lördag 31 oktober 2015

Vi tar oss till en ö vid norska kusten

Jag har läst boken De osynliga av norrmannen Roy Jacobsen. När boken börjar är huvudpersonen Ingrid 3 år. Tillsammans med mamma och pappa, moster (som är lite eljest) och farfar bor hon på en enslig ö utanför Norges kust. Det är dessa fem som ska få livets nödtorft att odlas och samlas in, fiskas upp, jobbas ihop och räcka till sig och djuren. Stillsamt berättar Roy Jacobsen hur deras liv ser ut under 15 år. 

Berättelsen är baserad på verkliga händelser. Ingrid växer upp och vi följer hennes och familjens liv genom glädje och sorg, födelse och död och framför allt vardagen. Jag älskar att följa deras slit och vedermödor. Många gånger förundras jag över hur deras verklighet ser ut. Tänk att leva så, att orka slita – eller orkar de? Hur behöver de vara till sinnet för att orka leva på detta sätt när det inte är mycket som är särskilt lätt. När det social skyddsnät som jag lever med inte fanns.

Naturen är ständigt nära och skildras fint av Jacobsen. Årstiderna följer varandra och sysslorna på ön med dem. Vädrets makter påverkar så att det som gick bra ett år går sämre ett annat. De försöker få det bättre genom slit och investeringar. Ibland går deras arbete om intet, ibland går det bra men det finns alltid bara en väg att vandra och det är den framåt. Berättelsen har ett lugn i sig som väger mot de dramatiska händelser han skildrar. Dramatik som är familjens vardag.


Detta är den första av Roy Jacobsens böcker som jag läser men det är den 13:e som kommit ut på svenska. Jag kommer att titta lite närmare på de han skrivit tidigare, läsa någon och se om jag gillar de lika mycket som denna senaste.

/Liselott

tisdag 27 oktober 2015

Spådomen

Agneta Pleijel skriver så klart och säkert i boken Spådomen. Hon har en lång författarbana bakom sig och kanske är det så att utmejslandet av det som skall sägas nu nått nästan perfektion. För det verkar som om inte ett enda ord hamnat fel i det som hon själv kallar En flickas memoarer.

I centrum finns en borgerlig familj med tre döttrar. Handlingen startar när äldsta flickan ska att börja skolan. Familjen har flyttat mycket. Allt beskrivs inifrån hur den äldre systerns uppfattar sin omgivning. Mest finns man till, saker händer och ofta är det fina stunder som när pappan berättar och det är gott att vara. Men frågor kryper på, en del besvaras av de vuxna men de flesta inte. Detta är början till det gungfly som blir större och vidare ju äldre hon blir. Att dessutom vara storasyster och känna ansvar bidrar till krav som i sin tur skapar än fler frågor. Så hopas molnen, det blir tystnad, utfall och det trygga får sprickor. Om föräldrarna inte mäktar med vem vänder man sig till då? Hon har sin faster, en självständig yrkeskvinna som blir en stötta när svårigheterna inte verkar släppa familjen.

Vem kan man lita på, och hur ska hon våga ta klivet ut i det vuxna livet som de vuxna inte verkar kunna hantera? Fastern blev en gång spådd, och märkligt nog så verkar spådomen slå in. Är det bättre att lägga sitt i öde i en spådams händer?

Så här börjar det. Mest är det minnen, så ibland kommer författaren, jaget, in och reflekterar över vissa.

Obönhörligt, ärligt och dessutom vackert. Jag förstår att Spådomen är nominerad till Augustpriset 2015
/Annika

Reservera Spådomen i bibliotekets katalog

onsdag 21 oktober 2015

Vänner - vad som än händer?

Kristin Hannah är en produktiv författare och vi har 11 av hennes böcker på svenska. Hon kom med en ny bok i år som heter Flyga vilse. När jag läste om dess handling blev jag lite nyfiken på att läsa den. Men Flyga vilse är en fristående fortsättning på en tidigare roman av Hanna: Vad som än händer. Den kom redan 2009 men jag hade inte läst den, men nu har jag! Fort gick det för Hannah hade skrivit så att jag var tvungen att läsa vidare ett kapitel till och ett till…

Boken handlar om Kate o Tully. Två flickor med sina olika bekymmer som träffas och blir vänner. De följs åt genom åren och jag är med dem igenom alla händelser. Hannah väljer att hoppa över vissa år i tjejernas liv, väljer liksom ut de bästa bitarna där jag kan följa deras vänskaps utveckling i med- och motgång. Hur de interagerar, vilka roller de tar i sin vänskap utifrån sin personlighet. Att det kanske inte alltid är så lätt att berätta allt för sin bästa vän. Jag har svårt att inte engagera mig i deras liv och känslor. Samtidigt förankrar Hannah att åren går genom att redogöra för utmärkande händelser i historien (exempelvis att Lady Di dött, 11 september etc.) Boken spänner från 60-talet fram till början av 2000-talet.
Så vill du läsa en bok som är lätt att försjunka i så rekommenderar jag Vad som än händer. Är nu spänd på att få läsa fortsättningen.

/Liselott


lördag 17 oktober 2015

En bön för de stulna

En tisdag i somras satt jag och körde runt till våra filialer för att hämta och lämna böcker. På radion har jag nu för tiden P1 och så var också fallet den tisdagen.
Just den tisdagen bestämde jag mig för att lyssna på radioföljetongen istället för att byta till P4, något som visade sig vara ett smart val. Det var nämligen min första kontakt med boken En bön för de stulna och författaren Jennifer Clement.

Eftersom jag bara har tillgång till radion när jag sitter i biblioteksbilen, så var det en något splittrad lyssning av boken, och jag bestämde mig ganska snabbt för att jag skulle läsa den.

En bön för de stulna är en roman om en fiktiv flicka i Mexiko, baserad på de intervjuer och samtal som Jennifer Clement haft med kvinnor från olika platser runt om i landet.
Boken handlar om flickan LadyDi Garcia Martinez och vi får följa hennes uppväxt i närheten av Guerrero, när hon gömmer sig för kartellernas kidnappare och försöker leva ett drägligt liv bland skorpioner, leguaner, mördare och en smått galen mamma.

Det som lockade mig med boken är detsamma som gör den lite svår att ta till sig. Som västerlänning är boken en lite obekväm indikation på hur bra vi egentligen har det.
Vi får hela tiden följa berättelsen ur LadyDi’s synvinkel, se det som händer med hennes ögon. Ofta leder detta till en frustration över att hon accepterar saker som vi här i väst antagligen inte ens skulle kunna drömma om. Flickorna smutsar ned sina ansikten med jord, målar tänderna med tusch och gömmer sig i gropar för att inte bli ”stulna” av knarkkartellerna. Den största gåvan en flicka kan få vid födseln på berget är att vara så ful att ingen karl någonsin kommer vilja röra vid henne.
Jag blir än mer upprörd när jag inser att Jennifer Clement baserat boken på sina intervjuer med kvinnor i Mexiko, och att det antagligen finns mer än ett korn av sanning till de hemskheter hon beskriver.

Det som gör den här boken till en riktigt läsvärd upplevelse är att den är ärlig, tydlig och rak. Här lyfts problemen fram med en röst som accepterar det som sin vardag. Det finns en dröm om något bättre, men det är bara en dröm.

Eller?


/Andreas

onsdag 14 oktober 2015

En riktig bladvändare

Vilket lyckat drag att jag tog hem Maggie O´Farrells bok Den hand som först höll min. Jag började läsa och det var spännande och engagerande med en gång men också lite tungt. 

Boken innehåller två berättelser. Den ena om en ung kvinna, Lexie, som följer sin ingivelse och flyttar till London för att söka arbete och lycka. Den delen utspelar sig under 50-talet. Lexie lyckas genom kontakter (sin älskare) få jobb på en konsttidskrift. Tidskriften är liten och personalen sliter med att få ihop ekonomi och bra artiklar. Jag är verkligen med i slitet och miljön, O´Farrell fångar det utmärkt. Samtidigt följer jag nästan andäktigt Lexies liv och leverne, vad hon går igenom och hur hon utvecklas i sin yrkesroll och i sig själv.

Det tunga är att i den andra berättelsen följa en ung kvinna som försöker återhämta sig efter en traumatisk förlossning. Hon minns inte vad som hänt. Hon står med sitt nyfödda barn och försöker hantera sin nya tillvaro och dölja för sin man att hon inte återhämtat sig från förlossningen, för vissa saker går inte att säga. Men det liv hon levde innan barnet har verkligen havererat och hennes kropp också. Ska det vara så här frågar hon sig. Men då det blir bättre för henne börjar hennes man att uppföra sig underligt. Vad är det han inte säger?

Så fortsätter berättelsen eller berättelserna och det är vardag och slitigt och O´Farrell beskriver och skriver så jag bara vänder blad efter blad efter blad. Andra kvällen jag tog upp boken så förvånades jag över hur mycket jag hade läst kvällen innan. Det är okonstlat och vackert och i brist på ett bättre ord svårt.  Men det är svårt på ett väldigt bra sätt. Ju fler sidor jag läser desto mer djupnar intrigen, hemligheter anas och bekräftas och jag tänker hur ska hon få ihop det här? Hur ska det gå för kvinnorna hon skriver om? Till slut når jag den underbara känslan av: Aha, det är så det hänger ihop!

Jag vet inte om jag egentligen vill dra paralleller men lite som Jojo Moyes berättelser är det allt, men inte så glättigt och lätt. Lite mindre feelgood men så vansinnigt bra. Kärlek, hjärta och smärta och härlig vardag. Maggie O´Farrell har flera av sin böcker översatta till svenska och dettta är den första jag läser men absolut inte den sista! Den bok av henne som gavs ut förra året var Sommaren utan regn, den efterfrågades då av flera låntagare. Nu ska jag absolut läsa den.

/Liselott 

Reservera Den hand som först höll min eller Sommarenutan regn i bibliotekets katalog.

lördag 10 oktober 2015

Olive Kitteridge

Elizabeth Strout – Olive Kitteridge

Man kan likna denna bok vid en novellsamling, den innehåller tretton historier som binds ihop av en gemensam nämnare: fru Olive Kitteridge. Vi får lära känna henne genom separata berättelser om invånarna i en liten ort vid namn Crosby i den amerikanska delstaten Maine. Crosby är en typisk by där alla känner alla, och genom att vi redan i det första kapitlet exempelvis får följa hennes make Henry som dessutom var byns apotekare får vi direkt några pusselbitar serverade.

Olive är en komplex kvinna. Hon var byns lärarinna under många år varför många har en relation till henne. Både barn som lytt under hennes strikta regi och föräldrar till dessa barn bjuder på sina egna historier. Vi får lära känna mannen som efter nogsamt funderande tänker ta livet av sig men som i sista stund hindras av att Olive knackar på bilens fönsterruta och vill småprata lite. Vi får även vara med om en riktig katastrof när Olive och Henry hamnar mitt i en förödmjukande kidnappningssituation som tvingar dem att omvärdera sina liv och sitt äktenskap. Och vi får stå bakom gardinen när parets son Chris har gift sig och hans nya fru står och ondgör sig över Olives klänning. Hon hämnas för övrigt denna oförrätt på ett väldigt roligt sätt.

Min favorit i det stora persongalleriet är den sorgsna Angie. Angie spelar piano varje kväll på stamhaket Warehouse Bar & Grill, men hon lider av scenskräck så hon tar alltid en liten whisky innan hon promenerar bort. Den lilla whiskyn har förvisso blivit lite större genom åren, men hon är ingen alkoholist utan bara lite nervös. Angie tänker mycket där hon sitter bakom pianot, och det är hennes tankar om livet som fascinerar mig så mycket. En enkel människa som stilla funderar kring stora frågor.

Olive Kitteridge gavs ut i England 2008 men kom inte på svenska då, det är nog så att det var den populära tv-serien med samma namn som kom 2014 som möjliggjorde denna fina och lite varsamma översättning. Jag har inte läst boken på engelska men är nöjd med översättningen som målar fram en stillsam känsla för både personerna och environgerna tack vare det ibland nästan lågmälda språket.


/Alex

onsdag 7 oktober 2015

Istvillingar

Åh så härligt att få läsa en bok med riktigt bra driv i. Berättelsen och språket samverkar så jag bara läser och läser. Boken är Istvillingar av S.K. Tremayne

Sarah och Angus befinner sig i en hemsk situation. Livet de en gång hade faller sönder runt dem. Av tvillingdöttrarna Lydia och Kirstie finns nu bara Kirstie kvar. Lydia dog i en olycka, ett fall från en balkong. Alla tre försöker de hantera sorgen och saknaden. Jag vet inte vem av de tre som har det värst, troligen Kirstie. 

Nu försöker de få till en förändring – Sarah och Angus har bestämt sig för att helt byta miljö. Familjen flyttar från London till en liten ö i Hebriderna utanför Skottlands kust. Huset är i behov av helrenovering och det krävs för det mesta båt för att ta sig till och från ön. Det är en utmaning de själva valt som väntar dem och det borde kännas bra. Men det är något som inte stämmer, något som skaver. 

Sarah märker att Angus döljer något för henne och när Kirstie sakta förändras och agerar som om hon var Lydia vet Sarah inte vad hon ska tro. Vem av tvillingarna var det som egentligen dog och hur gick det till. Signifikant är att Sarah och Angus inte pratar med varandra. De iakttar och funderar var och en på sitt håll men berättar inget för varandra. Misstankarna växer dem emellan, missförstånd och slitningar blir resultatet. Hur ska det sluta?

Tremayne väver ihop händelser och miljö på ett utmärkt sätt. Jag vet inte om det är en psykologisk thriller, en spökhistoria eller ett relationsdrama jag läser. Men jag vet att det är riktigt bra. 

/Liselott

lördag 3 oktober 2015

Pojken som läste Jules Verne

Han kallas Pyret för att kompisarna är huvudet högre men Nino bär detta med jämnmod för han tänker mycket och inser att om han blir stor och stark kommer han att tvingas bli soldat precis som sin pappa, och soldat vill han inte bli. Soldatlivet kan Nino inifrån för han bor på en civilgardesförläggning i 40-talets Spanien med sin familj. Lägenheterna är trånga och lyhörda och det finns mycket Nino har förstått som hans föräldrar inte har en aning om. Han har insett att livet är ett helvete för pappan som tvingas jaga upprorsmän och vad värre är till och med skada dem. Att sluta skulle vara samma sak som att desertera och då drabbas även familjen. Så soldat vill Nino absolut inte bli.

Då är livet lättare hos Pepe portugisen som bor i en gammal kvarn en bit uppåt bergen. Där kan man fånga kräftor eller bada i bäcken, där kan Nino koppla av och skratta tillsammans med mannen som ingen riktigt vet var han kommer ifrån. En dag får Nino låna en vacker bok av Pepe. Pärmen visar en mystisk ö i ett dramatiskt hav. Så börjar Nino att sluka Jules Verne, en välkommen flykt i det spända läge som alla mer eller mindre befinner sig i Spanien 1948. Andra världskriget är slut men terrorn finns kvar i Spanien mellan nationalisterna och rebellerna som omgrupperat sig och för en gerillakamp mot bland annat civilgardisterna i staden Fuensanta de Martos i Andalusien.

Pojken som läste Jules Verne är en underbar berättelse av Almudena Grandes. Genom Ninos först oskuldsfulla ögon tar vi del av ett inbördeskrig men det inser inte Nino förrän han blivit äldre. Han vet ju inte om något annat än utegångsförbud och att soldaterna bestämmer allt i en hårt reglerad värld. Sakta förstår han orättvisorna och med tiden inser han att ett allvarligt spel sker mitt framför hans ögon. Lägg därtill den stora dos han får av äventyrsberättelserna vilket kryddar Ninos liv och spelar en viss roll senare i boken.

Boken börjar med ett kartavsnitt av Andalusien där allt utspelar sig. Jag hade också velat ha en lista över alla inblandade i berättelsen och deras inbördes relationer. Så ett råd till dig som blir sugen på att läsa boken, jag lovar du blir rikligt belönad, försök att ha koll på alla namnen redan från början.
/Annika

Reservera Pojken som läste Jules Verne i bibliotekets katalog