Fullständigt fascinerande av Jeanette Winterson



Copyright/fotograf: Peter Peitsch
 
 

Efter att jag hört Yukiko Duke berätta om Jeanette Wintersons kommande självbiografi Varför vara lycklig när du kan vara normal blev jag nyfiken på författaren. Till min lycka hittade jag samma dag en av de böcker Duke omnämnde, den delvis självbiografiska romanen Det finns annan frukt än apelsiner.

En mycket fascinerande bok. Kanske främst människorna i den. De flesta medlemmar i samma församling som Jeanette och hennes mor. En moder som jag finner helt otrolig i sitt tänkande och syn på både världen och helt vardagliga händelser. Samtidigt är hon väldigt engagerad i sin övertygelse om hur världen ser ut. Jag ställde mig frågan: Är det en skröna jag läser? För jag kunde inte ta berättelsen på allvar. Det var liksom inte möjligt att berättelsen bygger på verkliga händelser. Det gör mig än mer nyfiken på den kommande självbiografin. Den har vi i skrivande stund inte fått till biblioteket. Men jag ser fram emot att få läsa den. Undra om den blir lika lätt att läsa som Det finns annan frukt än apelsiner och kommer den att bekräfta händelserna i den?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Sken

Magnus Dahlström är tillbaka. Efter bara ett år. Senast dröjde det femton. Sken är titeln på nya boken, som i mycket hänger samman med Spådom från i fjol. Även här berättas tre disparata historier, om tre olika yrkesutövare. I Spådom handlade det om tre män, den här gången om tre kvinnor. En arkeolog, en förskollärare och ett vårdbiträde inom äldreomsorgen.

Den förtätade stämningen är den samma. Inga person-, produkt-, eller ortsnamn; inga utagerade känslor. Bara detta patenterat nollställda och tvångsmässigt exakta registrerande av dofter, texturer, väderförhållanden, harklingar, nackknyckningar, utväxlande av blickar över kaffekoppar.

Samtidigt upplever sig läsaren vara ett sinne kort. På ett närmast aspergerartat manér försöker jag utläsa liv i detaljpedanteriet. Jag vrider och vänder på varje perfekt utmejslad mening och långsamt utvecklar sig tre historier om utmanade makthierarkier.

Arkeologen misstänker att projektet hon deltar i gräver i fel väderstreck. Förskolläraren har plötsligt blivit lämnad av sin man och kollegorna tycks därmed tvivla på hennes arbetsförmåga (en morfar som tillåts hämta ut fel barn spär på misstankarna). Vårdbiträdet försöker upprätthålla ordning bland sönderfallande rutiner.

Stundtals sitter man och längtar efter en filmatisering, som kunde komplettera de klaustrofobiska närbilderna med några avklarnande utzoomningar. En hårt tyglad Ruben Östlund skulle kanske kunna tilldelas jobbet, tänker man. Han har liksom samma osvikliga öga för sociala spänningar i folkhemska ruinlandskap.

Men kanske är det ett för välsnitslat tolkningsspår. Misstanken av att vara förvillad av skenbilder präglar hur som helst läsningen, vilket inte bara titeln bidrar till. Särskilt förrädisk känns frestelsen att läsa den avslutande delen som en spegling av det senaste årens äldrevårdsskandaler. För visst finns det något annat där bakom? Mer än ett blött finger i samhällsdebatten.

Som alltid hos Dahlström anar man en djuplodning i psykologisk grumliga vatten. Vilket gör dessa tre balansakter på den sociala katastrofens rand ytterst otäcka. Framställningens utkanter tryfferas dessutom med klichéartade men ack så effektiva skräckingredienser: Stirrande ögon mellan bandage på en tidningssida, en villa som av oklara anledningar stuckits i brand, en vit skåpbil på en dagisparkering.

