var jag i Cambridge, i boken Nattvandraren år 1786. Denna gång utspelar sig berättelsen i Oxford. Men miljön är väldigt lik, med gamla hus, mörka gränder, kanalen som rinner genom skolans områden, portvakten som vaktar elevhemmet. Det som också är gemensamt med Nattvandraren är spökena...

Men denna bok utspelar sig i nutid och det är huvudpersonen Maja Grå från Sverige som har gåvan(?) att se eller snarare uppleva spöken. De är så tydliga för henne att hon undrar varför inte rumskamraten vaknar av de ljud de åstadkommer och de lukter de för med sig. Redan första dagen i elevhemmet känner hon av en närvaro och det blir bara värre eller snarare otäckare.

Det finns givetvis mysterier att lösa som är kopplade till de spöken Maja besöks av. Som alltid vill spöken få frid... Majas mamma försvann för tio år sedan och har inte hörts av sedan dess. Samtidigt som Maja ska börja studera vid konstakademin i Oxford får hon reda på att mamman mördats. Inte för tio år sedan som hon skulle kunna tro, utan nyligen och i Brighton. Polisen har inte lyckats lösa fallet. Dessutom dog fyra kvinnliga studenter hastigt i samband med en fest för 25 år sedan. Dessa dödsfall är inte heller uppklarade. Kanske blev de mördade? Är det deras närvaro hon känner? Detta tillsammans med mystiska professorer, kurskamrater, relationerna dem emellan och vännerna som Maja inte riktigt vet var hon har gör Amanda Hellbergs andra roman kusligt bra. Jag är förvånad att jag inte drömde om spöken efter att ha läst denna bok tills läggdags - eller det kanske jag gjorde... Hennes debutroman Styggelsen kom 2008. Någon som har läst den?

/Liselott

Reservera boken i biblioteketskatalog.

torsdag 10 mars 2011

Paranoida britter på badort

Ordet kult är det lätt hänt att man råkar slänga sig med. Till den som söker själva urdefinitionen av begreppet, och har typ femton timmar över att slå ihjäl, rekommenderas den brittiska teveserien The Prisoner från 1967.

The Prisoner har allt som kan begäras av kombinationen kult och teveserie: En småväxt, tystlåten butler, en gäckande katt, en excentriskt megalomanisk huvudrollsinnehavare, utstuderad futurism, folkkära skådespelare i konstiga biroller, en knipslug men hopplöst motsägelsefull intrig, en stämning så kafkaartad att Kafka själv hade kastat in handduken, samt flertydiga catchfraser av typen ”Be seeing you…”

Handlingen kretsar kring en avhoppad hemlig agent, spelad av den kapriciöst gapiga och därvidlag ganska obehagliga Patrick McGoohan. Agenten tillfångatas och förs till den bisarra badorten The Village, ett fängelse befolkat av lätt hjärntvättade människor som alla någon gång vetat för mycket om någonting. Agenten tilldelas namnet Number 6 och blir sedan utsatt för ett fjorton avsnitt långt förhör, inbegripande allt från frontallobsoperationer till skräckinjagande väderballonger.

Såväl förhöret som Number 6:s flyktförsök misslyckas alltjämt, och som tittare försätts man i en förtvivlad väntan på upplösningen. För hur det än ska gå till så måste väl en sådan till slut komma, tänker man. Det gjorde seriens finansiärer, skådespelare och övriga inblandade också. Pressen förstärkte McGoohans outhärdligt tyranniska drag, och i dokumentärer om The Prisoner påtalas ofta hur gränsen mellan huvudrollsinnehavaren och hans roll allt mer kom att suddas ut (även det brukligt när det gäller kultserier). Den febriga intensiteten renderade bland annat en livshotande nervös kollaps för den fina gamla Shakespearaktören Leo McKern.

Hyllmeter, inklusive ett gäng akademiska avhandlingar, har skrivits om The Prisoners gåtfullhet, om dess psykosociala studie av paranoia och individ-kontra-kollektivproblematik, om dess filosofiska djupgrävning i motkulturens självimploderande tendens, om dess surrealistiska... Nej, där får jag ge mig.

Att hela serien nu finns till utlån på Ronneby bibliotek kommer förhoppningsvis ytterligare spä på fascinationen. Med spänd förväntan ser jag fram emot att följande replikskifte en dag ska utspela sig kring biblioteksdisken:

"What do you want?"
"Information."
"Whose side are you on?"
"That would be telling. We want information... information... in formation."

/Martin

tisdag 8 mars 2011

Bang!


Foto: Scanpix



Attis, Bang, Bell, Brodjada, Colomba, Claque, Corinna, Perpetua... Förr i världen verkar det ha gått tretton på dussinet av kvinnliga tidningsskribenter med snajdiga signaturer.

Vässade profiler med personligt kryddade vittnesskildringar tycks ha varit den gängse metoden om man ville nå ut i 30- och 40-talens lätt kaosartade mediaboom. Förhållandena påminner en aning om 2000-talets bloggosfär (även om dagens högljuddaste röster kanske skänker jämförelsen ett löjets skimmer).

