Tunneln

Jag täpper igen en genant bildningslucka: den argentinske författaren Ernesto Sábato (1911-2011). I åratal har jag haft mage att orera om sydamerikanska litteraturskatter – om Borges, Bombal, Marquez, Cortázar och Bolaño – utan att ha läst en rad av denne närmast gogolska portalgestalt.

Rent kvantitativt är Sábato emellertid raskt avbockad. Författarskapet inbegriper endast tre riktiga romaner. Den mellersta, Om hjältar och gravar, anses som det stora mästerverket. Debuten Tunneln är en lämplig uppvärmning.

När Tunneln publicerades 1948 hade Sábato just avslutat en lysande, internationell karriär som filosofie doktor i fysik. En existentiell kris ska ha varit skälet till U-svängen, och Tunneln brukar pekas ut som den första kopplingen mellan latinamerikanskt berättande och tungsint europeisk existentialism i Camus och Kafkas anda.

Historien återges ur den misantropiske konstnären Pablo Castels synnerligen smala perspektiv. Redan på första sidan erkänner han mordet på en viss María Iribarne. Hon har tidigare uppmärksammat en viktig detalj i en av Castels målningar och därmed gjort sig till föremål för hans omedelbara besatthet.

Jag gillar att Sábato/Castel bara flyktigt berör tavlan i fråga, att konstens mysterier lämnas därhän och att det psykologiska lodandet aldrig tillåts krusa ytan. Istället är det Castels praktiska bryderier med att spåra och sedan närma sig María Iribarne som framställningen skjuter in sig på. Fixeringen vid passionens teknikaliteter skapar en kvavt instängd stämning; ett tunnelseende helt utan förståelse för läsarens frustrerande okunskap om den gäckande Marías tankar och bevekelsegrunder.

Detta limmar förresten fint med den senaste utgåvans formgivning. Böckerna i Lind & Co klassikerserie Nittonhundra har ett märkligt högsmalt format. Det tar en evighet att nå varje sidas sista rad, och trassla sig ur dess trånga fängelse. Precis som i fallet De små hästarna i Tarquinia förstärks läsarens närmast fysiska förnimmelse av kärlekens mörka, klaustrofobiska baksida.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Erebos – någon ser dig...

Det tisslas och tasslas på skolan där Nick går. Platta paket överlämnas. Fler och fler är frånvarande från lektioner eller ser alldeles utmattade ut. Till slut händer samma sak med Nicks kompis. Fast denne hävdar att allt är som vanligt. Vad är det de gör?

Så kommer den dag när Nick blir erbjuden det platta paketet – ett spel med namnet Erebos. Han får inte säga ett ljud om det till någon, inte ens till andra spelare. Inte knysta om att han spelar eller avslöja sitt alias i spelet. Han ska uppträda som att allt är normalt (trots att han spelar flera timmar om dygnet, dag som natt). Snart är Nick helt inne i spelet, det går liksom inte att släppa. Det är så bra gjort. Samtidigt ska han hålla fasaden inför familj och vänner.

Det är något med spelet som är väldigt mysko. Nick får uppdrag att utföra utanför spelet, i verkligheten. Konstiga uppdrag utan rim och reson, som inte har med spelets handling att göra. Dessutom verkar spelet veta lite för mycket om Nick för att det ska kännas bra. Är det någon som bevakar honom? När han ser fler och fler på skolan som förändras anar han att det beror på spelet och han börjar ställa frågor. Något som spelet inte tycker att han ska göra…

Jag tycket det är en vansinnigt spännande bok som Ursula Poznanski har skrivit. Värsta konspirationsteorin som ändå skulle kunna hända i verkligheten. Hon har lyckats beskriva spelandet så att det känns fullt naturligt för mig att ”titta på” när Nick spelar, även om jag inte är någon spelare själv. Jag säger bara läs, läs, läs!

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Folke Dahlberg

En regnig eftermiddag för några veckor sedan hade jag vägarna förbi västgötska Forsvik, beläget strax intill Karlsborg vid Vätterns nordvästra sida. Jag parkerade bilen, checkade in på mitt natthärbärge och lät mig sedan stillsamt överväldigas av bruksortens kulturhistoriska ymnigheter.

 

Över en vegetarisk pytt hos en av ortens traktörer kunde jag begapa platsen för Göta kanals första spadtag, samma farleds högsta slussning, Sveriges äldsta järnbro, samt – om jag reste mig en aning – hjulångaren Erik Nordvall II. Genom en kort promenad (förmodligen i Arns fotspår) hittade jag sedan fram till den sexhundraåriga bruksmiljön. Mjölkvarnar, stångjärnshammare och mekaniska verkstäder i alla ära – i första hand var det Livsbilder, muséets minnesutställning över Folke Dahlberg som drog.

Genom författaren och konstnären Folke Dahlberg (1912-1966) har den här trakten förlänats ett helt eget skimmer. Framförallt är det de tre böckerna Vättern, Tiveden och Göta kanal som alltjämt fängslar nya läsare. Undertecknad är en av dem, och att ett blogginlägg i ämnet dröjt beror på hopplösheten i att beskriva detta skimmer.

Redan Dahlbergs samtid hade problem. Recensenterna kunde inte få grepp om vad som i brist på bättre fick karaktäriseras som en ny form av landskapsskildring. Den inkluderar noggrant researchad kulturhistoria, poetisk symbolism, lågmälda fabuleringar, finkorniga naturbeskrivningar, halvsurrealistiska tuschillustrationer. Allt präglat av enstöringens sökande efter frid.

Ofta är det grått och kylslaget. Dahlberg står och väntar på en svart snipa som långsamt uppenbarar sig i regndiset. Strax är han åter på väg ut i Vätterns norra arkipelag. I skymningen kan han ana det kalla, ensamma karbidskenet från någon av öarnas skogsvaktarstugor. Där ska han bosätta sig för ett tag. Kanske övervintra.

Eller så en fotvandring genom Tiveden, där ”grenar hakar fast i tröjärmarna och hejdar mig som om de begärde klarläggande fotnoter till några dunkla punkter i det mumlande föredrag jag håller för mig själv”. Det äventyrligt självvalda utanförskapet, som avgjort utövar en viss romantisk lockelse på oss modernt nedre-medelålderskrisande män, skildras inte utan problematiserande självinsikt.

Jaget i de tre böckerna är emellertid även gentemot läsaren högst integritetsvärnande, och bara stundtals närvarande. Viktigare är de nyktert sakliga men på samma gång vackert hotfulla landskapsbeskrivningarna. I dem finns, enligt ett efterord av Anders Weidar, de sannaste självporträtten förborgade. Talande är hur Rikets Allmänna Kartverk ska ha kontaktat Dahlberg för expertutlåtanden. Bland annat rörande de vatten som han en augustinatt 1966 för gott skulle komma att försvinna i.

Men trots detaljrikedomen finns det hos Dahlberg ingen ambition att erövra naturen. Tvärtom kan ett socialt patos anas; ett misstänkliggörande av regementen, hembygdsforskare, geologer, botaniker och andra tillrättaläggande exploatörer av Vätternlandskapen och dess människor. Denna ödmjukhet dröjer sig länge kvar hos läsaren. I Forsvik som ett dämpande raster över den effektiva gps-karta som nästa morgon snabbt ville leda mig vidare upp genom landet.

/Martin

Folke Dahlberg i bibliotekets katalog

Den blå tvålen

Det är mycket Madame Bovary i sommar. I radions P1 hörs Philip Zandéns uppläsning av denna Flauberts mest berömda roman, som nyligen även angreps av kanalens populära bokcirkel. Och innan semestern bad en biblioteksbesökare om telefonnumret till nyöversättaren Anders Bodegård. Hen hade en lista med synpunkter att framföra.

I Sara Danius långessä Den blå tvålen spelar Madame Bovary en viktig roll i argumentationen. Sara Danius – nyss invald bland de aderton – är en favorit bland litteraturvetare. Få kan skänka mig lika hisnande insikter om tidigare epokers litterära våghalsigheter, som ur Danius perspektiv alltid kan kopplas till det omgivande samhällets sociala och materiella förändringar.

I Den blå tvålen fokuserar Danius på vad hon kallar synlighetens framväxt. Genom nedslag hos de franska 1800-talsrealisterna Stendhal, Balzac och Flaubert beskriver hon uppgörelsen med tidigare författares allegoriska och uppbyggliga ambitioner. Realismen ville visa verkligheten sådan den är, istället för sådan den borde vara, en strävan som inte sällan ledde raka vägen till domarskranket.

Danius pekar samtidigt på realismens (lyckade) misslyckande. Hon menar att klyftan mellan verklighet och roman paradoxalt nog aldrig varit större än under 1800-talet, en tid då industrialism och kapitalism kom att innebära stora samhälleliga omdaningar. För första gången kändes det omöjligt att i litterär form skapa full förståelse. Omvärlden tedde sig plötsligt hopplöst abstrakt, och med en nästan desperat detaljfixering försökte författarna nagla fast den flyende verkligheten. Därav alla dessa möbler, reklamskyltar, kravatter och papiljotter.

Längst gick Flaubert. Titelns blå tvål är hämtad från hans berättelse "Ett enkelt hjärta" där den kulörta hygienartikeln ingår i beskrivningen av ett rum. Den saknar totalt betydelse för handlingan, är bara en del i författarens stegrande besatthet av att återge konkreta bilder.

Detta sker framförallt på det språkliga planet, men också på det rent layoutmässiga. Med ett pedanteri som gränsade till galenskap jobbade Flaubert med blankrader och skiljetecken för att i varje beskrivning åstadkomma maximal känsla av inramad bild. Danius citerar en beskrivning av en håruppsättning, där ett semikolon fungerar som just ett semikolon, men också skär som en perfekt bena genom stycket...

Madame Bovary är en skildring av en kvinna, men kanske ännu mer en skildring av en serie bilder av en kvinna. Och när du i sällskap av någon väl vald 1800-talstegelsten sträcker ut dig i hängmattan kan dylika observationer vara värdefulla. Litteraturvetenskap är ju sällan något farligt. Den ställer in optik och levererar nycklar, river ur de gamla kostymförråden för vädring.

/Martin

PS: Till den som ännu inte skakat av sig förra årets Ulysses-läsning kan även Sara Danius och Hans Zischlers Näsa för nyheter, om hur James Joyce inspirerades av dagspressen, varmt rekommenderas.

Reservera Sara Danius böcker i bibliotekets katalog

Copyright/fotograf: Sofia Runarsdotter

Lena Nyman och friheten

I boken Jag vill ju vara fri har journalisten Annika Persson letat bland arkivmaterial från tidningar, TV, böcker och ur Lena Nymans personliga texter och foton. Boken har bara undantagsvis citat ur dagböckerna och även om man inte alltid hör Lena Nymans direkta röst så får vi ändå följa med ”bakom scenen”. Annika Persson väver varsamt ihop tidsdokument med dagböckerna, det blir en tidsresa och en berättelse om Lena Nymans delvis okända liv, hennes inre som inte många verkade särskilt intresserade av när hon var en av Sveriges mest hyllade skådespelare. Kunskapstörstande, debattsugen och nyfiken är hon långt in i karriären. En glad och sprallig tjej kan också ha idéer och tankar och hon ville ha mothugg och diskutera. I hennes bokhylla fanns existentialisterna, Nietzsche och massor av klassiker. Det är under 1960- 70-talet som Lena prövar frihetsbegreppet som ivrigast. Hårt liv och sjukdomar begränsade senare hennes krafter. 

Det är sorgligt att hon inte tog bättre hand om sig, hennes missbruk startar tidigt. Krav från omgivningen gör att hon jo-jo-bantar under massor av år, även här kommer droger in. Annat som upprör är att Jag är nyfiken gul-filmerna spelar in miljoner i USA, men Lena får endast en blygsam engångssumma. Vidrigt är också hur några manliga kritiker inte kunde se förbi ytan, att till exempel diskutera hennes rumpa i en filmrecension är verkligen magstarkt. Tänk att sådant fick passera så sent som 1967! När Lena var stark hade hon ett stort politiskt och socialt patos. Hon kom från enkla förhållanden och var intresserad av sociala frågor, ville till och med göra dokumentärfilm om hur det var att vara handikappad i välfärdens Sverige.

Lena Nyman var på Dramaten såväl som i revyer med Hasse & Tage, sjöng och spelade in skivor och medverkade i ett flertal filmer. Lena Nyman (född 1944) blev sextiosex år. Femtio av dem var hon verksam som artist. På biblioteket har vi, förutom boken Jag vill ju vara fri, några filmer där Lena Nyman medverkar, men min personliga favorit är hennes inläsning av Philip Pullmans bok Guldkompassen.

/Annika

Reservera Jag vill ju vara fri i bibliotekets katalog