Expedition Kanchenjunga

2011 skrev jag om Michell Pavers första skräck/spökroman för vuxna. Nu har hon kommit med en ny Expedition Kanchenjunga. Där vi bland annat följer Kits och hans bror Stephen under en expedition för att bestiga Kanchenjunga i Himalaya år 1935. Det är det tredje högsta berget i världen, mytomspunnet av klättrare och lokalbefolkningen. Vad som driver Kits är lite oklart. Vill han följa i sin idols fotspår (Lyell) eller helt enkelt visa att han är bäst?  Vilken orsaken än är har Kits bror, läkaren Stephen Pearce, oväntat fått en plats i gruppen. Det han som berättar om äventyret de är med om.

De följer en tidigare expedition i spåren. Den Lyell ledde och där flera av deltagarna dog. Alla blev återfunna och begravda. Eller blev de? Vad hände egentligen uppe på berget under Lyells expedition? Kits blir avrådd från att gå samma väg som Lyell valde – ändå gör gruppen det… Bärarna är vidskepliga och vill inte starta samma dag som Lyells expedition startade. Ska deras vidskeplighet sätta käppar i hjulet på expeditionen? För Stephens del är expeditionen ett äventyr som börjar i lycka och eufori men med en tilltagande krypande känsla av mörker, ondska och skräck. Att han även har svårt att komma överens med sin bror gör inte expeditionen enklare.

Det är en riktigt bra och intressant beskrivning och berättelse hon skriver Michelle Paver. Det känns äkta och som jag tar del av expeditionsberättelse. Jag tänker också ganska mycket på hur expeditioner egentligen ser idag och såg ut. Där i detta fall engelsmännen kämpar sig fram och prisar sin förträfflighet medan de som egentligen bär hela expeditionen på sina ryggar, bärarna, knappt omnämns fast de gör det största och tyngsta jobbet.

Michelle Paver lyckas åter skriva en spännande, skrämmande historia. Där kylan känns, vinden viner och mörkret faller snabbt om kvällarna.

/Liselott

Beställ boken i biblioteket katalog.

Augustprisnominerad: Tio över ett

Som ni märkt har vi en ny medarbetare som bidrar med lästips på bloggen nämligen Tuija. Hon driver också en tonårsblogg Boksnack. Där skrev hon så här om Tio över ett, en av de böcker som är nominerad till Augustpriset:

En roman om kärlek, vänskap och en smått otrolig stadsflytt. Så står det på baksidan, och till det skulle jag vilja tillägga "men också om ångest, rädslor och en stor portion ansvarstagande". För det är verkligen en fantastiskt fin skildring av något så ofattbart som att man ämnar flytta på Kiruna, men också vad den flytten kan göra med människorna den omfattar. Och för mig som sydlänning är det än mer exotiskt med det ständiga mörkret, alternativt ljuset, och allt annat som hör norra Sverige till. Skrivet av en författare vars tidigare alster jag tyckt mycket om - men detta är en helt fristående historia som inte alls behandlar samiskheten som de andra gjort.

Den handlar istället om Maja, som gissningsvis går på högstadiet, och som är mycket förtjust i hockeykillen Albin. Själv ägnar hon sin egen fritid till att läsa och skriva mycket istället, t o m att filma. Men inte vad som helst, utan filmen om vad Kiruna är idag, och vad den betyder för dem som bor där. Hon vill att filmen ska finnas kvar åt eftervärlden, den dagen marken kollapsat och de alla dött. För att stan ska kollapsa, det är hon helt övertygad om. Men flytta vill hon verkligen inte heller, trots att det kanske är enda sättet att överleva. Hon hatar vad LKAB gör emot Kirunaborna, hon hatar tanken på framtiden. Den borde bli såsom den är just nu, här ska inte flyttas på allt och alla, för det kan aldrig bli detsamma! Ovanpå detta är hon livrädd, i väntan på flytten. Livrädd för att marken under dem inte ska hålla för alla sprängningar. Så varje natt klockan tio över ett ställer hon mobillarmet för att vara beredd vid nattsprängningen. Hon väntar in mullret och skakningarna, men framför allt väntar hon alltid på ljudet av sirener, efteråt, som ska bekräfta det hon hela tiden befarat - att stan rasat ned i gruvhålet. För det scenariot har hon en plan - en väska står alltid färdigpackad under sängen, med det nödvändigaste för henne, lillasystern, mamma och pappa. Och inte nog med det - hennes allra, allra bästa och närmaste vän Julia ska tvingas flytta till Luleå med sin mamma. Vad finns kvar till henne då? Alla nojjor går till slut över styr när hon sover allt mindre, och hon får panikångestattacker. Ingen har riktigt fattat vad hon går omkring och bär på. Så hur ska hon få rätsida på sitt liv igen?