Ur ovan bemälda sällskap är det bara en som fortfarande kan sägas förekomma i det allmänna medvetandet: Barbro Alving, även känd som BA, Miss Bio, Kärringen mot strömmen och framförallt Bang.

Anledningen kan vara svår att sätta fingret på, men bör såklart delvis härledas till den språkliga briljansen. Det framgår tydligt av Beata Arnborgs nyutkomna Krig, kvinnor och gud, den första riktiga biografin över Barbro Alving. Den blivande stjärnreportern präglades tidigt av den närmast tvångsmässiga formuleringsiver som verkar ha rått i den Alvingska hemmet. Fadern Hjalmar var erkänd språkforskare, modern Fanny dito författare och kåsör. Vidare sammanföll Barbro Alvings karriär med ett dagstidningsklimat som inte bara premierade vassa profiler, utan också lät deras språkliga ekvilibrism fira triumfer i långa, grundligt uppbyggda reportage.

Viktigast är väl kanske ändå Alvings nyfikenhet och engagemang, den rastlösa livsaptit som lyfter fram ordet Bangs onomatopoetiska potential. Alving såg alltid till att vara på plats där det smällde. Under spanska inbördeskriget, invigningen av Berlin-OS, Ungernrevolten, Vietnamkriget och Nürnbergrättegången. Bang, bang, bang!

Arnborg belyser den stora emotionella uppoffring som ligger bakom alla de berömda reportagen. Intrycken satte djupa spår. Alvings gradvisa radikalisering av sina pacifistiska och feministiska övertygelser kan följas i såväl Arnborgs biografi som i Alvings egna texter. Ibland kunde hennes halvhjärtat maskerade åsikter bli för mycket, även för 40-talets lågt ställda krav på journalistisk opartiskhet. Att grällt beskriva den då ännu ej dömde norske landsförrädaren Vidkun Quisling som en ”ynklig, kallblodig rävaktig figur” med ”underliga ögon”, var enligt många kollegor att gå för långt.

Arnborg lyfter också fram Alvings synnerligen tärande prestationsångest, grundlagd av tonårens grava kroppskomplex. Även det glättigaste kungareportage kunde vara skapat under närmast helvetiska kval, hjälpligt dövade med sprit, kvinnor och cigaretter. Alvings talang för att lägra damer är för övrigt smått frapperande. Till och med vid den yttersta fronten under brinnande finskt vinterkrig dyker det upp en ung, vacker tolkfröken som börjar kasta kärleksfulla blickar.

De erotiska utsvävningarna tycks delvis ha varit ett sökande efter stillhet, en flykt från kraven på att leva upp till mediebilden av signaturen Bang. Behovet av ”att som en fågelunge få krypa in någonstans där det är varmt”, som Alving förklarade för en väninna, tycks ha löpt parallellt med paniken över att inte få vara med där det händer. En gång ska hon ha fått den klassiska frågan om vem hon hade velat ta med sig till en öde ö. "Ingen", ska ha blivit svaret."Det kan man väl i alla fall begära av en öde ö. Att den ska vara öde."

Barbro Alvings texter har genom åren samlats i en lång rad olika utgåvor, de flesta till utlån på Ronneby bibliotek. En dag som denna kan man med fördel komplettera läsningen med den tjugoårsjubilerande feministiska tidskriften Bang. I sina bästa stunder lever den upp till just den radikala rastlöshet som Barbro Alving stod för.

/Martin

Reservera boken i Ronneby biblioteks katalog

måndag 7 mars 2011

Sveriges radios Romanpris 2011

Den 1 mars började diskussionerna i radion. Två av de sex nominerade böckerna var uppe till diskussion i Lyssnarjuryn. Idag den 7 mars 18.15 i P1 meddelas vem som vunnit och priset delas ut.

Har du som jag missat att följa jurydiskussionerna på radion? Du kan trösta dig med att de går att lyssna på i efterhand på Romanprisets hemsida. Här ser du vilka böcker som var nominerade och kan läsa lite mer om dem om du vill. Själv har jag bara läst en av de sex romanerna En dåre fri av Beate Grimsrud som jag skrev om i februari. Men den har gått till final!

/Liselott

fredag 4 mars 2011

På fel humör?

Nä, Agnés Desarthes Ät mig lyfte aldrig. Undra om jag var på fel humör? Eller var det Myriam jag inte kunde tycka om. Huvudpersonen som beskrivs på baksida av boken som "en vilsen men kreativ kvinna i fyrtioårsåldern, öppnar restaurang i ett försök att ge sig själv en ny chans och lägga bakom sig den skamliga hemlighet som ödelade hennes tidigare liv". Det blir för mycket elände i hennes liv som hon inte kan ta tag i och det retar jag mig på. Hon är liksom för mesig.

