Isolerade på Caribou Island – eller?

Det var tur att jag lånade hem Caribou Island och började läsa. För det handlade om så mycket mer än vad som stod på baksidan av boken… Enligt den blir Gary och Irene isolerade från omvärlden på en ö utanför Alaskas kust. De är ett par sedan 30 år men har fått nog av varandra och försöken till försoning är tröstlösa. Det lät inte så jätteintressant men det var ändå något som lockade. Omslaget, Alaskas vildmark, isoleringen från omvärlden, att David Vann fått flera internationella priser för boken. Efter att ha läst mer än halva har Irene och Gary fortfarande kontakt med omvärlden… 

Istället handlar det om deras förhållande, byggt på drömmar och gemenskap som gradvis övergått i vardag och besvikelse över drömmarna som gått i stå. Irene är pensionerad från sitt älskade jobb och är långt ifrån nöjd med hur livet blivit. Gary inser att han inte lyckats skaffa sig en enda nära vän i Alaska. Ingen han kan be om hjälp med sitt drömprojekt, byggandet av en genuin timmerstuga ute på en ö. Ingen mer än sin fru. Första stockarna ska äntligen ut, tre månader senare än planerat, och regnet sköljer över dem. Men han kan inte ge upp. Kan inte vika ner sig för fruns förslag att vänta en dag. Det iskalla regnet piskar dem men de kämpar på. 

Fraktandet av stockar ger Irene en rejäl förkylning. Följt av en huvudvärk hon knappt mäktar med. Men läkarna hittar ingen infektion. Är huvudvärken inbillad? Är det Garys uppmärksamhet hon söker? Som läsare svävar jag i ovisshet men har mina teorier. Irene har sitt att fundera över och är helt säker på att Gary planerar att lämna henne. Allt han gör pekar mot detta faktum.

Det är också fler personer inblandade än vad som framgick av bokens baksida. Parets barn Mark och Rhoda, tandläkaren Jim och turisterna Carl och Monique. Rhoda som drömmer om äktenskap och trygghet med Jim som är 10 år äldre med ett vackert hus och bra ekonomi. Han i sin tur faller handlöst för den 20 år yngre Monique. Intrigerna tätnar. Var står dessa människor i livet, vart vill de och vad har de fastnat i? Vad kan man nöja sig med som människa? Vad gör de med sin längtan och de drömmar som absolut måste uppnås. Vad är de beredda att göra mot andra och sig själva? Ser fram emot de avslutande 100 sidorna…

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Främling

Den 26 februari nästa år är det trettio år sedan Carola blev ett namn på snart sagt allas läppar. Med gul byxdress och bibel i högsta hugg sjöng hon sig in i våra hjärtan, i alla fall för ett tag. Jag var fem år och minns inte direkt själva vinsten, men vet att jag hade en idolbild på väggen. Storasyster och jag fick var sin kassett med Främling, för husfridens skull.

Om Carolas offentliga liv och karriär efter Främling skriver Andreas Ekström och Johanna Koljonen utmärkt och roligt om i Främling - En bok om Carola. De har intervjuat personer som bidragit till Carolas karriär, till exempel Bert Karlsson som gav ut första albumet. Även fans och tidigare medarbetare har fått komma till tals. Det är en ömsint, men ändå inte helt okritisk skildring. Författarna har inte intervjuat Carola, med förklaringen att hon ska kunna ta avstånd från boken eftersom hon inte medverkat till den. Den andra anledningen är "[---] ren rädsla. Vi ville skriva om Carola som den del av den tid och det land hon har verkat i under sina första trettio år i offentligheten. Det perspektivet var vi rädda att tappa om vi konfronterades med hennes personliga utstrålning."

Trots att kassetterna sedan länge är undanstuvade och det är evigheter sedan jag räknade Carola som min idol hade jag ändå glädje av läsningen. För trots allt är Carola mer än en artist, hon är ett svenskt fenomen.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

En riktigt otäck thriller – Pansarhjärta

Önskar ni läsa en riktigt otäck thriller så låna Jo Nesbøs Pansarhjärta. Den börjar med en så målande beskrivning av ett fruktansvärt mord att jag tvekar över att läsa vidare.

I Pansarhjärta blir Harry hemlockad från Hongkong där han balanserat på gränsen för att riktigt trilla ner i alkoholism- och narkomanträsket. Dessutom håller han sig gömd från Triaden (lokala maffian) som vill inkassera en skuld. Harry är en skitstövel till utredare, ogillad av flertalet inom polisen. Samtidigt den ende inom norska polisen som är specialist på seriemördare och som möjligen kan hitta en förmodad seriemördare. Hans chef ger honom uppdraget men det måste ske i hemlighet. Harry har sina okonventionella metoder, medarbetare och motarbetare och vet att använda dem…

Antagligen är jag väldigt lättlurad men jag blir överraskad flera gånger under läsningen. Redan en fjärdedel in i boken (som är riktigt tjock) tror jag att mordet ska vara löst. Men det tar en ny vändning och utredningsteamet arbetar vidare. Ännu en gång tror jag det ska vara löst och funderar över vad resten av boken ska handla om – men ett nytt bakslag för Harry Hole och mördaren är fortfarande okänd och fri.

/Liselott

Reservera boken i biblioteket katalog.

Hon var helt ok i andra boken...

"Det blev plötsligt mörkare i rummet och Connie blev medveten om en gestalt som skymde ljuset från det lilla fönstret. Någon stod där ute och tittade in. En kvinna, stor, ovårdad och med ett runt fullmåneansikte. Connie drog slutsatsen att det var en av de resande som dök upp ibland och sålde disktrasor eller lyckobringande ljungbuketter."

Var är det för en bov, undrar även jag. Inte kan jag tro att det är kriminalkommissarie Vera Stanhope! Lägg till hennes burdusa och bestämmande sätt mot kollegor, alkoholproblem, övervikt och dåliga kondition. Dessutom ogillar Vera folk tills hon hittar något som i hennes ögon gör dem mänskliga. Jag kunde inte med henne efter att ha läst Dolda djup som kom 2011. Men beslöt att ge karaktären en andra chans när nu Döda talar inte kom ut. (Ann Cleeves förra serie var ju så himla bra). Jag funderade lite extra över de karaktärsdrag som Vera har i boken. Hur hon reagerar och tänker i olika situationer. Hon blev därmed en mer intressant person att följa! Kunde till och med förstå hennes agerande. Till på köpet fick jag en riktigt bra deckarhistoria med spänning in i det sista.

Vad handlar då boken om? Vera har gjort ett svårt livstilsval och börjat motionssimma med efterföljande bastubad. Den gång vi får följa med Vera till badet blir hon avundsjuk på den kvinna som sitter fullständigt avslappnad i bastun. Något Vera själv aldrig lyckas med. Men när ångan skingras ser Vera att kvinnan inte alls är naturligt avslappnad utan död. Mördad! Det blir en invecklad utredning innan Vera och hennes medarbetare hittar mördaren och motivet. 

/Liselott

Reservera böckerna i bibliotekets katalog.

Allt som är jag av Anna Funder

I början av 2000-talet bor Ruth i Australien. Hon är gammal, skröplig och har börjat glömma saker. Men det som hände i Tyskland och London under 20- och 30-talet minns hon. Hur hennes politiska engagemang växte fram med kusinen Dora som förebild. Åren när Hitler tog sig till makten och hon och Dora tillsammans med andra kämpade mot nazismens växande inflytande över folket i Tyskland. 

När det en morgon dimper ner ett paket med texter börjar hon tänka än mer på det förflutna. Texterna består av Ernst Tollers självbiografi. Kortfattat var han en tysk pjäsförfattare som blev politiskt engagerad och hamnade i fängelse (fylligare porträtt finns i boken). Tillsammans med Dora och några till drev Ruth kampanjer för att få Toller frigiven och för ett fritt Tyskland. Ruth minns tillbaka och känner saknade efter Dora som dog i exil. Ser henne överallt. Vi följer Ruths vindlande minnen som förstärks av Tollers biografi. Biografin skrev han med hjälp av Dora under 30-talet. Den påbörjades i Berlin och avslutades i London.  När jag läser om Toller befinner han sig i ett hotellrum med utsikt över Central Park. Dora finns inte längre i hans liv. Tidsmässigt har Hitlers invaderat Tjeckoslovakien men kriget har inte brytit ut. Toller har bestämt sig för att lägga till några stycken i biografin. Stycken som han tidigare uteslutit och som handlar om Doras roll i hans liv.

Allt som är jag är en väldigt fascinerande bok om hur motståndet mot Hitler och nazismens framfart kunde te sig, hur det var att leva som motståndare i Tyskland då och om livet i exil. Ernst Toller var en verklig person och även Ruths karaktär bygger på en verklig person. På förlagets hemsida står att läsa att Ruth delade med sig av sin livshistoria till Anna Funder innan hon gick bort 2001. Men berättelsen handlar lika mycket om människors förhållande till varandra, som släktingar, vänner, medarbetare, älskande. Hur deras förhållanden påverkas av det fria livet, avundsjuka, av det liv de lever på grund av sitt politiska engagemang och flykten till London. Hur de reagerar på att deras tidigare självklara sätt att utrycka sig, göra sig förstådda och få tillgång till information plötsligt är borta.