Detta är så otroligt lyhört och fint skrivet, det är en fantastiskt modig och stark liten karaktär hon har skapat, Ann-Helén Laestadius. Och en väldigt fin berättelse om något alldeles unikt, som aldrig genomförts någon annanstans på jorden, och som är en sorts experiment på hög nivå. Hur ska det egentligen gå för alla Kirunabor?

/Tuija

Beställ boken eller läs den direkt som e-bok, allt i bibliotekets katalog.

Ormbunkslandet nominerad till Augustpriset

En utav årets nomineringar till Augustpriset, i barn- och ungdomsklassen - ett mycket modigt val, måste jag säga! En strålande och stark bok, med en alldeles egen lyskraft, om incest mellan syskon - ett tabubelagt ämne som det nästan aldrig pratas om, än mindre skrivs om. Katarina von Bredow gjorde det (1991!), i den starka och oerhört mycket lästa "Syskonkärlek" (som Elin Bengtsson faktiskt refererar till - huvudkaraktären Margit har läst den, men konstaterar att de åtminstone hade olika pappor..). Men få vågar beröra detta... och - i ärlighetens namn kan det ju inte vara ett jättevanligt fenomen att två syskon har så starka känslor för varandra att de inleder en sexuell relation. Men likväl förekommer det, och att döma av intresset för Bredows bok så är det fascinerande att läsa om. Augustnomineringen för Ormbunkslandet motiverades såhär: "Margit och Mika är ett. Intimt sammansvetsade, älskande. Men de är också syskon, och medvetna om att deras kärlek inte är accepterad. Så Mika bryter upp, och övergiven reser Margit till Malmö, möter nya människor och engagerar sig politiskt. Men Mika finns kvar närmast hjärtat. Elin Bengtssons ungdomsroman handlar om det kanske allra mest förbjudna: incest. Med ett poetiskt och symbolmättat språk vidgar och utmanar hon synen på sexualitet och vilken kärlek som får och inte får finnas."

Jag kan bara instämma. Det förbjudna, som många betraktar som onormala, sjuka, äckliga är bevisligen kittlande. Men ingenting kunde vara naturligare för Margit och Mika. Men deras dilemma ställs på sin spets när Mika, efter alla år av spott och spe i skolan där alla misstänkt detta (förmodligen även föräldrarna, anar man), utan att förbereda Margit bestämmer sig för att söka sig till lumpen efter gymnasiet. Margits värld rasar, hon flyr tillvaron innan hon ens hunnit ta studenten, köper en enkel biljett till Malmö - och blir kvar där. Genom sitt vacuum lyckas hon ändå skaffa sig  nya vänner, och som de politiska aktivister de är, och Margit blir, demonstrerar de, ockuperar hus etc. Och i en av tjejerna blir Margit faktiskt kär. Så det finns hopp om livet. Men såret efter Mika kommer ändå aldrig att läka. Han är hennes andra halva, hur långt ifrån varandra de än kommer att leva.

 Det är så lätt att känna med Margit i alla hennes val och kval. Men även Mikas. Det här är lågmäld dramatik på hög nivå, välskrivet och äkta, och rekommenderas varmt!

/Tuija 

Beställ boken i biblioteket katalog

The Fireman av Joe Hill

Ingen vet riktigt när, eller var det började. En fruktansvärd epidemi sprider sig som en löpeld genom USA. Läkarna kallar sjukdomen för ”Draco Trychophyton”. Alla andra kallar den för ”Dragonscale”, en smittsam, dödlig spor som täcker den infekterades kropp med vackra svart och guld färgade mönster, innan den får personen att bokstavligen brinna upp! Miljontals människor är infekterade, det brinner överallt. Det finns inget botemedel, ingen går säker.

Harper Grayson, en sjuksköterska som önskar att hon vore mer som Mary Poppins, tog hand om hundratals infekterade patienter innan sjukhuset där hon arbetade brann upp. Nu har hon upptäckt svart-guldiga fläckar på sin egen kropp.

När sjukdomsepidemin fortfarande var ny och kändes långt borta hade Harper och hennes man, Jacob, bestämt sig för att om de någonsin blev infekterade så skulle de göra slut på sig själva, tillsammans.
Men till Jacobs förskräckelse vill Harper försöka överleva. I alla fall tills barnet hon bär är fött. När hon arbetade på sjukhuset hade hon nämligen sett infekterade kvinnor föda friska barn, så hon hoppas och tror att lyckas hon bara överleva tills barnet är fött kommer barnet att klara sig.