Ingen kan exemplifiera ordet gastkramande lika bra som Magnus Dahlström. Eller kanske finns det en till – regissören Michael Haneke. Det är ju han som ska göra film av det här!... Men naturligtvis är det inte mitt litterära omdöme som kommer med dylika önskemål. För ingen skriver lika sanslöst formfulländat som Magnus Dahlström.

/Martin

 Reservera boken i bibliotekets katalog

Torka aldrig tårar utan handskar

Första delen i Jonas Gardells trilogi: Torka aldrig tårar utan handskar heter Kärleken och handlar om hur det var att vara homosexuell i 1980-talets Sverige. Det är en berättelse om två unga killar vars väg korsas precis när de första aidsfallen dyker upp, eller bögsjukan som den kom att kallas. Det är också en redogörelse om de homosexuellas situation i ett Sverige som inte ruskat av sig fördomar och rädslor kring det som då sågs som avvikande, att vara bög. 

I Sverige avkriminaliserades homosexualitet 1944 och ansågs vara en sjukdom fram till 1979. Det är mot bakgrund av detta som Gardells bok tar sitt avstamp. På 1970-80-talet sökte sig unga homosexuella till Stockholm. Man flydde trångsyntheten i småstäderna och ville gömma sig i storstadens anonymitet samtidigt som man sökte kontakt med likasinnande. Det var nu de så kallade bastuklubbarna började dyka upp. RFSL sökte större öppenhet, även organisationen behövde "komma ut". I deras lokal kunde man fika, träffas och kanske dansa. Det var långt ifrån något dekadent ställe som många trodde.

Rasmus har bestämt sig för att börja leva, i lilla Koppom har han nästan kvävts till döds, nu har han löst en tågbiljett till Stockholm. Benjamin är ett Jehovas Vittne och ägnar all sin fritid åt att knacka dörr och förkunna läran. Om inte dörren smälls igen förstås. En dörr som inte stängs igen öppnas av Paul och sedan den dagen är inget sig likt i Benjamins liv. 
Samtidigt som vi lär känna ett antal killar i Stockholm kommer de första nyheterna om en märklig virussjukdom som drabbar just homosexuella i USA. Så sent som i januari 1983 skriver Landstingsförbundet här i Sverige att man inte ens vill diskutera en sjukdom man kallar för bögpesten som man bara trodde existerade i USA. Inte förrän de första fallen av aids skördat sina offer i Sverige skapades rutiner för att intensivvårda de sjuka på infektionsklinikerna.

Reportage och roman i en och samma bok, hur funkar det? Ja något haltar det. Å ena sidan fiktion å andra modern socialhistoria. Men Gardell lyckas hålla intresset vid liv trots att vi vet vad som komma skall. Att Gardell själv är en överlevare spelar också en viss roll vid läsningen. Det är trettio år sedan och mycket har hänt. Gardell betonar gång på gång i boken hur mycket de homosexuellas situation har förändrats, men det har varit mycket smärtsamma år.
Sjukdomen och Döden, de två andra delarna kommer ut 2013.

RFSL = Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Ett filmtips: Milk, Gus van Sants film om Harvey Milk, den förste politikern som stred för de homosexuellas rättigheter i USA. Sean Penn har huvudrollen som Harvey Milk.
Reservera filmen i bibliotekets katalog

Lite lagom på kvällskvisten...

När ni inte vet vad ni ska läsa. Eller som jag – är lite för trött för att börja läsa en bok (med risk att läsa mycket längre än vad som är bra när jobbet kallar morgonen därpå). Då rekommenderar jag Peter Robinsons bok Skuggor på vattnet och andra berättelser.

Deckargåtor och spännande berättelser i alldeles lagom längd. Både finurliga och intressanta och lite aha! Dessutom har fyra av dem en av mina favoritkommissarier i huvudrollen: Banks.
 
/Liselott
 
Reservera boken i bibliotekets katalog.