Jag är mitt i boken när jag skriver detta. Den tar tid att läsa och kräver engagemang för att riktigt hålla isär alla händelser, personernas känsloliv och tankar. Men det är hitintills väl värt det. Jag rekommenderar varmt att du läser den!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Tidskrift för pysselälskare

En av flera tidskrifter som Ronneby bibliotek erbjuder i år är Inzpira magazine. Undertiteln Kreativt frosseri verkar onekligen stämma. Här finns mycket för den som är pyssligt lagd. Senaste numret, som kan läsas på biblioteket, erbjuder kunskap om att trycka på tyg, baka honungscupcakes och få till ett vintagebröllop, bland annat.
Läs och bli inzpirerad.

/Jenny

Reservera nummer av Inzpira i bibliotekets katalog

Stål

Det har faktiskt bildats en liten reservationskö till Silvia Avallones debutroman Stål. Ett erkännande från ronnebyborna som är få italienska romanförfattare förunnat. När kan det senast ha hänt? Förmodligen någon gång på kortkatalogernas tid. Umberto Ecos Rosens namn kanske.

Stål är väl värd uppmärksamheten. Årets bästa läsning, så här långt. Följande brasklapp kan dock vara befogad: Silvia Avallone är ingen Bo Hagström. Stål utspelar sig i toscanska Piombinos allra slitnaste bostadskomplex, där folk kissar i trappuppgångarna. Allt är kärvt, fattigt och betonggrått, och strax utanför centrum tronar stålverket Lucchinis fallfärdiga masugnar. För att kunna stå ut med jobbet där måsta man ta knark till frukost.

Romanen kretsar kring Anna och Francesca. De är tretton år gamla och skoningslöst sexualiserade, av såväl berättarrösten som av flickornas aggressivt patriarkala omgivning. Det är obehagligt att läsa om. Och besvärligt att återge, i alla fall för en gubbhalva som undertecknad.

Som blickfång på stranden fylls Anna och Francesca trots allt av självförtroende, som de liksom omsätter i en supertajt men hopplöst skör och verklighetsfrånvänd bästis-/kärleksrelation. I deras svettigt fysiska symbios gror ett frö av hopp om något annat. Kanske kan de rymma till Elba, där byarna liknar små julkrubbor. Kanske simma dit, genom det avloppsgrumliga vattnet.

Stål måste samtidigt beskrivas som en kollektivroman. Annas kärleksfulla bror Alessio, den töntiga Lisa och hennes förlamade syster Donata, Francescas mamma Rosa, som är trettiotre men redan en tant, Annas mamma Sandra, som läser La Republica men ändå stannar kvar hos sin strulputte till make… Alla skildras de på ett ytterst inkännande vis. Det gäller till och med Francescas hatade pappa Enrico, som inte drar sig för att slå av näsan på sin levnadsglada dotter.

De inte sällan bryska perspektivskiftena innebär på samma gång en lätt distanserad berättarton, vilken på ett fascinerande vis balanserar upp en del ganska melodramatiska risktaganden. Bäst blir det när Avallone sliter läsaren från intrigen genom att låta gnisslet från stålverkets traverser, konvertrar och torpedovagnar göra sig påmint.

Det vilar något filmiskt över detta. Apflickorna möter Antonionis Il Deserto rosso. Jag tror mig nästan ana en lek med gammal industriromantiserande italiensk kultur – futurismen och så vidare (medveten om att jag nu är ute på väldigt djupt vatten). Förmodligen är det Piombino som spelar den egentliga huvudrollen här. En bild av ett stenhårt och gravt kvinnoförtryckande italienskt klassamhälle.

I Sverige märks för tillfället en ny generation kvinnliga arbetarförfattare, som luttrat botaniserar i den svenska modellens ruinlandskap. Mycket tyder på att man i Italien kan ana en motsvarande våg. Michela Murgias Själamakerskan och Valeria Parrellas Avskedsbrev är nya romaner som genast hamnat högt på min måste-läsa-lista.    

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Häxans tid

Wow, vad bra den var! Jag hade låga förväntningar på Häxans tid. Men när en isländsk författare skriver en deckare kan jag inte låta bli att läsa den. Att dessutom handlingen utspelar sig kring Akureyri är ett stort plus. Jag passerade området med bil för si så där tre år sedan och vandrade runt lite i staden. Jag har klurat och undrat om jag minns platserna som nämns. Får nog plocka fram kartan och kontrollera bynamnen och drömma mig tillbaka.

Huvudperson är Einar. Han är journalist och ofrivilligt förflyttad med två kollegor till Aukureyri, för att där etablera tidningen han arbetar för. Genom sitt vanliga jobb med att författa artiklar kommer Einar i kontakt med diverse människor som råkat ut för olyckor, försvinnanden och mord! I små steg följer han de fakta han får fram genom efterforskningar och intervjuer. Snart är han något på spåret…

Jag tycker väldigt mycket om Árni Thórarinssons bok. Den känns väldigt äkta jämfört med vanliga deckare. Einar och hans två kollegor är en trevlig ny bekantskap. Det finns till skillnad från de deckare jag brukar läsa även en hel del att fnissa åt. 

Författaren har skrivit fler böcker om Einar men de är tyvärr inte översatta till svenska. Häxans tid ska ha spelats in som tv-serie och ska visas i SVT under året. Jag kommer att hålla utkik efter den i tv-tablån! 

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Sverige och paradiset

En septemberkväll 1971 visade SVT dokumentären Nordkorea 1971 – Ett reportage om ett land vars framtid ingen trodde på. Nordkorea beskrevs i termer av ”ett ekonomiskt under”, men att filmen därmed var ett utslag av den vänstervridning som 70-talets public service ofta beskylls för är nog en förhastad slutsats.

Nordkorea var ett ekonomiskt under. Likt sagohästen Cholima hade man tagit språng på flera mil i taget, från sönderbombat land till modern välfärdsstat.

Vänsterrörelsen hade just skakat liv i den gamla Svensk-koreanska föreningen, men i synnerhet var det näringslivet som lät sig imponeras. Man skickade en industriutställning och skrev kontrakt på modernisering av en gammal järngruva. God hjälp fick man av UD, som närde förhoppningar om att få spela en viktig roll som politisk brobyggare. Den 6 april 1973 erkände Sverige, som första västland, Nordkorea som stat. Diplomatiska förbindelser upprättades i samma veva.

Lovisa Lamms reportagebok Ambassaden i paradiset berättar om dessa – inte sällan djupt absurda – förbindelser. Lamm är utbildad på Dramatiska institutets radiolinje och kan med stadig hand fläta samman flera olika berättartrådar. Hon intervjuar pensionerade diplomater, läser gamla Säpo-protokoll, hör skakande vittnesmål om terror och hungersnöd från flyktingen Kim, försöker få fatt i två svenska ”eskorttjejer” som enligt ryktet ska ha flugits in till den store ledarens hov.

Dessutom korsklipper Lamm in bilder från ett eget snitslat besök i Nordkorea. Hon är i det närmaste besatt av landet. Detta enligt egen utsaga, eftersom hon också – i likhet med exempelvis generationskamraten Elif Batuman – är besatt av att prata om att hon är besatt.

Och det är väl som världspolitisk kuriositet, en samling gamla James Bond-kulisser för skräckblandat förtjust nörderi, som Nordkorea i stor utsträckning får fungera. Det svenska näringslivet entusiams dämpades i alla fall tidigt, berättar Lamm. Nordkoreanerna gillade att beställa, men slarvade med betalningarna. Deras statsskuld till Sverige är än i dag högst bland alla länders – 2,6 miljarder.

Alltjämt vajar emellertid den svenska flaggan i Pyongyang. Ambassaden i paradiset har nämligen fått en ny viktig roll, som unik utsiktspost mot Kina. På ett ytterst underhållande vis lyckas Lamm fånga dessa förändringens vindar, genom några decenniers svensk utrikespolitik.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Drömmarnas sjö

Kul att inte få precis det som jag förväntade mig, efter att ha läst baksidestexten på Drömmarnas sjö av Kim Edwards. Det var en härlig berättelse att sjunka in i. Fick dessutom lite inblick i kvinnorättskampen i USA under början av 1900-talet.

Lucy lämnar sambon (som måste jobba) i Asien för att åka hem till familjen i den lilla staden Lake of dreams på USA:s östkust. Hon har inte varit hemma på många år. Brodern verkar ge upp sina drömmar för att istället jobba hos farbrodern i familjeföretaget. Lucy kan inte förstå hur han kan börja jobba där när fadern och farbrodern är ovänner. Mamman har börjat dejta och vill dessutom sälja huset! Det är svårt för Lucy att acceptera. Kan det ha att göra med att hon inte kommit över faderns död? Dessutom möter Lucy sin gamla ungdomskärlek… Ännu snyggare än förr. Jag anar romans!

När sedan Lucy hittar brev, tidningsklipp och lite annat i ett dolt utrymme i huset kommer det att dominera hennes semester. Kan hon ha en okänd släkting som ingen vetat om, den mystiska R? Mysterierna tätnar. Ska allt få sin förklaring och det hela sluta lyckligt?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog