Ingenting kan hindra natten

Delphine de Vigan väjer inte direkt för att ta upp svåra ämnen i sina böcker. Hemlöshet bland barn, mobbning på arbetsplatsen och ätstörningar har de tre böcker handlat om som tidigare kommit ut på svenska. Den senast översatta heter Ingenting kan hindra natten och handlar om författarens mamma som tog sitt eget liv vid 61 års ålder. Då hade hon levt ett brokigt liv, plågad av bipolär sjukdom under lång tid, och med ett cancerbesked hängande över sig den sista tiden. Med början i hennes tidiga barndomsår som tredje barnet i en syskonskara på 8, får man som läsare följa henne ända till slutet.

Efter att de Vigan hittat sin mamma död bestämmer hon sig för att skriva en bok om dennas liv, för att om möjligt förstå hur det kunde bli som det blev. Varför valde sammanlagt tre av syskonen att avsluta sina egna liv? Hur har hennes mamma påverkat henne under uppväxten? Varvat med kapitlen om mamman skriver de Vigan om sin egen skrivprocess, vad som får henne att fortsätta och hur det påverkar henne själv och hennes omgivning.

Det är ett tungt ämne, men läsningen blir aldrig för tung för att jag ska orka fortsätta. Beskrivningen av mamman är ingen uppgörelse, trots att det lätt hade kunnat bli det med de upplevelser som författaren har i bagaget. Det är en beskrivelse av ett liv som nog inte alltid var så lätt att leva och i viss mån även en hyllning.

Boken är inte en regelrätt biografi utan är skriven i romanform. Man hittar den alltså på hyllan för skönlitteratur på biblioteket.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Snögloben – Amanda Hellbergs senaste bok

Det var en glad överraskning när reservationsmeddelandet damp ner i e-postlådan. Den nya boken av Amanda Hellberg! Härligt att återigen få läsa om Maja Grå. Svenskan som bor i England, alltid råkar ut för något spännande och har gåvan att förnimma meddelanden från de döda.

I denna bok, Snögloben, har hon återvänt till Oxford. Polisens speciella insatsstyrka för svåra brott är hennes nya arbetsplats. Maja undrar om hon riktigt håller måttet, och vad hennes kollegor tycker om hennes gåva. Till på köpet försöker hennes älskade Jack återhämta sig från de skador han fick i förra boken. Samtidigt är han ovanligt nedstämd och inåtvänd. Maja känner sig inte direkt på topp.

Insatsstyrkans får i uppdrag att utreda mordet på en man som mördades på sin bröllopsnatt. På snösliriga vägar kör de genom natten till ett slott på landet. Snart är de insnöade och vet inte säkert om mördaren har lämnat slottet. Maja känner av en tung stämning i huset som inte bara har med mordet att göra. Bruden är inte riktigt kontaktbar och hennes son är försvunnen. När någon dessutom tar sig in i Majas rum när hon ligger och sover och skriver i hennes anteckningsblock börjar det bli riktigt otäckt.

Den var väldigt spännande att läsa men det tog slut lite hastigt. Tycker gott Hellberg kunde gottat ner sig lite mer i relationerna, orsaken till morden etc. Först tänkte jag att det skulle vara skönt att slippa en riktig tegelsten till spänningsroman men nja lite fylligare kunde den faktiskt varit.

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets webbsida.

Liljegren om Churchill

Winston Churchill kan med fog kallas omskriven. Han är bland annat föremål för väldens mest omfattande biografi – det 8668 sidor tjocka åttabandsverket Winston S. Churchill. Det är författat av sonen Randolph Churchill i sammarbete med Oxfordhistorikern Martin Gilbert, och kompletteras av hela sexton tillläggsvolymer med brev och andra källdokument. Fler lär vara på väg.

För den av ämnet intresserade som inte omedelbart vill ta den största tjuren vid hornen kan det lite nättare tvåbandsverket Winston Churchill varmt rekommenderas. Författare är den svenske historikern Bengt Liljegren, och första delen (1874-1939) har just kommit ut.

Liljegren har tidigare figurerat på bloggen. Då med en bok om Pink Floyd. På bibliotekets historieavdelning finns även hans biografier över Karl XII, Hitler och Alexander den store. Faktumet att Liljegren är gammal punkare (trummisen i Garbochock) känns kanske paradoxalt i sammanhanget, men samtidigt kongenialt med det respektlösa perspektiv ur vilket han angriper gubbarna i fråga.

I fallet Churchill gör Liljegren det svårt för läsaren att förstå den aktning varmed denne ständigt salongsberusade överklasslyngel sedermera kom att mötas av. En slående oförmåga att bedöma situationer korrekt tycks så ofta ha legat Churchill i fatet. Särskilt när den kombinerades med hans omåttliga passion för befälsutövande.

Ett av många fiaskon var försöket att under första världskriget öppna en ny front längs Dardanellerna. Dåvarande marinminister Churchills underskattning av den osmanska armén kostade 44 000 allierade soldater livet. Ökänt är det segdragna slaget vid Gallipoli (som bland annat utgör temat på en av 2000-talets hittills största musikaliska prestationer).    

Motståndet mot kvinnlig rösträtt, försvaret av dödsstraff och de rashygieniska kraven på inlåsning av svagsinta kan naturligtvis förklaras av den tid som den konservative Churchill verkade i, men gör det samtidigt inte lättare att förstå hans nutida popularitet. För tio år sedan ordnade BBC en omröstning för att kora tidernas främste britt. Churchill vann med 28 % av rösterna.

Del två av Liljegrens biografi, som startar i  andra världskriget, kommer så klart att kasta ljus över detta mysterium. Men redan här visar Liljegren på vikten av stil, humor, pondus och bländande retorisk förmåga. Nämnde jag förresten Winston S. Churchill. His Complete Speeches 1897-1963? Ytterligare 8917 sidor. Till och med Knausgård – vars sista del just anlänt till biblioteket – bleknar i jämförelse.

/Martin

Foto: Anette Rasmusson

Reservera boken i bibliotekets katalog

I tystnaden begravd

På 1930-talet rådde politisk osäkerhet i Europa och i Sverige. Här var kanske spänningarna extra starka i Tornedalen, med sin 30-procentiga arbetslöshet. Uppsägningar skapade otrygghet och fattigdom vilket blev en grogrund för de revolutionära rörelser som fångade upp unga människors förtvivlan med löfte om rättvisa i det förlovade landet i öster. Det fanns till och med kommuner som bidrog med pengar till invånare som ville åka. Hela familjer gav sig av men framför allt unga män som skulle bygga en ny stat med plats för alla. Drömmen om ett bättre liv.

Det här får Katrine reda på av en händelse när hon tar sig an sin mammas pörte, en övergiven stuga som överraskande nog betingar ett högt pris på småhusmarknaden. Ska Katrine och hennes bror behålla huset, eller sälja? Hon bestämmer sig för att stanna och ta reda på lite mer om sin mammas släkt och varför hon har ett hus hon aldrig berättat om. 

Ett otäckt mord har ägt rum i byn strax innan och alla talar om det. Det är den tidigare skidlöparen Lapp-Erkki som rått och urskiljningslöst slagits ihjäl med yxa på sin gård. 

Brev som Katrine hittar i huset berättar om hemligheter bakåt i tiden som har förgreningar till Lapp-Erkki och om unga män som for till Sovjet och aldrig hördes av igen. Samtidigt är byn på helspänn sedan man förstått att en rysk bil synts till i närheten av mordplatsen. Katrine har hamnat i ett spänningsfält hon inte kan förstå men inte heller lämna. Förr och nu hör ihop och kommer ifatt och boken berör också glesbygdens olösliga dilemma; man vill stanna men hur göra när inga jobb finns? Ungdomar som flyr till storstaden, ekonomisk brottslighet och familjekärlek får också sin plats i boken.

Den historiska apekten i I tystnaden begravd är snyggt hopfogad med nutiden dessutom har Tove Alsterdal gjort en gedigen research om Kirunasvenskarna som de kallades. Här en intervju med Tove Alsterdal från TV4,10 min. En av de bättre spänningsromanerna jag läst på länge. 

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Sommarboken

Den heta lata sommardag jag öppnar Sommarboken passar den som handen i handsken. Jag känner av hettan både fysiskt och mentalt. Huvudpersonen Beth tar mig nämligen med till de sommarveckor hon tillbringade hos sin mamma Marika, från det hon var 10 till 16 år. Varje sommar for hon till mamman och Zoltáns hus på den ungerska landsbygden, till Villa Serena. Solen, hettan, dammet och naturen var ständigt närvarande dessa korta veckor, fyllda av moderns intensitet och livsglädje. Där var livet helt annorlunda för Beth, jämfört med vardagen hemma hos pappa.

Vad Beth inte vet är att sommarveckorna i Ungern finns bevarade i Marikas fotoalbum kallad just Sommarboken. Men albumet rymmer inte bara ljusa minnen utan även sorg och saknad.

Sommaren Beth fyllde 16 var sista sommaren hos Marika. Beth lämnade landet och Marika för att aldrig återvända. Nu flera år senare kommer pappan oväntat på besök till henne i London. Med sig har han ett paket skickat från Ungern. Något han tänker kan vara viktigt och vill överlämna personligen. Bara åsynen av paketet, frimärkena och texten på det, återkallar minnen Beth sedan länge stoppat undan.

Paketet lämnas kvar av fadern när han åker. Beth kan inte låta bli att öppna. För det är inte Marikas handstil på paketet, det är Zoltáns. Men varför skulle han skriva till henne? Det medföljande brevet säger att Marika är död, och så håller Beth i Sommarboken, fylld med Marikas minnen av Beths somrar hos henne. Beth bläddrar, det bortträngda kommer upp till ytan och jag är med. Följer hennes somrar i Ungern, hennes uppväxt, utveckling, kärlek, glädje och sorg. Slutligen får jag reda på vad som hände den där sista sommaren i Ungern. Vad Beth valde, varför och hur det formade hennes liv.

En mycket bra debutbok av Emylia Hall, där jag blir rejält överraskad på slutet. Jag ser gärna att författaren skriver en del två. Återigen en bok som var svår att att lägga ifrån sig.

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets webbsida.

Liv och död med Nesser

Jag har läst min första Håkan Nesser-roman. Efter decennier av skepsis. Nesser gick så provocerande ogenerat i bräschen för 90-talets framvällande hord av kändis-deckarförfattare. Som var lite snygga, kunde fånga en bokmässepublik, skulle rädda Afrika. Och Killinggängets hugg mot denna blottade strupe gjorde knappast saken bättre. Nesser föreföll hopplöst inkompatibel med min ängsligt kvardröjande gymnasieintellektualism.

Men sedan en tid tillbaka har jag noterat en viss omfördelning av kulturkapital. Människor jag i övrigt högaktar har oberoende av varandra hävdat att Håkan Nesser faktiskt är ganska bra. Sveriges Paul Auster, till och med. Att låna hem karlns senaste roman, Levande och döda i Winsford, tedde sig plötsligt som en idé.

Boken handlar om Maria, 55 år gammal och en smula känd från tv. I sällskap med sin hund Castor hyr hon ett gammalt hus i sydvästra England. Närmare bestämt i Winsford, beläget strax intill den i deckarsammanhang så flitigt upptrampade Exmoorheden. Maria är på flykt, och med sig i bagaget har hon mysteriet med sin försvunne man, litteraturprofessorn Martin.

Mer vågar jag inte avslöja, rädd att förta upplevelsen av Nessers suveräna handlag med ledtrådar, rottrådar, gäckande bipersoner och gamla gedigna skräckelement (dimma, döda fasaner, mystiska hyrbilar). Trots en obefintlig framåtrörelse är bladvändarkoefficienten maximal. Nesser är underhållningslitteraturens Gunde Svan – fungerar med en närmast omänskligt låg vilopuls.

Dock är det ju tveklöst tal om just underhållningslitteratur, vilket blir som tydligast när Nesser inbillar sig att han sysslar med något annat. Bokens existentiella tankegods kring tid, skuld, arv och vänskap faller ganska platt till marken, tillsammans med de – vilket det visar sig – lösa trådar som grubblerierna trätts upp på.

Att Nesser konsekvent vägrar gestaltning är såklart en av anledningarna, men kanske inte den främsta. Snarare handlar det om mitt bristande förtroende för den dagboksaktigt återberättande Maria. Hon kommer aldrig riktigt nära, och kanske är det hennes märkliga språkbruk som ställer sig i vägen. Jag må vara fördomsfull, men tycker verkligen att ordval som ”obsolet”, ”dekapitera”, och ”voluminös” skorrar en aning falskt här. Särskilt med Marias raljerande inställning till sin makes akademikervärld i åtanke.

I och för sig inget nytt för den i Nesser-fataburen hemmastadde. Helt enkelt bara något att vänja sig vid. Men jämför med exempelvis Klas Östergrens liknande fäbless för högtravande, lätt arkaisk svenska. Den manifesteras med en helt annan stil, finess och självdistans. Levande och döda i Winsford framstår stundom som en från engelskan översatt roman.

Vid bokens sista punkt infinner sig hur som helst ett tomrum. Hungern efter något högoktanigare? Troligare abstinensen efter att ha blivit förbanant väl underhållen. Kanske har jag inte läst min sista Nesser.

/Martin

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Reservera boken i bibliotekets katalog

Böcker med en förbannelse som ingrediens

Två av semesterböckerna hade något gemensamt – förbannelser! Utöver det var de olika som natt och dag. Den ena skriven av en tyska, den andra av en spanjorska. En thriller i nutid och en släkthistoria som tar sin början i ett annat århundrade.

I Ursula Poznanskis andra bok på svenska, Saeculum, är det ett gäng lajvspelande unga vuxna som drabbas av förbannelsen. Bastian ska (på grund av sin senaste förälskelse) för första gången medverka i ett lajv. Långt ute på landsbygden, i öde bygder, ligger spelplatsen gömt av ett jordskred. Allt av nutid lämnas hemma. Här härskar medeltiden. Stackars Bastian får exempelvis klara sig utan sina glasögon. Som bärare av glasögon kan jag ana hur han har det.

Enligt sägnen ska en förbannelse ha uttalats över området. En förbannelse som ter sig allt verkligare för lajvarna, och snart börjar spelarna försvinna en efter en. Lajvet avbryts – nu gäller det att hitta de försvunna och överleva…

Jag tyckte Saeculum började lite trögare än Erebos som jag nyligen bloggade om. Men efter någon veckas läspaus tog jag upp den igen och på slutet gick det då inte att lägga den ifrån sig. När natten övergick till gryningen läste jag de sista sidorna och kunde andas ut. Poznanski skriver verkligen spännande.

Ett helt annat språk är det i Den omöjliga kärlekens hus av Cristina López Barrio. Här flödar ord och uttryck i en spännande virvel. Här ligger inte morgonrocken i en hög på golvet hur som helst. Istället ligger den där som om "den drabbats av ett svimningsanfall". Kommer på mig själv med att uppskatta språket mer nu när jag läst klart boken. Mustigt flödar både hat, passion, kärlekens safter, matlagning och naturbeskrivningar mellan sidorna. Det påminner mig både om Falcones de Sierras Katedralen vid havet och Lily Priors böcker. Språket, beskrivningarna och händelserna i berättelsen drabbar mig fysiskt. Författarinnan målar fram bilder mer än skriver en berättelse. Ibland blir det lite för verkligt och äckligt. Nästan så jag vill slå ihop boken.

Berättelsen börjar med att en jägare ser in i ett par bärnstensfärgade ögon. Henne måste han ha! På byns torg sveper som en dimma själarna från döda riddare fram tills kyrkklockorna ringer. Flickan är dömd av släktens förbannelse där kvinnorna drabbas av olycklig, förgörande kärlek och föder flickebarn som drabbas av samma öde. Ska det någonsin födas ett barn som kan bryta förbannelsen?

Nu känner jag för att läsa någon mer lika mustig berättelse. Någon som har ett förslag? Under tiden letar jag bland de spanska författarna i bibliotekets hyllor. I annat fall kanske jag hittar en berättelse med en förbannelse i…

/Liselott

Reservera Saeculum i bibliotekets katalog.
 
Reservera Den omöjliga kärlekens hus i bibliotekets katalog.