Alltings början

Det är ett mysterium att Karolina Ramqvist är född så sent som 1976. Hon tycks liksom alltid ha funnits där. Redan i undertecknads gamla pojkrum var hennes krönikor, artiklar, recensioner och resereportage viktiga omvärldsrapporter.

Hon var ju dessutom en av de där Fittstim-tjejerna. Bland annat publiceringen av ett brev från en uppretad Ulf Lundell (”Lilla gumman? Hur är det fatt? Har du alldeles kissat på dig den här gången?”) har engagerat mången näthatare genom åren. Det svenska 90-talet hade aldrig varit det samma utan Karolina Ramqvist.

I nya romanen Alltings början anlägger Ramqvist intressanta perspektiv på sin forna brådmogenhet. Kan man anta, även om huvudpersonen Saga bara är till 24,7 procent Ramqvist själv, enligt Ramqvist själv.

Sagas mamma är konstnär och gammal radikalfeminist. Hon uppmuntrar ivrigt sin dotter att skörda frukterna av det arbete som hon och hennes Mah-Jongekiperade medsystrar utfört. Och Saga vill ogärna göra sin mamma besviken. Hon tar för sig med besked, av allt som Stockholms nattliv kan erbjuda, trots att hon knappt hunnit börja på gymnasiet.

Så småningom inleder hon en passionerad men också förnedrande relation med festfixaren Victor Schantz – ett klasiskt svin. Och frågan är i vilken utsträckning Saga kan bevara sitt subjekt och sin feministiska övertygelse, i en värld där hon som ung tjej ständigt lanseras som objekt. ”Att bli gubbe är enda sättet”, menar Sagas kompis Pauline. ”Jag vill inte låta nånting bekomma mig. Jag ska bara gubba runt.”          

   

Romanen är samtidigt en kärleksförklaring till 90-talet, ett förbehållslöst vältrande bland café au lait-muggar, personsökare och vita jeansjackor. Även om språket är rappt på ett nästan lite konstlöst sätt står Ramqvist med i alla fall en stortå i Hjalmar Söderbergs och Pär Rådströms gedigna Stockholmsskildrarfåra.

Och just därför hakar jag upp mig på ett antal tveksamheter på detaljplanet. Sa man verkligen ”mingla" 1992? Kunde man verkligen få tag på en kopia av Reservoir Dogs samma år? Dessutom på dvd? Var stockholmarna verkligen nere med Wu-Tang Clan redan i augusti 1993, då första fullängdsskivan ännu inte hade släppts?... 

En viss vårdslöshet präglar helhetsintrycket. Jag stör mig till en början, men inser snart att den nästan klär romanens höga angelägenhetsgrad; vikten av att få detta på pränt, innan minnena bleknar. Vi har nog verkligen saknat en kvinnlig generationsskildring av det här slaget – på samma gång privat, bred och tydligt politisk. Att längta efter Knausgårds femte del känns plötsligt tråkigt. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Hundar, hus och hjärtats längtan

I år har det kommit en ny bok av Lucy Dillon. Hon har återigen skrivit en bok om relationer, med mycket hundar i. Hennes första heter Ensamma hjärtan och hemlösa hundar som jag skrivit om tidigare. Staden vi möter är densamma och hemmet för hemlösa hundar figurerar i båda berättelserna. Den nya boken Hundar, hus och hjärtats längtan har två systrar i huvudrollerna, och en hel drös roliga bipersonerär. Den är lite mer än en feel good-roman. Den kan få en att tänka till om hur ens egna relationer till syskon, föräldrar och grannar ser ut.