Som tur är kommer Ben in i hennes resaturang och efter 145 sidor blir det blir dynamik i berättelsen. Det känns lite som filmen Chocolat. Magin träder in, misslyckanden blir till triumf även om vägen dit inte är spikrak. Men Myriam då, ska hon finna lyckan igen? Tja jag läser den till slut, mest för att se hur de ska gå. Men kan inte riktigt köpa det som händer. Den skamliga hemligheten känns inte så skamlig när jag läser om hur hon lever livet - men jag kanske missade någon avgörande detalj?

Någon som läst den och har en annan syn på boken?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

torsdag 3 mars 2011

En konstpaus

Ronneby biblioteks konstavdelning bör inte underskattas. En aning skymd bakom trappan till andra våning härbärgerar den många goda anledningar till en stunds vilsam vardagskontemplation. Exempelvis de flesta av bibliotekets sjuhundrafemtiotre konstnärsbiografier. En personlig favorit bland nytillskotten är Birgit Rausings rikligt illustrerade Agda Holst –livet, konsten.

Självvalt ogift förblev Agda Holst (1886-1976) sin barndomsstad Kristianstad trogen, men inte utan internationella kontakter. Då moderns garnaffär inte krävde hennes omsorger kunde hon unna sig några studieperioder i såväl München som Paris.

En återhållen, men raffinerad, kubism tycks ha blivit frukten av studierna. Framförallt porträtten från tjugotalets mitt, där tekniken parats med tidens så kallade nysaklighet, drabbar betraktaren. Anledningen är paradoxalt nog den obevekliga distans som de stringenta kompositionerna skapar gentemot den avbildade. Begreppet integritet löper som en röd tråd genom Holst konstnärliga produktion, och i de nästan stillebenartade självporträtten blir det extra påtagligt. Man kommer inte en millimeter in under huden på människan Agda Holst. Det antydda leendet utstrålar en oerhört lugn och stark självmedvetenhet, och med full sinnesnärvaro tycks hon närmast idealisera sin egen svala elegans. Jag kapitulerar omedelbart.

Lugnet och den självsäkra integriteten återspeglas också i koloriten. Holst jobbade helst med sobra färgtoner, men utan att låta konsekvensen slå över i monotoni. Så fort det riskerar att bi tråkigt och odynamiskt lyser en skrikigare nyans plötsligt upp i någon liten handbukett. Men det enbart av strikt kompositionstekniska skäl. De psykologiska djupen förblir mörklagda.

Det kyliga tonläget skiljer Holst från exempelvis generationskamraterna Ester Almqvist, Ellen Trotzig och Tora Vega Holmström, vilka även de varit föremål för biografier av Birgit Rausing. Att Holst saknar denna trios mer känslosprakande manér kan vara anledningen till att hon blev förhållandevis väl mottagen bland manliga kollegor. Exempelvis var hon länge den enda kvinnliga medlemmen av konstnärsgruppen Aura.

Även i fråga om efterlämnade brev och dagboksanteckningar är Agda Holst den mest återhållsamme i Rausings kvartett. I ett litet brevkort från den för tillfället sanatorieinlagda Holst till vännen Elsa Wallgård anser sig Rausing dock ha hittat något väsentligt:

”Skulle du vilja se i min översta byrålåda i mellanrummet i asken till höger, tror jag, ligger en liten mörkt rödbetsröd silkesnäsduk, så stor som detta kort ungefär. Den är pricken över i på en klänning som annars ter sig slätstruken.”

/Martin


tisdag 1 mars 2011

Åter i Tolkiens värld

Längtar ni tillbaka till Tolkiens värld? Tänk att återigen får bekanta sig med enter, hobbitar och orker. Färdas över ändlösa slätter, genom skogar och raviner i goda vänners sällskap. Möta faran, mörkrets makter och kanske lyckas övervinna dem. Då måste ni läsa Nick Perumovs första del i serien Mörkrets ring, Alvklinga.

Men varför valde Perumov att förlägga sin historia hit? Året var 1985 och han hade precis översatt Tolkiens Ringarnas herre till ryska och kunde inte lämna denna värld. Han längtade tillbaka, inspirerades och började skriva en egen berättelse. Ringarnas herre var förbjuden litteratur i Sovjetunionen vid denna tid så någon publicering av sitt verk väntade han sig inte. Men när boken sex år senare var färdig föll Sovjetuninonen, och den blev utgiven. Det blev Perumovs genombrott och 2007 blev han årets fantsyförfattare i Ryssland, för andra gången. Men det är först på senare år han översatts till svenska och jag har tidigare bloggat om hans verk Svärdens väktare.

Men vänta er inte att han skriver precis som Tolkien. Perumov skriver i sitt efterord att han är "mer intresserad av vad som händer när det goda inte går att skilja från det onda". Han gör det bra! Jag läste hela lördagen och ville inte lämna denna värld. Men hu vad länge jag får vänta till nästa del översätts och ges ut på svenska.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.