Övertygad om att hans fru har smittat honom blir Jacob mer och mer instabil. Han lämnar Harper och i det lilla samhället där de bor blir det allt mer kaotiskt. Infrastrukturen faller, världen brinner.

Mitt i allt kaos uppstår cremation squads, grupper av människor som tar lagen i egna händer och beslutar sig för att utrota alla de tror bär på sporen.
Harper är dock inte så ensam om att försöka överleva som hon först tror. En mystisk främling i en skitig gul brandmansjacka, bärande en järnstång, balanserande mellan galenskap och död dyker plötsligt upp utanför hennes dörr.

Känd enbart som ”The Fireman”, promenerar han omkring i det sönderfallande samhället, en galning infekterad med ”Dragonscale” som lärt sig kontrollera elden som brinner i sporerna och använda den för att rädda andra infekterade som jagas av cremation squads.

Medan världen brinner runt dem måste Harper lära sig the Firemans hemlighet innan hon själv, och hennes ofödda barn, också brinner.

Boken är en riktig tegelsten på 768 sidor, men den höll mitt intresse från början till slut. Det är en bra blandning av spänning och karaktärsutveckling, med mycket fokus på relationerna mellan huvudpersonerna. Boken finns än så länge inte översatt till svenska utan endast på engelska.

Söker du en annorlunda dystopi att sätta tänderna i rekommenderar jag Joe Hill’s The Fireman.

/Caroline

Boken i bibliotekets katalog.

Anteckningar från Burma

Tänk vad uppfriskande det kan vara att tvingas omvärdera en ståndpunkt!     
Jag har inte läst serietecknade medier sedan ungdomsåren och utgått ifrån att det inget är för mig, i min ålder. Men ack vad jag bedrog mig! Av en slump fick jag kanadensiskfranske Guy Delisles tecknade Burmaskildring i min hand – jag förstod först inte ens att den var tecknad, för den är biblioteksklassad för att placeras på geografihyllan, Sydostasien – inte bland tecknade serier. Men nyfiken blev jag, och jag har sällan lett så igenkännande och roat som under den högtidsstund det tog att läsa boken.

Det är en fullständig njutning att följa författarens bildsekvenser kring hur han med fru och bebis åker till Burma, för hon ska jobba som läkare där medan han ska ta hand om deras lille plutt. Iakttagelseförmågan hos författaren är stor, och har man någonsin rest i Asien, oavsett var, så är igenkänningsfaktorn hög. Oändligt många detaljer är knivskarpt skildrade, särskilt dem som västerlänningar reagerar på, men över lag är det otroligt snyggt gjort, både att lyckas illustrera humorn i varje skildrad situation, men också författarens/huvudkaraktärens tankar och reflektioner kring det upplevda. Men det är också en ypperlig källa till kunskap – mycket av det du inte visste om Burma innan, det lär du veta efter. Det är ju trots allt en stat med en stängt förflutet, och det är först nu, när turismen försiktigt börjat utvecklas, som vi fått en chans att lära känna landet mer. 

Jag blev tillräckligt nyfiken efter denna bekantskap för att även vilja läsa ett alster han gett ut några år tidigare, som rätt och slätt bara heter ”Pyongyang”.  Även den är en personlig betraktelse, denna gång av Nordkoreas huvudstad, under en vistelse där i två månader – dock utan fru och barn. Tyvärr nådde inte den alls upp till samma höjder, för han tycks ha utvecklats väldigt mycket under åren däremellan. Den har inte alls samma tydliga struktur och heller inte det humoristiska anslaget fullt ut – vilket förstås kan vara svårt när det gäller just Nordkorea! Dock ett intressant bidrag till litteratur om ett ännu mer slutet land än Burma… bilderna är precis så grå, kala och sterila som man bara kan föreställa sig att det verkligen är i detta märkliga land, som aldrig upphör att förvåna. Men som sagt – inte alltid helt lätt att förstå, och saknar många av de poänger han hade behövt plocka för att göra skildringen intressant. Desto mer intressant var verkligen Burmaskildringen – det är långsam, njutningsfull läsning, med fullt fokus på varje tecknad bild. Som säger allt! Totalt sett en ny, mycket trevlig bekantskap, och ett tredje verk av författaren är en diger lunta anteckningar från – Jerusalem! För den som är intresserad!
Samtliga finns att låna på biblioteket.

/Tuija

Guy Delisles böcker i bibliotekets katalog.