En bok vald efter omslaget...

Ryssar är såna som gillar björkar står skrivet på ett gultonat foto av tre män vid klagomuren. Omslaget tilltalar mig och när boken reserveras av flera låntagare bestämmer jag mig för att läsa den. Det är en berättelse om konflikterna vi hör om på tv och möter konsekvenserna av i form av flyktingar och invandrare.  En kvinna formad av nutidens historia är huvudperson i den fascinerande och något underliga berättelse. Egentligen är det väl inte berättelsen som är underlig. Det är kvinnan Masja och hennes handlingar som jag tycker är lite märkliga. Masjas beslut för henne hit och dit försätter henne i för mig främmande situationer och får diverse konsekvenser som i sin tur leder till nya beslut i en tillsynes aldrig sinande ström av händelser. De leder någonstans men vart? Vad händer på och efter de sista sidorna i boken. Är det ett slut eller en början?

I början av boken lever Masja med sin älskade Elias i en liten lägenhet i ett rörigt bostadsområde i Frankfurt. Ett förhållande som går lite upp och ner, stormar ibland och plötsligt förändras total. Samtidigt som det sker, kanske för att Masja är med om en stor omvälvning i livet, tänker hon tillbaka på livet i Baku i Azerbajdzjan och händelseförloppet som ledde till familjens flykt från landet.

Masjas vän Cem, före detta pojkvännen Sami, moster och kusin i Israel och alla de människor Masja möter under den tid vi följer henne medverkar till att berätta Masjas livshistoria och alla är de en del av den. Masjas berättelse som nog skulle kunna vara vems som. En historia som gör nutidshistorien lite verkligare för mig men också synliggör dess komplexitet. Dessutom innehåller den så mycket mer än det jag skrivit här. En perfekt bok att fundera över för sig själv men helst ihop med andra. Olga Grjasnowas debutroman får mig att vilja läsa mer av henne.

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Agaat

Berättelsen börjar i ett sjukrum med sköterskan Agaat och hennes husmor Milla som har ALS. Musklerna förtvinar undan för undan, endast med blinkandet kommunicerar Milla med Agaat. Kroppen förfaller men hjärnan är intakt. Osentimentalt blickar Milla tillbaka i tiden. En gång drömde om att skapa ett blandjordbruk tillsammans med Jak, den vackre virile som hon i triumf fört till mödernesgården. Men ni vet, det blir sällan som man tänkt sig. Jak har sadistiska sidor och visar snart sin vantrivsel med tillvaron som farmare, dessutom blir det aldrig något barn.

Tiden går och det olyckliga äktenskapet har gått i stå. Nu finns finns även den adopterade flickan Agaat med. Men Agaat är färgad och får aldrig bli en riktig dotter. Tveeggat  och grymt detta att skapa modersband men ändå lära flickan veta sin plats. När så den efterlängtade sonen Jakki föds rubbas balansen. Agaats roll förändras men relationerna människorna emellan är fortsatt spända. Förväntningar och konservativa konventioner styr. Kärleks- och därmed kommunikationsbrist skapar grund för ett intrikat maktspel. I bakgrunden finns naturens nycker som påverkar arbetet, bortom bergen landet Sydafrika som vid den här tiden står inför ett dramatiskt inrikespolitiskt skede. 

Det är en praktväv Marlene van Niekerk skapat, inte bara till omfånget ca 700 sidor, den är också oerhört rik och en stark upplevelse. Den går att läsa på olika sätt; som episk berättelse, allegori eller varför inte filtrera genom genus- makt- eller etnicitetslinser?

Den starkaste tråden i väven är det märkliga bandet mellan Agaat och Milla. Deras liv har tvinnats samman trots skillnader och olika förutsättningar. Agaat får olika roller; dotter, syster, tjänarinna, förtrogen men avståndet finns där hela tiden, hon är inte vit. 

Vilken bok! Agaat är en stor prestation och en osedvanligt stark upplevelse. 

Vill du veta mer? Titta gärna på det här samtalet mellan Svante Weyler och Marlene van Niekerk från Malmö Stadsbibliotek våren 2012.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

1977

Jag får kämpa mig igenom del två i Yorkshirekvartetten. Berättelsen har ett ganska stort persongalleri och jag får vid varje namn känslan av att jag borde veta vem det här är. Det gör mig lätt stressad att inte komma ihåg om de var med i förra boken och vilken roll de hade i händelseutvecklingen där. Det tar i sin tur bort fokus från vad som verkligen sker. Lägg till höga förväntningar och summan av kardemumman blir att jag inte läser 1977 med lika mycket engagemang och känsla som 1974.

Denna gång har David Peace valt att följa två personer i stället för en. Tyvärr utan att tydliggöra det i kapitelrubrikerna. Whitehead är journalist och Fraser är polis. Det dröjer ofta någon eller några sidor innan jag fattar att jag nu följer polisen och inte journalisten och tvärt om. Båda jobbar var och en på sitt håll och av olika anledningar med att hitta personen bakom de brutala mord på prostituerade som drabbar Yorkshire. Liknande mord har skett förr. Är det samme mördare, eller olika?

Fraser är en väldigt fysisk, smått brutal människa. Frun förväntar sig hans stöd eftersom hennes far är döende. Fraser har krav på sig att jobba och åker där efter hellre till sin älskarinna än till frun och sonen. Älskarinnan är han uppriktigt orolig för. Kan det ha att göra med att hon arbetar som prostituerad och är ett möjligt objekt för mördaren?…

Whitehead är en av få jag känner igen från 1974, då som Eddies konkurrent på tidningen. Han är numera ganska alkoholiserad och hemsöks dessutom av demoner som jag har svårt att få rätsida på vilka de är. Men något har hänt som han har ångest över. Dessutom figurerar en präst som vill hjälpa Whitehead med något... Behöver jag ens nämna att prästen är skum?

Vart efter jag vänder sidor blir beröringspunkterna mellan 1974 och 1977 allt fler. Den råa stämningen och polisbrutaliteten som skildras är än mer extrem i 1977. Kanske blir den bara synligare för att en av huvudpersonerna är polis och jag följer deras arbete inifrån. Det är ändå ett väldigt fascinerande romanbygge. Jag kan bara upprepa min fråga från inlägget om 1974: Vad ska nästa bok handla om, och vad är det för kvartett han skrivit?  Jag kommer säkert att ge mig på att läsa den också och då troligen minnas ännu mindre om vilka alla var...

/Liselott

Böckerna på bibliotekets webbsida.

Wirtén om Tingsten

Herbert Tingstens sista dagar är en titel värd att begrunda. På ett ytligt plan åsyftas den ramberättelse som Per Wirtén löst spänt upp sin bok på: Året är 1973. Den gamle debattören, statsvetaren, publicisten och en gång DN-chefsredaktören Herbert Tingsten forcerar – alltjämt stödd av hustrun Gerd – långsamt fram längs strandpromenaden i sydfranska Roquebrune. Krasslig och nästan blind. Full av minnen från fornstora dagar, och med bara några månader kvar att leva.

På ett djupare plan blir titeln en av Wirténs många hintar om att Herbert Tingstens sista dagar på sätt och vis är nu, fyrtio år senare. Och visst kan man betrakta denna gediget upplaggda biografi som ännu ett tecken på 2010-talets vilsna längtan efter det förra seklets mindre och ideologiskt tydligare värld. En nostalgitripp till den kultur- och samhällsdebatt som var synonym med en handfull cigarrökande gubbar i fluga. En Olof Lagercrantz, en Ingemar Hedenius, en Herbert Tingsten. Lite senare Olof Palme.

Wirtén driver emellertid en ganska motsatt argumentation. Han vill återinföra det luddiga begreppet kulturradikalism, och tecknar Tingsten som en fiende till allt vad ideologier heter. I kamp mot fascism, nazism, kommunism och idealistisk framstegstro förfäktade Tingsten en tankeverksamhet renons på varjehanda ”metafysik”.

Stundtals förde denna hätskt motvalsande liberalism in Tingsten på irrvägar. Under kalla kriget – efter att han genom striderna kring ATP-frågan förlorat sin chefredaktörspost – innebar den bland annat ett ivrande för svenska atomvapen. Wirtén gör det således krångligt för sig när han lanserar Tingstens kulturradikalism som en lösning för dagens krisande Europa, men lyckas nog ändå klargöra resonemangen.

Samtidigt är det mer än de rent politiska spörsmålen som fått Wirtén att intressera sig för Tingsten. Främst är det biografiföremålets komplexa personlighet som fascinerar. Tingsten var ökänd för sin hänsynslösa debattteknik, han betraktade Kubakrisen som ”en av de lyckligaste tiderna i mitt liv”, men var på samma gång så åskrädd att han gråtande tog skydd under skrivbordet när ovädersmoln tornade upp sig.

Och som kontrast till den grabbigt domderande och konstant anekdotgenererande jargongen på redaktionen, i föreläsningssalen och under blöta sittningar i Klarakvarteren uppehåller sig Wirtén länge vid Tingstens pipiga röst: ”Han pratar ju som man kan föreställa sig en koketterande dragqueen göra i nattvimlet.”

Vi kommer nära inpå personen Herbert Tingsten, utan att riktigt lära känna honom. Och kanske är just det något som utmärker en välskriven biografi; att den kan visa på motsägelser, slipa nya facetter på vår bild av en epok.

 

/Martin

 

Copyright/fotograf: Sanna Sjöswärd

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

En litterär fantasi om Karin Boye

Jag sugs snabbt in i Den bästa dagen är en dag av törst. En berättelse som utspelar sig under ett år av en kvinnas liv. Det finns ett före som jag delvis tar del av och det finns definitivt en fortsättning, men den får jag själv fundera över hur den ter sig. Kanske förstärks den här känslan av ett före och en fortsättning av att huvudpersonen baseras på en verklig – Karin Boye. En person som funnits och som nog alla hört talas om. En som levt och dött.

Eftersom jag inte kunde avhålla mig från att läsa lite om Boye så vet jag när och hur hon dog men inte så mycket mer om hennes liv. Jag vet att det i verkligeheten finns en fortsättning på Karins tid i Berlin och efter att jag slagit igen boken är jag nyfiken på den och på den riktiga Karin. Tyvärr skriver inte författaren vad hon byggt sitt porträtt av Karin på, mer än att hon ändrat verkligheten.

Det år i Karin Boyes liv som Jessica Kolterjahn valt att fabulera om befinner sig Karin i Berlin. Hon åkte dit för att gå i psykoterapi och få ordning på sitt liv, sina tankar, känslor och depressioner. Det är en inkännande berättelse och jag tar den och huvudpersonen till mig med en gång. Karin dras mellan sina känslor för olika män och kvinnor. Maken hon lämnat, älskare hon lämnat eller inte kan lämna. Vännerna som bor i Berlin när hon är där och speciellt väninnan Kajsa, som i början av boken är kvar i Sverige, är med i berättelsen.

Samtidligt skriver Kolterjahn om ett Berlin i förändring. 1932 syns brunskjortor allt mer, Göring håller brandtal där åskådarna är i extas och judarna har börjat trakasseras. Här stryker Karin omkring. Tar in vad som sker omkring henne och försöker med sitt sköra sinne relatera till det. Strävar för att få pengarna att räcka till husrum, mat, nöjen och terapisessioner. Hon känner, lider och äcklas. Den stora frågan hon brottas med är hur hon ska kunna veta vad kärlek är. Vad är rätt och vad är fel när normen är man och kvinna. Samtidigt möter hon den andra välden, kvinnoklubbarna där det får vara kvinna och kvinna.

Hon har skrivit bra Kolterjahn. Jag får nog låna hem något mer av henne och se om det är lika bra skrivet och ger mig samma insyn i en människas känslor och tankar.

/Liselott

Boken på bibliotekets webbplats.

Nymfens tid

Ibland får man för sig att den svenska, nutida författarkåren enbart sysselsätter sig med psykopatmord, rustik kokkonst, vintage-heminredning och självbiografiskt ältande. Med enstaka undantag. Elin Olofsson, Therese Söderlind, Anna Jörgensdotter och Elin Boardy är namn som anses bevisa att en gammal, hederlig, rejäl romantradition alltjämt är vid god vigör. Ett annat är Susanne Axmacher. 2010 fick hon Borås Tidnings debutantpris för Näckrosbarnen, en roman som nu följs upp med Nymfens tid.

Året är 1939, platsen Stockholm. Unga Millie Bachman är i full färd med att slå sig fri från sin borgerliga hemmiljö, upp över öronen förälskad i den opålitlige journalisten Carl Becker. Projektet stöter på patrull. Graviditet är plötsligt ett faktum, och Millie tvingas söka stöd hos Carls gamla flamma Marietta.

I en av parallellhandlingarna får den jagsvage räknenissen Ivar samtidigt i uppdrag att för rikets säkerhet spionera på Carl. Misstankarna om Carls kommunistanstrykning förstärks då han placeras som korrespondent i Helsingfors.

Så på ytan är Nymfens tid just det brett upplagda, lagom noir-romantiska och gediget konstruerade romanbygge som förhandssnacket gjort gällande. Strax under är den något annat – en lång, kvalmig väntan på åska.

Axmacher frammanar med sällspord skicklighet svenskarnas klibbigt paranoida osäkerhet inför andra världskrigets inledande truppförflyttningar. Bland annat medelst det stora tomrum som varsamt blåses upp mitt i romanen.

Jag kan inte låta bli att långsökt referera till Hergés mästerverk Castafiores juveler. Ett sent, experimenterande Tintin-album, som egentligen inte handlar om någonting alls. Jag har läst det ett femtiotal gånger, men luras alltjämt in i tron på en konspiration bakom de paranoida missförstånden kring den världsberömda operadivans smyckeskrin.

Axmacher förleder mig enligt samma metoder. Det vill säga – hon förleder mig att misstänka att jag är förledd. Varför är Carl en sådan synnerligen tvådimensinell figur? Han måste helt enkelt ruva på hemligheter. Och vad driver egentligen Marietta? Och Millies pappa, som stundtals drabbas av mystisk sjukdom? Innebär hans forskning om svärmande gräshoppor något mer än den lite med vänsterhanden utförda krigsanalogin?

Mycket intressant, och alltså mer än bara en vanlig, hederlig roman. Misstänker jag.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd

Harold har blivit nästan helt tyst sedan han

pensionerades från bryggeriet för ett halvår sedan. Hans fru Maureen är glad om han förflyttar sig så mycket som till garaget och att han svarar på tilltal. Läget är stabilt men vardagen monotont enahanda. Så dyker det upp ett brev från Queenie som var arbetskamrat med Harold för länge sedan. Hon berättar att hon vårdas för cancer och att hon tänkt mycket på honom. Det som nu sker vid köksbordet är en metamorfos. Harold förvandlas. Han rörs, gråter och agerar. Ett brev skall skrivas och postas omedelbart.

När Harold ändå är ute för att leta upp en brevlåda kan han ju lika gärna leta upp nästa så att brevet kommer fram snabbt. Och eftersom det var skönt att röra på sig, och en viss rastlöshet finns i kroppen, så går Harold vidare. I skjorta och slips, seglarskor och vindtygsjacka börjar Harold vandra iväg. Tanken formar sig knappt, han sätter bara den ena foten framför den andra och nästa dag, efter en natt på pensionat, vandrar han norrut mot hospicet där Queenie finns.

Harold är inte i form, fötterna och kroppen reagerar våldsamt och tur är att han möter vänliga människor som lyssnar och ger tips. Efter omplåstring börjar börjar Harold sakta njuta av sin färd. Tankarna kommer och går, en del så smärtsamma att han knappt kan nudda vid dem, andra förundrar honom. Vad hände med den glada Maureen, vilka svek fick hans son att undvika honom? Förtvivlan över att ha blivit utslängd av sin far och ännu tidigare övergiven av sin mor. Tiden är inne att möta demonerna.

Åttio mil är det till Queenie. Avståndet och det långsamma vandrandet rimmar inte riktigt med att det är bråttom, men Harold ser sin vandring som en botgörning och att själva gåendet skall få Queenie att bli frisk. Så där är han nu vid dikesrenen med en plastpåse med lite tvättmedel och en flaska vatten. En tidning får fatt i historien om den ensamme pilgrimen och det blir uppståndelse och människor söker upp Harold. Den lugna ensamma färden är ett minne blott.

Det är svårt att släppa boken om Harold. Resan är ju också en inre strapats vilket gör att vi verkligen lär känna den försynte och sympatiske Harold. Att vandra iväg när livet tar en vändning är en egen genre bland romanerna. Nu har jag själv inte läst så många men drar mig till minnes Anders Paulruds Kärleken till Sofia Karlsson och författarna Constance Beresford-Howe och Anne Tyler som båda skrivit om kvinnor som reser sig upp och går. Sedan kan jag inte låta bli att tänka på David Lynch fina film The Straight Story om mannen som åker gräsklippare över hela den amerikanska kontinenten för att söka försoning med sin bror.

/Annika

Reservera Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd i bibliotekets katalog
Författare är Rachel Joyce

Grymt och brutalt men så bra skrivet av David Peace

Den unge journalisten Eddie försöker slå sig fram och göra sig ett namn som kriminalreporter på tidningen Yorkshire Post. Men de nya kollegorna gör det inte lätt för honom. De ger honom gliringar så ofta de kan. Särskilt den ”gamle” och prisade kriminalreporten Jack Whitehead som Eddie tampas med för att få bevaka de kriminalfall som ger de stora rubrikerna. När ett försvunnet barn hittas mördat försöker båda hitta de bästa vinklingarna för att få se sin artikel och sitt namn på första sidan.

Så börjar Eddie ana kopplingar från mordet till andra försvunna barn. Han söker ledtrådar, intervjuar föräldrarna till barnen och får tips från oväntade håll. Han blir samtidigt varnad för att fortsätta leta, men kan inte sluta. Virveln han sugits in i snurrar bara fortare och fortare. Är han på väg mot toppen eller botten?

David Peace berättarstil känner jag väl igen från förra boken jag läste (och bloggade om) – Tokyo år noll. Men det dröjde länge innan jag plockade upp den här. 70-talet kändes inte så lockande att läsa om av någon anledning – förutfattade meningar troligen. Först fattar jag ingenting. Vad är det för språk? Vad skriver han egentligen? Några sidor längre fram så har jag kommit in i jargongen och stilen. Han ger mig möjligheten att närvara genom det sätt han skriver på. Det är så bra att jag har svårt att sluta läsa. Samtidigt är händelserna Peace skriver om så brutalt, rått, grovt och hemskt skildrade och så långt ifrån idylliska engelska deckare det går att komma. En brutal ärlighet om hur korrumperade, egoistiska, beräknande och sadistiska folk kan vara. Kan någon våga stå emot och vad händer då… Samtidigt, lika grovt och ärligt, skildrar han livet för till synes vanliga människor i Yorkshire i mitten av 70-talet.

1974 är den första i en serie om fyra – Yorkshirekvartetten – och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot nästa del. Men när jag slog ihop 1974 undrade jag vad i helsike nästa ska handla om och om vem. Hur ska författaren fortsätta det här? Vad är det för sorts kvartett han skrivit?

/Liselott
Reservera böckerna på bibliotekets webbsida.

När duvorna försvann

 

Mycket av det trollbindande i Utrensning, Sofi Oksanens monumentala kritiker- och läsarsuccé från 2010, låg i den nagelbitande utzoomningen. Ni kanske minns syltburkarna, den skrynkliga spetsblomman, spyflugan på köksfönstret. Och så byltet på den vattensjuka gräsplanen utanför; inledningens föraning om den förträngda historia som likt rostiga gamla telefontrådar visade sig löpa genom gumman Aliides ensliga torp.

När nu Oksanen i När duvorna försvann återigen angriper Estlands mörka förflutna förkastas dylika mjukstarter. Omilt slängs läsaren ut på ett av andra världskrigets kaotiska slagfält, och tvingas omedelbart bivackera i Wikipedias krigshistoriaska avdelningar.

Romanen igenom pågår en inre kamp mot lusten till berättartekniskt publikfrieri. Oksanen försöker medvetet dränka framställningen i den rekvisita som hennes sanslöst imponerande researcharbete rotat fram. När hon stundtals släpper efter, och låter karaktärerna nå upp till ytan, blir effekten därmed så mycket starkare.

Som när Juudit 1941 sitter ensam i sin evakuerade mammas lägenhet i Tallinn. Hon minns några vardagsljud; kattens jamande, klirret av skedar, knäppandet från skrinet med hårspännen, ljud som nu överröstas av Luftwaffe och Flakkanonerna. Innan morgonen gryr kommer allt att vara borta, tänker hon.

Men Juudit överlever, i alla fall i rent fysisk mening. Några kapitel senare dyker hon upp som ”tyskbrud”. Hon har en affär med en naziofficer och det är den både svartaste och vackraste kärleksskildring jag läst på länge. Sedan försvinner hon igen, absorberas av omgivningen som vore hon stjärna i en Antonionifilm.

Romanens två övriga huvudpersoner, Juudits man Edgar och dennes kusin Roland, är ännu svårare att komma inpå livet. På olika sätt anpassar de sig till den växlande ockupationsmakten. Först bolsjevikerna, sedan nazisterna och så bolsjevikerna igen. Roland är den envise men allt mer uppgivne motståndsmannen, Edgar den skrupelfrie opportunisten. Han nästlar sig lika geschwint in i den tyska som i den sovjetiska maktapparaten, och häpnaden över hans kameleontiska talanger förstärks av Oksanens ständiga korsklippning mellan 40- och 60-tal.

60-talets Edgar har författarambitioner och åtar sig att frisera historien; att snygga till den sovjetiska ockupationens kamp mot fascismen. Hans linjära hjältehistorieskrivning symboliserar motpolen till vad Oksanen själv vill åstadkomma. I När duvorna försvann överlever ingen heroism, medlöparna är i majoritet och osynliga händer drar i intrigens trådar. Estlands historia får inte låta sig kvävas av melodramatiska eftergifter, tycks Oksanen argumentera.

Men som sagt, ibland kastar hon trots allt ett ben åt publiken. Juudits öde är omöjligt att skaka av sig och mot slutet sveps Tallinn in i en sådan där skönt sepiatonad Tinker tailor soldier spy-stämning som vi så gärna bäddar ner oss i. Kanske för att slippa fundera närmre på transiteringstransporter, baltutlämningar och hur liten Östersjön egentligen är.

Det finns som ni märker gott om tungt metalitterära spörsmål i När duvorna försvann, kanske till och med i själva titeln. Att romanen lyfter – trots att duvorna försvunnit och i konkret mening till och med ätits upp av tyskarna – är det tydligaste beviset på Oksanens oerhörda författarförmåga.

Årets bästa läsning, så här långt.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Har du läst något av Domingo Villar?

Jag har läst de två böcker som finns översatta av författaren Domingo Villar. Han introducerar i sin tur kommissarie Leo Caldas och regionen Galicien i nordvästra Spanien för mig. Det rör sig om två mysdeckare utan en massa action. Istället söker Caldas och hans assistent Estévez ledtrådar, pratar med folk eller vad som behövs för att lösa de mord som sker. Fokus läggs lika mycket på Caldas vanor, hans vardag och relationer som på polisarbete.

Miljön är staden Vigos gator, saltstänkta stränder, leriga vingårdar, slingrande vägar och vackra vyer. Mycket av polisarbetet bedrivs på diverse barer och matställen där spännande lokala rätter serveras tillsammans med mycket vitt vin. Det känns som att jag är på plats. Extra roligt tycker jag det är att Caldas assistens är från en annan del av Spanien och har mycket svårt för Galiciens invånare. De svarar knappt aldrig rakt ut på en fråga och säger inte vad de tycker och tänker. Raka motsatsen mot Estévez och som gjort för roande kulturkrockar.

När jag på bibliotekets nya webbsida gör en sökning på Domingo Villar får jag förutom vilka titlar biblioteket har även upp lite information om författaren från författarlexikonet Alex. Dessutom kan jag välja att gå vidare och läsa än mer genom att ha bibliotekskortet till hands. I Alex ser jag att författaren medverkar i radio som matexpert. Det förklarar all mat och dryck i boken och ger partierna om kommissariens medverkan i ett radioprogram mer verklighetsanknytning. Jag läser också att Villar är född och uppvuxen i Vigo, och annat intressant.

På det hela taget två bra böcker. Den andra boken, De drunknades strand är nästan tre gånger så tjock, men sidorna rinner som vatten mellan fingrarna. Det finns ett djup i boken som samtidigt gör att jag läser lugnare och med eftertanke. Kanske beror det på den annorlunda miljön och de funderingar Caldas själv har om de han möter. Jag märkte stor skillnad när jag började läsa Griffiths femte deckare om Ruth Galloway. Den läser jag mer för spänningens och nöjets skull och med mindre eftertankens.

Ni kanske är nyfikna på handlingen i böckerna? Nattens mörka toner utspelas i Vigo och innehåller ett grymt mord. Först verkar det omöjligt att lösa men efter mycket vånda och högt spel lyckas Caldas ringa in mördaren. I De drunknades strand tar författarens med oss till ett litet fiskesamhälle utanför Vigo. Där sitter lösningen på mordet minst lika långt inne. Eller är det ett självmord? Många teorier stöts, blöts och förkastat när Caldas hittar nya ledtrådar och lyckas pressa fram svar från de inblandade. In i det sista är mordet en gåta för mig. Ett sant nöje att läsa!

/Liselott

Reservera böckerna om Domingo Villar.

Liknelseboken

Den egentliga handlingen i Per Olov Enquists Liknelseboken är ganska lätt att sammanfatta: Unge Perola spränger fromhetens bojor efter att ha upptäckt Kvinnan i allmänhet och bröst i synnerhet (så låt er alltså inte luras av omslagsmakarens preferenser).

OS-sommaren 1948 lyckas n’Perola dra tillbaka förhuden för första gången, och i sedvanlig ordning tvingas vi betrakta dylikt som ledtrådar till livets allra största mysterier. Enquist har ju alltid något så oerhört svårformulerat på hjärtat, och så viktigt att skissarken aldrig kan förslå. Högar av omtagningar, omkväden, och liknelser till förbannelse.

En del är nya, andra återvunna favoriter. Kapten Nemo, n’Elof och n’Aron smyger runt i kulisserna, de förväxlade pojkarna på sjukstugan i Bureå vävs in i ytterligare lager av högtravande mystik, och släkt och grannar som blivit ”eljest” eller ”tokut” är som vanligt märkligt överrepresenterade.

Vissa av redogörelserna följs av ett uppfordrande ”man baxnar!” eller ”man häpnar!”. Som läsare skäms man över sin dumhet; över att inte alls ha insett det baxnads- eller häpnadsvärda i de hopplöst tilltrasslade turerna kring en man som eventuellt hette Siklund och hade en katt och kanske var tokut och sedan dödde.

Enligt Bodil Malmsten ska man låta bli att skriva på dialekt. Liknelser bör man också undvika, om man inte heter Tomas Tranströmer.

Nio utrivna sidor från faderns gamla notesblock med kärleksdikter utgör hur som helst riktpunkt för framställningen. Men det vackra i den nyfrälsta tron på kärleken förtas en aning av bokens komfortabelt apolitiska syn på sexualitet. Makt och erotik saknar beröringspunkter, förklaras det uttryckligen.

Erotikinslagen gullifieras på ett ganska obehagligt sätt. Och bara Per Olov Enquist kan komma undan med en så gravt klyschig scen som mötet med den trettiosex år äldre kvinnan på det kvistfria furugolvet i Larssonsgården. För Kvinnan kanske också bara är en liknelse!... Enquist har ju – det är obligatoriskt att hävda – fött upp ett helt rävgryt bakom vart och ett av de hundöron som jag ganska snart tröttnar på att vika ner.

Samtidigt förekommer Enquist läsaren på de flesta av synpunkterna ovan. Han ser såklart det koketterande i oförmågan att skriva en kärleksroman. Bokens frekventaste liknelser är faktiskt de om otillräckliga liknelser; om en verklighet som likt en tvål sipprar ut mellan skrivarklorna, om ord som klistrar ihop sig som fångade flugor.

Vänner vid dödsflodens strand påminner Enquist (född 1934) om att det börjar bli ont om tid. Och när mörka, desperata stråk drar genom texten är det omöjligt att inte kapitulera. Jag vet ju egentligen att DET HÄR ÄR VÄLDIGT BRA. All litteratur består ju faktiskt endast av mer eller mindre lyckade liknelser. Men en liten stund till måste jag få pröva tesen om att Liknelseboken bara är bekvämt levererad och slentrianmässigt upphöjd gubbnostalgi.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Legenden Pendragon

Legenden Pendragon är bok för den som gillar mytomspunna walesiska slott, sällsamma händelser med thrillerinslag, och mystiska herrsällskap från 1600-talet. Sällskap som till exempel Rosencreutzarna möttes i hemlighet under cermoniella former och idkade forskning kring hur man skapade guld eller rent av människoliknande varelser.

 

Men innan vi blir innästlade i fuktiga slottsruiner i Wales med underjordiska gångar och dimhöljda sjöar presenteras vi för dem som skall leda oss in i äventyret. Första världskriget ligger i färskt minne över Europa. En förläst språkvetare, en ungersk gentleman vid namn János Bátky träffar på en bjudning en lord från Wales. Kring lorden av Gwynedd står det en aura av mystik, det är mycket ovanligt att han visar sig ute över huvud taget. Och kan man tänka sig, János Bátky blir bjuden till lordens gods för att forska i hans omfattande bibliotek med urgamla skrifter. Till sällskap har Janos äventyraren Maloney med mytomaniska böjelser, och en nobel ättling till lorden, Osborne.

Ja och sedan bär det av, minst sagt. Läskiga saker sker på nätterna, lorden som har ett helt etage på slottet får inte störas i sin förtegna forskning, koder leder till dolda gravkamrare, svek och kärlek tillkommer och János dras med in i mysterierna trots sin försiktighet. 

Boken utgavs i Ungern 1934 och är översatt till många språk. Den är är ett barn av sin tid, kvinnoskildringarna känns lite nattståndna men kan förlåtas av tidsskäl. Antal Szerbs öde är helt förfärligt. Han var en känd universitetslärare och kulturpersonlighet i Budapest. Szerbs specialitet var engelsk litteraturhistoria och han var något av en anglofil. Född av judiska föräldrar men konverterade till katolicismen. Trots att han kände till att judar deporterades och anklagades för ingenting i Ungern stannande han kvar men fördes 1944 till ett koncentrationsläger där han dödades bara några månader innan befrielsen. Anton Szerb blev 44 år. Legenden Pendragon filmatiserades i Ungern 1974.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

April – den grymmaste månaden

Jag var väldigt förtjust i Louise Pennys första bok om kommissarie Gamache. Det kan ni läsa om här. Men den andra, Nådastöt, föll mig inte lika väl i smaken. Trots myspysbyn Three Pines, byborna jag lärde känna i första boken (mer eller mindre excentriska) och en massa god mat. Nä, den förde något surt med sig. Jag tänker främst på Gamache godtrogenhet och förkärlek för att ta sig an den polis ingen annan ser något värde i, i Nådastöt personifierad i assistent Yvette Nichol, en totalt osympatisk människa som är lätt att avsky. Hon kan inte riktigt beskrivas. Måste upplevas. 
 
Inför den tredje boken i serien är jag först väldigt tveksam. Överväger för- och nackdelar och tar nästan motvilligt upp boken och börjar läsa. Men vartefter jag vänder sidorna, främlingar anländer till byn, seanser hålls, folk dör och Gamache med sin stab tar plats på scen växer ytterligare en intrig fram. Den tar sin början före dessa tre böcker men det är först nu verkningarna av den når sitt crescendo. Gamache är i centrum och hela hans familj dras in…
 
Plötsligt får den här boken och framför allt den förra sin plats i helheten. Det rör sig inte bara om tre böcker med var sin mordgåta utan om en trilogi som blir komplett i och med Den grymmaste månaden. Jag fick tillbaka myskänslan och ett glatt aha! Så välj inte att läsa en av dessa böcker. Läs alla tre och i rätt ordning. Som en extra knorr utspelar den sig i april - månaden vi snart lämnat bakom oss...
 
/Liselott
 
Reservera sista boken i bibliotekets katalog.

Så gör Bodil

Vanligt i en bibliotekaries arbetsvecka är att lägga några sömnlösa småtimmar på oro inför framtiden. Om säg femton år, när min yrkeskår sällats till sumprunkare, parmmätare, lykttändare, Hyland-värdinnor och andra hopplöst avvecklade professioner, vad ska jag då ta mig för?

Skriva en roman kanske. Nja, det finns ju redan så många. I de flesta fall ännu olästa. Robert Musils till exempel. Isaak Babels. Agnes von Krusenstjernas. Att läsa är viktigare än att skriva, och stöd för denna tes får jag paradoxalt nog av Bodil Malmstens Så gör jag – konsten att skriva.

För som väntat är Så gör jag så mycket annat än vad bokryggens hyllsignum – Aef (redigeringsteknik) – signalerar. Den har mer gemensamt med Malmstens blogg och loggböcker än med fnösketorra hyllgrannar som Rapporter och uppsatser och Ordning på orden.

Hennes unika, helt underbara, och egentligen omöjliga kombination av stilrenhet och ilsken, fragmentarisk pratighet präglar i hög grad framställningen. Som vanligt i tätt samarbete med Lars Sundhs nästan lika karaktäristiska formgivning.

Efter typiska motvalsmaximer som: ”Den här boken är en lärobok i en lära som inte går att lära ut”, resonerar Malmsten kring cliffhangers, dialoger, svåra ord, förstameningar, jaget, skrivskolor, skrivkramper etc. Alltid ur ett personligt och lätt filosofiskt perspektiv, och ofta med pennudden riktad mot varjehanda myter och romantiseringar.

Handfasta tips är sällsynta men dyker upp när man minst anar det: bevaka din förundran, gör inga liknelser, ta en ergonomisk dag, läs som en lärling. Läs, läs läs! Montaigne, Stefan Zweig, Julie Hecht, Martina Lowden. Malmsten sörjer såväl borgar- som arbetarklassens förlorade läsvanor, och uppmanar oss till ett tag i kragen. Med all den text som finns inom räckhåll för oss som lever idag har vi helt enkelt inga ursäkter för att vara obildade.

Inget är svårt, farligt eller särskilt provocerande, förutsatt att man inte är svag för misärmemoarer: (”Misärmemoarerna, det är som med riskkapitalisterna. Plötsligt är det riskkapitalisterna som äger utbildning; universitet och grundskolor, daghem och äldrevård”.)

Bara väldigt inspirerande. Man vill kunna skriva som Bodil Malmsten, men framför allt läsa, bildningstörsta, folkbilda, och vara lika sträng, generös och cool som Bodil Malmsten. Så jag vet nog vad jag ska jobba för, trots allt. Idag och om femton år.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Väldigt sällan fin

Noha är en tystlåten ung man med ett rikt inre liv. Han sitter gärna och läser, skriver och kontemplerar i sin ensamhet. Men det nya livet, det att vara student, rubbar Nohas cirklar. Bor man i en studentkorridor är det ofrånkomligt att man träffar andra. Trots Nohas strategi att besöka det gemensamma köket sent på kvällarna eller lägga örat mot dörren för undvika möten hamnar han ändå i lägen där han tvingas svara på frågor och se och höra saker han önskade att han kunde slippa. 

Trots sitt sociala motstånd blir han bekant med Fredrik som visar stort intresse för Nohas muslimska bakgrund, och Anna som välvilligt och uppfordrande vill visa sin bild av vad som är svenskt. Svenska barnprogram från slutet av 70-talet, svensk musik, hur man umgås mm mm. Noha försöker motstå deras närmanden men det verkar ha motsatt effekt. Fredrik konverterar till islam och Anna ser nästan Noha som sin pojkvän, fast det inser inte Noha.

När första terminen går mot sitt slut skall Noha tillsammans med sin pappa och bror åka till Eritrera för att hedra den nyss bortgångne farfadern. Noha åker motvilligt med, men hans intresse för landet är ändå genuint, han slukar allt som har med Eritreas historia att göra. Landet är sargat efter att ha genomlidit ett inbördeskrig och en skakig självständighet. Allt är oförutsägbart, laglöshet är ett sammanfattande ord. Resan blir också en inre dito. Nu får Noha chansen att sakta lära känna sin far. En far som varit frånvarande en stor del av Nohas liv och som han varit rädd för och inte förstått. Denna andra hälft av boken berättas på ett annat sätt. En högre växel läggs in och vistelsen i Eritrea är färgstark och halvkaotisk.

Jag funderar över vad Väldigt sällan fin är för en slags bok. Om vad som är hemma? Om vilsenhet? Om det nya Sverige och dess spännvidd? Trygga mätta svenska ungdomar som inte har en suck om flykt och hunger och som söker exotism och låtsasutmaningar? Romanen har många kontraster. För att bara ta ett exempel: från vintersverige med ordning och reda till laglöshetens Eritrea. Däremellan får vi glimtar av utsatthet och överlevnadsinstinkt. Det här kan låta tungt allvarligt men det glimtar till av både självironi och humor även i de mörkaste stunder. Jag är glad att jag läst Väldigt sällan fin. Så här kan man också berätta, med ett alldeles eget språk och särpräglade perspektiv.

Väldigt sällan fin av Sami Said fick svenskarnas Stora läsarpris för årets debut 2012. 

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog