fredag 28 juni 2013

Köpenhamnsdeckare


Carl Mörks humör är omvittnat i Köpenshamns polishus, han är stundtals en väldigt grinig polis. Så det är inte konstigt att han blivit placerad nere i källaren med sina medarbetare Rose och Assad. Detta är avdelning Q, som trots medlemmarnas individuella olikheter eller kanske därför, kompletterar varandra alldeles utmärkt. Interaktionen mellan Curt, Assad och Rose är det jag gillar bäst med Adler-Olsens deckare.

Marcoeffekten är den femte boken i serien om avdelning Q och Carl Mörk. Som så ofta i Jussi Adler-Olsens deckare är det en grym upptakt. Barn och ungdomar tvingas att tigga och snatta på Köpenhamns gator. Helt beroende av den despotiske Zola vågar de inte be om hjälp att komma ur sin fångenskap. Men den kvicktänkte Marco råkar höra och se för mycket, gör det otroliga och rymmer. Marco har insett att Zolas verksamhet även inbegriper mord och flyr nu för sitt liv.

Fast allt börjar egentligen i Afrikas heta djungler där ett danskt biståndsprojekt havererar. Med dessa tre komponenter; Marco, Afrika och avdelning Q väver Adler-Olsen ihop en bladvändare. Hur ska det gå för Marco som jagas som ett djur genom Köpenshamns gator? Vad hände med biståndshandläggaren som aldrig kom hem? Och hur ska Carl Mörk hantera sitt minst sagt spretiga team?

Du behöver inte ha läst de tidigare fyra böckerna om komissarie Carl Mörk och avdelning Q för att hänga med i Marcoeffekten. Men om du tror att du kommer att gilla en kolerisk stor dansk man som leder en liten specialgrupp som tar sig an olösta mordfall och som pendlar mellan thriller och dråpliga scener från avdelning Q så ska du börja med den första boken; Kvinnan i rummet som vi skrivit om tidigare här i bloggen.

Marcoeffekten finns även som ljudbok och mp3.
/Annika

tisdag 25 juni 2013

Liv Strömquist


Lyssnade du på sommarprataren Liv Strömquist, blev nyfiken och vill veta mer om hennes böcker? Passa på att strosa förbi hyllorna med serier för vuxna här på biblioteket, det är där hon huserar.

I sommarprogrammet presenterar hon sig enligt följande (fritt ur minnet): "...Liv Strömquist är känd för att dra ner byxorna på patriarkatet men i sommarprogrammen brukar man dra ner byxorna på sig själv och det skall jag göra nu".

Liv är illustratör, serietecknare och radiopratare. Hon har en sylvass känsla för det som är orättvist och snett i tillvaron, ofta sett ur ett feministiskt perspektiv. Ibland grymt påläst kan hennes analyser bli en häftig mix av tung teori och, vid en första anblick, lite skevt naiva teckningar. Kombinationen är oemotståndlig. Blädderförslag här är Prins Charles känsla. Prins Charles har också satts upp som teater, även visad i SVT.

Ja till Liv är en ABC-bok full med politisk satir och sparkar åt olika håll; kulturtanter, nynazister, TV-kändisar, queerposörer och politiker, alla får de en känga. Text och bild tillsammans bildar en ytterligare dimension i Livs grafiska värld. Idéer som man bär med sig med ett småleende i mungipan.

Sugen på mer serier av Liv? I senaste numret av tidskriften Galago, 2013:2, som självklart finns på Ronneby bibliotek, finns den rykande färska: Vi måste prata om Chris!!!! Tänk prinsessbröllop och du förstår direkt.
Tack Martin för tipset!


Om du missade Liv Strömquists sommarprogram 24 juni så kan du lyssna här.

/Annika

Reservera Liv Strömquists böcker i bibliotekets katalog

onsdag 19 juni 2013

En bok vald efter omslaget...

Ryssar är såna som gillar björkar står skrivet på ett gultonat foto av tre män vid klagomuren. Omslaget tilltalar mig och när boken reserveras av flera låntagare bestämmer jag mig för att läsa den. Det är en berättelse om konflikterna vi hör om på tv och möter konsekvenserna av i form av flyktingar och invandrare.  En kvinna formad av nutidens historia är huvudperson i denna fascinerande och något underliga berättelse.

Egentligen är det väl inte berättelsen som är underlig. Det är kvinnan Masja och hennes handlingar som jag tycker är lite märkliga. Masjas beslut för henne hit och dit, försätter henne i för mig främmande situationer och får diverse konsekvenser som i sin tur leder till nya beslut i en tillsynes aldrig sinande ström av händelser. De leder någonstans, men vart? Vad händer på och efter de sista sidorna i boken. Är det ett slut eller en början?

I början av boken lever Masja med sin älskade Elias i en liten lägenhet i ett rörigt bostadsområde i Frankfurt. Ett förhållande som går lite upp och ner, stormar ibland och plötsligt förändras total. Samtidigt som det sker, kanske för att Masja är med om en stor omvälvning i livet, tänker hon tillbaka på livet i Baku i Azerbajdzjan och händelseförloppet som ledde till familjens flykt från landet.

Masjas vän Cem, före detta pojkvännen Sami, moster och kusin i Israel och alla de människor Masja möter under den tid vi följer henne medverkar till att berätta Masjas livshistoria. Alla är de en del av den, en historia som gör nutidshistorien lite verkligare för mig men också synliggör dess komplexitet. Dessutom innehåller den så mycket mer än det jag skrivit här. En perfekt bok att fundera över för sig själv men helst ihop med andra. Olga Grjasnowas debutroman får mig att vilja läsa mer av henne.

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

torsdag 13 juni 2013

Agaat

Berättelsen börjar i ett sjukrum med sköterskan Agaat och hennes husmor Milla som har ALS. Musklerna förtvinar undan för undan, endast med blinkandet kommunicerar Milla med Agaat. Kroppen förfaller men hjärnan är intakt. Osentimentalt blickar Milla tillbaka i tiden. En gång drömde hon om att skapa ett blandjordbruk tillsammans med Jak, den vackre virile som hon i triumf fört till mödernesgården. Men ni vet, det blir sällan som man tänkt sig. Jak har sadistiska sidor och visar snart sin vantrivsel med tillvaron som farmare, dessutom blir det aldrig något barn.

Tiden går och det olyckliga äktenskapet har gått i stå. Nu finns finns även den adopterade flickan Agaat med. Men Agaat är färgad och får aldrig bli en riktig dotter. Tveeggat  och grymt detta att skapa modersband men ändå lära flickan veta sin plats. När så den efterlängtade sonen Jakki föds rubbas balansen än mer. Agaats roll förändras men relationerna människorna emellan är fortsatt spända. Förväntningar och konservativa konventioner styr. Kärleks- och därmed kommunikationsbrist skapar grund för ett intrikat maktspel. I bakgrunden finns naturens nycker som påverkar arbetet, bortom bergen landet Sydafrika som vid den här tiden står inför ett dramatiskt inrikespolitiskt skede.

Det är en praktväv Marlene van Niekerk skapat, inte bara till omfånget ca 700 sidor, den är också oerhört rik och en stark upplevelse. Den går att läsa på olika sätt; som episk berättelse, allegori eller varför inte filtrera genom genus- makt- eller etnicitetslinser?

Den starkaste tråden i väven är det märkliga bandet mellan Agaat och Milla. Deras liv har tvinnats samman trots skillnader och olika förutsättningar. Agaat får olika roller; dotter, syster, tjänarinna, förtrogen men avståndet finns där hela tiden, hon är inte vit. 

Vilken bok! Agaat är en stor prestation och en osedvanligt stark upplevelse. 

Vill du veta mer? Titta gärna på det här samtalet mellan Svante Weyler och Marlene van Niekerk från Malmö Stadsbibliotek våren 2012.
/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

måndag 10 juni 2013

1977

Jag får kämpa mig igenom del två i Yorkshirekvartetten. Berättelsen har ett ganska stort persongalleri och jag får vid varje namn känslan av att jag borde veta vem det här är. Det gör mig lätt stressad att inte komma ihåg om de var med i förra boken och vilken roll de hade i händelseutvecklingen där. Det tar i sin tur bort fokus från vad som verkligen sker. Lägg till höga förväntningar och summan av kardemumman blir att jag inte läser 1977 med lika mycket engagemang och känsla som 1974.

Denna gång har David Peace valt att följa två personer i stället för en. Tyvärr utan att tydliggöra det i kapitelrubrikerna. Whitehead är journalist och Fraser är polis. Det dröjer ofta någon eller några sidor innan jag fattar att jag nu följer polisen och inte journalisten och tvärt om. Båda jobbar var och en på sitt håll och av olika anledningar med att hitta personen bakom de brutala mord på prostituerade som drabbar Yorkshire. Liknande mord har skett förr. Är det samme mördare, eller olika?
Fraser är en väldigt fysisk, smått brutal människa. Frun förväntar sig hans stöd eftersom hennes far är döende. Fraser har krav på sig att jobba och åker där efter hellre till sin älskarinna än till frun och sonen. Älskarinnan är han uppriktigt orolig för. Kan det ha att göra med att hon arbetar som prostituerad och är ett möjligt objekt för mördaren?…

Whitehead är en av få jag känner igen från 1974, då som Eddies konkurrent på tidningen. Han är numera ganska alkoholiserad och hemsöks dessutom av demoner som jag har svårt att få rätsida på vilka de är. Men något har hänt som han har ångest över. Dessutom figurerar en präst som vill hjälpa Whitehead med något... Behöver jag ens nämna att prästen är skum?
Vart efter jag vänder sidor blir beröringspunkterna mellan 1974 och 1977 allt fler. Den råa stämningen och polisbrutaliteten som skildras är än mer extrem i 1977. Kanske blir den bara synligare för att en av huvudpersonerna är polis och jag följer deras arbete inifrån. Det är ändå ett väldigt fascinerande romanbygge. Jag kan bara upprepa min fråga från inlägget om 1974: Vad ska nästa bok handla om, och vad är det för kvartett han skrivit?  Jag kommer säkert att ge mig på att läsa den också och då troligen minnas ännu mindre om vilka alla var...

/Liselott
Böckerna på bibliotekets webbsida.

tisdag 4 juni 2013

Wirtén om Tingsten




















Herbert Tingstens sista dagar är en titel värd att begrunda. På ett ytligt plan åsyftas den ramberättelse som Per Wirtén löst spänt upp sin bok på: Året är 1973. Den gamle debattören, statsvetaren, publicisten och en gång DN-chefsredaktören Herbert Tingsten forcerar – alltjämt stödd av hustrun Gerd – långsamt fram längs strandpromenaden i sydfranska Roquebrune. Krasslig och nästan blind. Full av minnen från fornstora dagar, och med bara några månader kvar att leva.

På ett djupare plan blir titeln en av Wirténs många hintar om att Herbert Tingstens sista dagar på sätt och vis är nu, fyrtio år senare. Och visst kan man betrakta denna gediget upplaggda biografi som ännu ett tecken på 2010-talets vilsna längtan efter det förra seklets mindre och ideologiskt tydligare värld. En nostalgitripp till den kultur- och samhällsdebatt som var synonym med en handfull cigarrökande gubbar i fluga. En Olof Lagercrantz, en Ingemar Hedenius, en Herbert Tingsten. Lite senare Olof Palme.

Wirtén driver emellertid en ganska motsatt argumentation. Han vill återinföra det luddiga begreppet kulturradikalism, och tecknar Tingsten som en fiende till allt vad ideologier heter. I kamp mot fascism, nazism, kommunism och idealistisk framstegstro förfäktade Tingsten en tankeverksamhet renons på varjehanda ”metafysik”.

Stundtals förde denna hätskt motvalsande liberalism in Tingsten på irrvägar. Under kalla kriget – efter att han genom striderna kring ATP-frågan förlorat sin chefredaktörspost – innebar den bland annat ett ivrande för svenska atomvapen. Wirtén gör det således krångligt för sig när han lanserar Tingstens kulturradikalism som en lösning för dagens krisande Europa, men lyckas nog ändå klargöra resonemangen.

Samtidigt är det mer än de rent politiska spörsmålen som fått Wirtén att intressera sig för Tingsten. Främst är det biografiföremålets komplexa personlighet som fascinerar. Tingsten var ökänd för sin hänsynslösa debattteknik, han betraktade Kubakrisen som ”en av de lyckligaste tiderna i mitt liv”, men var på samma gång så åskrädd att han gråtande tog skydd under skrivbordet när ovädersmoln tornade upp sig.

Och som kontrast till den grabbigt domderande och konstant anekdotgenererande jargongen på redaktionen, i föreläsningssalen och under blöta sittningar i Klarakvarteren uppehåller sig Wirtén länge vid Tingstens pipiga röst: ”Han pratar ju som man kan föreställa sig en koketterande dragqueen göra i nattvimlet.”

Vi kommer nära inpå personen Herbert Tingsten, utan att riktigt lära känna honom. Och kanske är just det något som utmärker en välskriven biografi; att den kan visa på motsägelser, slipa nya facetter på vår bild av en epok.
 
/Martin
 
Copyright/fotograf: Sanna Sjöswärd