Utvärderingen av mellandagarnas läsprojekt faller sällan väl ut. Det är ju alltid så mycket annat som ska hinnas med. Kostymer ska kemtvättas, kinaschacksbataljer ska utkämpas, isar ska beskrinnas. I år hann jag i alla fall drygt halvvägs i Doris Lessings romanserie Våldets barn (1952-1969), i folkmun även känd som Martha Quest-serien.
Och nog rör det sig om ett ganska folkligt nobelpristagarverk,
åtminstone seriens två första böcker (Martha och Bra gift) och i alla fall i
de folksegment som ser till att såväl Gudrun Sjödén som undertecknad har jobb att gå till. Att inte ta den lätt naiva, tappert kämpande Martha till
sitt hjärta är hur som helst en omöjlighet.
Närgånget skildras hur hon krånglar sig ur tonårens
förvirring, går på danser, grälar med sin mor, söker tröst hos sin far, får
jobb på kontor, gifter sig kärlekslöst, blir med barn… En uppväxtskildring
bland alla andra, om det inte vore för tiden och platsen – 1930- och 40-talets Sydrhodesia
(nuvarande Zimbabwe).
Det kolonialistiska förtrycket är ständigt närvarande,
speglat i Marthas efterhand allt klarare blick. Hon kommer succesivt till
insikt om apartheidsystemets absurditeter, men har länge svårt att kombinera
sin växande medvetenhet med en frigörelse på det privata planet. Ju större gester,
desto lättare att trassla in sig i den borgerliga omgivningens nät.
Mest drabbar emellertid den skoningslösa självironi som
finns inbäddad i porträttet av den stundtals ganska osympatiska Martha. Hennes
livsöde sammanfaller i mycket med Lessings egna, och behandlas med samma
kärvt kärleksfulla sarkasmer som präglar (här kommer en kanske väl halsbrytande jämförelse) Ivar Lo-Johanssons självbiografiska svit från samma tid.
I seriens tredje del, En fläkt av stormen, har ironierna tagit
överhanden. Martha har engagerat sig i traktens kommunistparti, vars handlingsförlamade
verklighetsfrånvändhet kör både partiet och romanen i botten. Tillsammans med
läsaren famlar Martha länge i ett fascinerande töcken av mötesexerciser, som
synes ett resultat av att Lessing – under tiden för skrivandet av romanen – just
hade vänt kommunismen ryggen.
Stark läsning i vilket fall, och utmaningarna lär väl
knappast bli färre. I de två avslutande delarna av Våldets barn, publicerade
en bit in på 60-talet, skärps tonen (har jag hört). De markerar början på
Lessings ökända science fiction-epok och spänner en svåröverträffad båge från 1800-talets
bildningsromaner, via 1900-talets optimistiska frigörelseiver, till 2000-talets
bittra tillnyktring.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar