Korpringar – Siri Pettersen

Korpringar inleds med boken Odinsbarn, där vi får följa Hirka. En flicka på 15 vintrar, som tillskillnad från alla andra i Ymslanden inte har någon svans. När hon växer upp tror hon att en varg tog hennes svans när hon var baby, det är det hennes far berättar för alla och hon har ett ärr efter händelsen.
Hirka får till sin förskräckelse dock reda på att hon aldrig haft någon svans, att hon inte är en Ymsättling utan något som hon tidigare trott bara fanns i sagor för att skrämma små barn. En människa. Hennes far fann henne när hon var baby och förbarmade sig över henne trots alla hemska saker han hört om de svanslösa.
Ingen i Ymslanden har sett en människa på tusentals år, de finns bara i sagor och legender som ondskefulla varelser som sprider röta.
Hirka måste nu komma på ett sätt att ta sig igenom Riten, som alla Ymsättlingar i hennes ålder måste gå igenom, utan att bli påkommen som människa. Samtidigt som ett ännu större hot är på väg mot Ymslanden.

Jag vill inte berätta för mycket, då jag inte vill förstöra upplevelsen. Jag kan bara säga att det är spännande, det är magi, det är resor mellan världar både kända och okända.

Korpringar består av tre böcker; Odinsbarn, Rötan och Kraften.
Siri Pettersen har genom sina tre böcker om Hirka och Korpringarna skapat ett helt fantastiskt fantasy-universum. Hon har blandat klassiska fantasy-element med nordiskmytologi och folktro i tre helt underbara böcker.
När jag läst ut den tredje och sista delen kände jag mig helt tom inuti. Jag ville inte lämna Hirka, Rime eller korparna bakom mig. 

/Caroline

Boka böckerna på Ronneby biblioteks webbsida, de finns också som e-böcker.

H som i hök

Det är i djup sorg som Helen McDonald bestämmer sig för att ta upp sin barndoms favoritsysselsättning och träna en rovfågel, denna gång en duvhök. Natur- och fågelintresset har följt henne sedan hon var liten och nu efter faderns död dras hon till falkenerandet som en tillflykt. Helen hoppas få lindring i den annars förlamande sorgen.

Men vägen dit är inte enkel, det tar tid att tämja ett vilt djur. Hon köper höken från en uppfödare på Irland och hämtar den i en papplåda i Skottland. Efter en lång bilresa då hon bara kan höra skrapandet av klor och känna dess tyngd blir första steget att skapa ett band till fågeln. Helen börjar med att döpa sin duvhök till Mabel. 

Falkenerarkonsten går långt tillbaka i tiden. Det är en flertusenårig jaktmetod som härstammar från Asien och en mängd olika rovfåglar har använts. I England var falkenerarna tidigare aristokrater och de jagade i slutna sällskap. Helen berättar också om hur författaren T H White försökte manna (tämja) en duvhök vilket han har skrivit om i sin bok The Goshawk. Jo det är samme T H White som skrivit Svärdet i stenen. Så parallellt med Helens mödor med Mabel följs Whites dito med sin hök. Den bakgrundsbeskrivningen är inte oviktig för både T H White och McDonald vill fly in i något annat, från en värld som stundtals upplevs som obarmhärtig. 

Samtidigt som träningen av Mabel blir mer intensiv fördjupas Helens depression och hon blir alltmer folkskygg. Men med tiden lättar sorgen och till slut har höken och Helen blivit ett jaktpar. Bandet som började med namngivningen har nu blivit en stark relation, slutligen kan Mabel få flyga helt fritt.

Det märks att Helen McDonald är en van skribent men mer än så. Hennes skildringar av naturen, himlarna och höken är utsökta. Jag får ett sug efter att få uppleva dimmorna, landskapen och ljuset hon beskriver. Och jag kommer definitivt att spana efter siluetter av rovfåglar hädanefter.

Helen McDonald är författare, filosof och historiker. Vill du veta mer om henne finns en fin intervju här. Från australisk radio, 58 min.

/Annika

Reservera Helen McDonalds bok H som i hök i bibliotekets katalog

Spellwright, en oförutsägbar fantasy!

Länge har jag letat innan jag hittade en fantasybok som klarade av att hålla mig så intresserad att den fick en plats i en annars ganska fullbokad vardag. Det som lockade mest med Spellwright var att huvudpersonen kändes som en seriös version av Terry Pratchetts misslyckade trollkarl Rincewind.

Jag gillar tanken på att även de mäktigaste personerna har en egenhet som gör att dom känns mänskliga, i det här fallet en sorts magisk dyslexi.

Nicodemus Weal är en magikerlärling vid akademin i Starhaven. När han kom till akademin trodde de äldre trollkarlarna att han var den utvalde, på grund av ett väldigt distinkt ärr i nacken kombinerat med hans förmåga att använda de båda högre magiska språken, Magnus och Numinous. Men det finns ett problem. Ju längre Nicodemus rör vid de magiska texterna desto ändras ordningen på runorna och formlerna korrumperas, vilket betyder att han inte kan använda komplicerad magi.

Han kan inte heller röra vid magiska föremål, eftersom han genom beröring ändrar ordföljden även där.

En sak jag gillar är att författaren emellanåt skriver ut meningar som Nicodemus har korrumperat. Det ger en känsla av kontakt med huvudpersonen.

Naturligtvis finns det, som i alla bra fantasyromaner, lite monster, några spöken, magiska föremål och en ärkeskurk. Men förutom dessa grundstenar så känns inte boken förutsägbar, Blake Charlton har lyckats bra med att lägga in oväntade riktningar i historien. Som läsare uppskattar jag att författaren ansträngt sig för att handlingen inte ska vara för uppenbar, mången annan fantasybok har hamnat i refuseringshögen på grund av detta.

Boken finns bara på engelska, något som kan vara bra att veta. Det finns fler böcker om Nicodemus, men Spellwright är den enda vi än så länge har i vår katalog.

Om dessa två småsaker inte avskräcker dig som läsare så kan jag varmt rekommendera boken, det är en mysig fantasyroman och jag ser fram emot att läsa Spellbound när jag får tag på den.

/Andreas

Reservera boken på biblioteket hemsida.

Åter till internatskolornas värld...

Jag älskade flickböckerna som utspelade sig på internatskolor när jag var yngre. Vänskap, intriger, hyss och äventyr. Så det är med stort nöje jag känner igen detta i Emily Lockharts bok Den ökända historien om Frankie Landau-Banks. Det är en samtidens internatskola men jag skrattar ändå igenkännande åt hierarkier, hemliga sällskap, intrigerna men främst hyssen. Dessutom upplever jag att berättelsen har en speciell ton. Jag vet inte om det är sättet författaren skriver på, tilltalen eller språket eller kanske stämningen jag hamnar i när jag läser. Kanske inkluderar det hur Frankies åsikter och syn på sig själv, vänner och elever runt hennes skildras. Hur det nu är sitter jag här och småler när jag tänker på boken.

Det första jag läser i boken är Frankies bekännelse där hon tar på sig ansvaret för några hyss som skett på skolan. De som sedan följer är att vi får lära känna Frankie och veta upprinnelsen till händelserna. Jag gillar det mycket. Frankies analyser och hennes iakttagelser om sig själv och andra. För när hon kommer tillbaka för att gå andra året på skolan så syns hon. Hon går från osynlig till synlig och börjar dejta en av killarna i innegänget. Är det bara för att hon fått lite former under sommaren? Frankie grunnar om de omkring henne ser till mer än ytan? Eller är det som när hon är hemma att de ser henne som lilla gumman och missar att hon utvecklas inte bara till det yttre utan även inuti. Vem ser längre än till ytan? Vem ser hennes potential till stordåd? Det är en härlig berättelse om hemligheter, vänskap och kärlek.

/Liselott 

Reservera boken på bibliotekets hemsida.