Juliet bearbetar sorgen efter sin makes död. Säker på att hon aldrig kommer att hitta någon ny kärlek i livet . Samtidigt behöver hela huset renoveras. Hennes syster Louise försöker balansera sin egen identitet och till synes perfekta yta med vaknätter, hushållsarbete och en man som arbetar alldeles för mycket. I bakgrunden finns systrarnas mamma och pappa som på sitt sätt stöttar sina flickor. Roligt, sorligt och hjärteknipande.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Åsen

Av omslagsbilden att döma är Åsen skriven av Stig Claesson. Innehållet är dock själva antitesen till sorglustiga betraktelser om älgar, skomakar-morfäder och bortglömda gamla pinnar. Debuterande Katarina Fägerskiöld leder snarare tankarna till en annan Stig – Stig Larsson (alltså den riktiga, han utan snajdigt Trenter-e).

Åsen handlar om tjugoåriga Sofi, som jobbar på ett lantbruk någonstans i sydöstra Västergötland. Hon stängslar, slaktar grisar och kör traktor. Och gräddar pannkakor, stryker tvätt och lägger barnen. Som ett slags modern piga. Husbonden heter Sam och är en konturlös bondlurk helt utan åthävor. Han varken gnäller eller tackar, men låter succesivt Sofi bli en oumbärlig del av gårdens maskineri.

Det antyds att Sofi är uthyrd av ett bemanningsföretag, och facket gör sig enbart påmint i form av en sexistisk kommentar. Brännande arbetsmarknadskritik är dock knappast den främsta drivkraften i Åsen, som förresten verkar utspela sig på 90-talet.

Frågan är om jag kan spåra någon drivkraft över huvud taget. Åsen är så långt från både arbets- och landsbygdsromantik som man kan komma. Och det rör sig inte heller om country noir. Alltså inget – så att säga – romantiserande av oförmågan att romantisera. Det tilldrar sig ytterst lite på raderna, och är dessutom spökligt öde där emellan. Den illvillige skulle kunna orera om typisk skrivarkursprosa, less is more-estestik som drivit sig själv till kvävningsdöd.

Men jag landar nog i att det är likgiltigheten som är det centrala här, skildrat med ett perfekt avvägt och ibland torrt humoristiskt språk. Sofi är rädd för att köra traktor, blir en aning förälskad och får ont i armen när blixten slår ner i henne. Men för det mesta uttrycker hon bara nollställdhet. Kanske är Sofi gravt traumatiserad. Kanske lite dum. Hon skulle mycket väl kunna vara en sådan där otäckt urholkad Stig Larsson-karaktär, eller dyka upp i en Magnus Dahlström-text.

Men möjligen är hon bara skönt befriad från det nervösa bekräftelse- och upplevelsebehov som vi så gärna förknippar unga människor med. I vilket fall – nedsänkt i vår tids ältande av den svenska landsbygdsidentiteten blir denna psykologiska osäkerhet avgjort intressant... 

Ser med stor spänning fram emot Fagerskiölds fortsatta författarskap, samtidigt som jag – vilket ni kanske märker – inte riktigt tänkt färdigt på Åsen än.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Tunu – en isolerad by på Grönland.

Undra om folk lever så här? Kim Leine tar i boken Tunu med mig till en fiktiv by på Grönlands östkust. Jag snubblar in i en spelkväll med grannar och vänner. Hallen är fylld av skor, de minsta barnen sover lite här och där och de vuxnas prat och skratt fyller rummen. I följande kapitel är jag bland annat med om stormen som isolerar byn och läser om slitna hus som knappt håller kylan ute. Tunu är en by där vänskap och ovänskap går hand i hand. Jag möter människor med drömmar, de som misslyckas eller är olyckliga men också lycka och glädje. Alla har sitt sätt att överleva väder, vindar och perioden när solen aldrig går upp.

Byn är tillräckliga stor för att ha en sjuksköterska. Precis inflyttad från Danmark blir han bokens centralpunkt, den alla berättelser om byborna samlas kring. Ett kaptiel kan vara som en novell men oftast fortsätter berättelsen i nästa kapitel eller återupptas längre fram. Kapiteln är som byborna – sammanlänkade med varandra.

Det är en fascinerande berättelse som på något sätt känns väldigt fiktiv. Kanske för att jag har svårt att förstå att människorna verkligen lever så här. Men författaren har själv arbetat som sjuksköterska på Grönland i 10 år, så han vet nog vad han skriver om.

Det är bra skrivet. Jag våndas över de beslut människorna tar, funderar över deras synsätt på relationer och grips av spänningen som plötsligt infinner sig. Trots bokens grå yttre är Tunu mycket läsvärd.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Lispector och det obeskrivbara

Att läsa Clarice Lispector är en pärs. Näst intill outhärdligt. Att det rör sig om ett av 1900-talets tio – eller kanske till och med fem – främsta författarskap skriver jag dock omedelbart under på.

Lispector föddes 1920 i Ukraina men växte – efter familjens flykt undan antisemitiska stämningar – upp i Brasilien. Efter juridikstudier i Rio de Janeiro följde ett kringflackande liv, kantat av depressioner och pillermissbruk. Hon dog 1977 och slog på allvar igenom ett tjugotal år senare, mycket tack vare den franskalgeriska litteraturvetarstjärnan Hélèn Cixous.

Cixous förknippas med Freud, experimentuniversitet, dekonstruktionism, postmodernism, poststrukturalism... (samt ett gäng andra snåriga ismer som man plägar sätta de- eller post- framför). Svårforcerat likt ett mangroveträsk alltså. Dessutom på någon sorts märkligt poetisk akademikerfranska.

En Cixous for dummies skulle förmodligen fokusera på hennes begrepp Écriture féminine, en beteckning på ett revolutionärt kvinnligt sätt att skriva litteratur som Cixous tycker sig identifiera hos exempelvis Lispector (men även hos gubbar som Genet, Kafka och Joyce). Vad det handlar om är ett uppror mot de manligt kodade hierarkier som genom århundradena knuffat ut kvinnlig kroppslighet och livserfarenhet från både litteraturen och språket i stort.

Nära det vilda hjärtat från 1944 är Clarice Lispectors debut och nyss utgiven på svenska. Vi möter den på alla tänkbar sätt obekväma Joana, genom nedslag i hennes barndom, uppväxt och ansträngda äktenskap med Otávio.

De yttre tilldragelserna anas enbart mellan raderna, på vilka Joanas inre landskap suger åt sig all livsluft. I omständliga, motsägelsefulla medvetandeströmmar, med kvävande få förtöjningar i den omgivande vardagen, försöker Joana sätta fingret på det där "andra". Det är något som hon känner en stark längtan till, och som avgjort motarbetas av både pappan, läraren, Otávio och det stelbenta språk som Joana tycks vara liksom intrasslad i.

”Rörelsen förklarar formen!” utbrister Joana, i ett försök att slita sig loss. Insikten känns besläktad med Stephen Dedalus fylletal i Ulysses om att gestiken är den bästa språkformen. Jag tror att både Joana och Stephen vill åt just rörelsen, den sannare verklighetens ständiga föränderlighet. Ett konventionellt språk är då alltid dömt att misslyckas, befinner sig liksom alltid steget efter, på grund av hopplös rationalitet och statiskhet.   

I Lispectors fall ligger det alltså nära till hands att med Cisoux anlägga ett feministiskt perspektiv på denna strävan. Men önskan om att en dag kunna beskriva det obeskrivbara – att nå så nära det vilda hjärtat som möjligt – är väl samtidigt vad som driver all litteratur framåt?

Torgny Lindgren valde för några år sedan att skildra detta som en västerbottnisk jakt på den perfekta pölsan, slår det mig nu. Lispectors tillvägagångssätt är långa inre monloger. Hala som ålar. De simmar omkring i ett stålbad, vilket som sagt är en pina att sjunka ner i. Men ingen kan som Clarice Lispector ge mig en känsla av vad litteratur egentligen går ut på.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog