onsdag 26 juni 2019

När inget annat återstår av Mats Ahlstedt


Så trevligt med en Göteborgsdeckare! Ska jag läsa deckare, så ska de åtminstone utspela sig på västkusten – det ger ett mervärde jag behöver, och det behöver vara intressanta karaktärer. Och det tycker jag nog att Ahlstedt bjuder på den här gången – han har skrivit så många bra historier, men också en svagare svit med en f.d. fängelsepräst som huvudkaraktär. Jag är glad att han lämnats därhän, för att nu ge utrymme för Ella Werner, som anställts hos Göteborgspolisen som gärningsmannaprofilerare. Hon har ett kroatiskt förflutet, och ett dolt kroatiskt namn, och verkar ha åtskilligt i bagaget från Balkankriget, som man som läsare bara får ana.

Nyfiken blir också Sandra, som är den andra huvudkaraktären vi får följa, när hon en natt väcks av att det ringer på dörren, och någon som påstår sig vara hennes kusin, vill bli insläppt eftersom han påstår sig vara jagad. Vilket han inte blir, förstås, för någon kusin har hon ju inte. Väl? Men strax därefter hittas han mördad på hennes vind. Hmm… Otrevligt och obehagligt, och det föranleder henne att ta kontakt med sin älskade farbror alzheimerforskaren, ute på Brännö , för att höra hur det egentligen står till med den här kusinhistorien. Och ja – visst var han kusin, ett barn som farbrodern dock aldrig fått se, och nu heller inte lär kunna få träffa, vilket varit en dröm han närt i hela sitt liv.

Detta blir upptakten till en riktigt rafflande historia, där läkemedelsforskning ligger nära drogproduktion, där droger ska lägga grunden till krigsföring, där skrupelfria droghandlare äventyrar ungdomars liv och hälsa. Och mycket, mycket mer. Det är riktigt isande obehagligt, och ruskigt spännande, ända in i kaklet!
/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Här hittar du andra utgåvor av boken och övriga delar i serien om Ella Werner.



onsdag 19 juni 2019

”Lasaros tårar”av Henrik Tord


Tord debuterade med deckartrillern Kum, som utsågs till en av 2012 års bästa deckare av Svenska Dagbladet. Uppföljaren, den mycket fristående, andra delen ”Lasaros tårar”, av Svart Paradis-trilogin är minst lika stark, om inte starkare – den ger nästan magont att läsa! Det är mänskligt mörker på olika nivåer, mänskliga öden på olika plan och olika platser på jorden –  men likväl samma mörker som omger människan, när hon inte kan styra sitt öde. Detta är en thriller som tangerar många olika genrer - här finns övernaturliga inslag, smärta och svärta, kärlek och hat, här finns det mesta. Och jag blir oerhört berörd, och ser verkligen fram emot att läsa den tredje, avslutande delen Laboon; Vågen som äter människor. Kan det bli starkare? Ja, handlar den om tsunamin – vilket titeln ger associationer till, så kan det kanske det. Fast på ett annat sätt. För hittills har Tord skrivit om mänsklig ondska i olika former, och jag hoppas han inte gräver fram sådant kring ett katastrofscenario. Men vad vet man – Tord kan det mesta!

Här berättar han i alla fall två parallellhistorier – en om Lorens i Avesta i nutid, och en om missionärsparet Erland och Ingbritt, på 70-talet i nordvästra Thailand. Lorens liv är ett riktigt sorgligt kapitel; han har sedan ungdomsåren levt ensam och utanför, och än i dag – medelålders – är han utstött och hånad av sina plågoandar från ungdomstiden. Men han har lyckats finna kärlek. På nätet. Thailändska Sunee kommer till honom, till Sverige – men hur kunde han i sin naivitet tro att han skulle komma undan blickarna, kommentarerna, skvallret.

I tillbakablickar får vi följa kärleken mellan det barnlösa missionärsparet Erland och Ingbritt – hon ledd av Guds röst och ljus, han tvivlaren som ser djävulens tecken överallt. I en otillgänglig glänta i Thailands djungel försöker de bygga upp sin egen missionsstation, och finner där en dag ett förvildat flickebarn, smutsigt och blodigt, bakbundet vid ett träd. Flickan är som ett vilddjur, men Ingbritt ser henne som Guds gåva eftersom de inga barn fick själva. Erland tvivlar och våndas, och söker barnets ursprung under många år, medan han alltmer kommer att tvivla på sig själv, sin gärning, såväl som deras hopplösa uppdrag i ett gudsförgätet hörn av världen.

I både Avesta och Thailand eskalerar våldet och ondskan, och på Tordskt manér korsas människoödenas vägar – förstås. Det är så oerhört tragiska öden som skildras, det finns så mycket sorg och smärta - men likväl kärlek och hopp. Dock finns här inte mycket utrymme för lyckliga lösningar – för det finns här tyvärr alltför mycket makaber fasa, för mycket mänsklig ondska. Men det är oerhört skickligt skildrat, lämnar ingen oberörd, och sätter djupa spår åtminstone hos mig.
/Tuija

Reservera boken på Ronneby bibioteks webbsida. Där syns i vilka andra utgåvor du kan läsa den.


onsdag 12 juni 2019

"Det vackra mysteriet" av Louise Penny


Åh, vad jag gillar de böcker Louise Penny skriver.  Nu är den åttonde i ordningen om kommissarie Gamache utgiven på svenska. Serien handlar verkligen inte bara om honom och de mordgåtor han löser. Det handlar väldigt mycket om de människor han väljer att jobba med. De han faktiskt handplockar för att ge dem en chans att visa sina förtjänster, få blomma ut och inte längre vara satta på undantag, utstötta. För de han samlar runt sig är ofta de som av olika anledningar inte passar in. 

Nu när jag läst så många av hennes böcker anar jag vissa röda trådar som leder genom böckerna och binder ihop dem. I denna sista blir det väldigt tydligt (inte ens jag kan missa det) att kontroversen med en överordnad kommer mer i fokus. I de första böckerna var tråden en ung kvinna som började jobba i hans grupp. Sedan binds andra ihop av ett mordfall där mördare var en annan än vi trodde etc. Denna sista handlar, förutom kontroversen med Gamache överordnad, mycket om relationen med kollegan Jean-Guy Beauvoir och med koppling tillbaka till tidigare händelser. Allt det där man inte pratar och utan bara tolkar utifrån sig själv och hur man själv uppfattat det. Hur fel det kan bli och så helt i onödan bara för att man inte vågar fråga rakt ut.

Men anledningen till att Gamache och Jean-Guy hamnar så mycket i fokus i denna bok är att de två tillsammans blir strandsatta i ett kloster med 24 munkar för att utreda ett mord. En av de munkar som är kvar i klostret är mördaren… Men varför har munkarna valt att leva så isolerat? En enda gång har de väckt uppmärksamhet ute i världen. Den gång en cd-skiva började spridas, fylld med de mest fantastiskt vackra gregorianska sånger… Annars släpps ingen annan in, inga andra utom nya bröder.

Det är en riktigt pusseldeckare där Gamache söker ledtrådar, förståelsen för och förklaringen till vad som fick en av munkarna att mörda! När hans chef kommer (vad han nu ska på en utredning att göra) och undergräver hans auktoritet blir det inte lättare. Ska Gamache lyckas…

/Liselott


onsdag 5 juni 2019

”En av pojkarna” av Daniel Magariel


Det här är en synnerligen mörk historia, där den debuterande författaren har plockat stoff ifrån sin egen uppväxt. Berättelsen handlar om två – här namnlösa - bröder, den ene kanske i dryga tioårsåldern och den andre runt femton, som efter en uppslitande skilsmässa och vårdnadstvist följer med sin far, från Kansas, för att börja ett nytt liv i Albuquerque. Det är den yngre av bröderna som är berättarrösten, och vi förstår att han saknar sin mor, saknar det han minns av en trösterik barndom, men – som den superlojale son han tvingas vara – stöttar sin far i allt, även fördömandena kring modern och senare även storebrodern. För här finns något riktigt obehagligt mellan raderna. Det som från början förefaller hoppfullt blir snabbt någonting helt annat.

Vi blir varse hur fadern relativt fort faller – tillbaka! – i ett drogberoende som man anar varit en del utav äktenskapsproblematiken. Demoner som säkert funnits där även innan drogerna, gör honom oberäknelig, elak, hotfull, och slutligen grym och våldsam. Han smutskastar brödernas mor, och spelar ut bröderna mot varandra – allt i ett försök att hålla den yngre i sitt järngrepp, ett försök som den äldre genomskådat. Brödernas utsatthet gör så ont, där den vuxne de är så beroende av går allt mindre att lita på, och deras ohållbara situation förvärras för var dag. Som sista utväg ur sitt elände planerar de en flykt undan fadern, tillbaka till modern, men hur ska de kunna komma undan fadern som bevakar dem som en hök?

Det här är ingen munter läsning - det är just så tungt och mörkt som det förefaller - men trots allt finns det hopp. Ett hopp man verkligen önskar dem som lever i liknande misär i verkliga livet. Och det är väl just därför sådana här berättelser egentligen är viktigare än de mer lättsmälta. Men lite ont i magen får man…

/Tuija