Det drar ihop sig. Femte och näst sista bandet av Karl Ove Knausgårds Min Kamp har just börjat sin vandring genom bibliotekets reservationskö. Som blir kortare för varje gång. Jag kan nog förstå varför. Att läsa Knausgård är att utsätta sig för en genant intimitet av sällan upplevt slag. Man känner sig lite smutsig efteråt, riven av det där gråsprängt inrökta vildmansskägget.
Givetvis är det författarens direktkontakt med alla tidigare versioner av sig själv som skapar denna närhet. Men inte bara. För Knausgårds så omtalade försök att upphäva gränsen mellan liv och litteratur är i mycket en affär mellan läsarens liv och litteratur. Jag sugs så snabbt in i texten. Plötsligt har jag tappat bort min analytiska verktygslåda. Utlämnad och obeväpnad läser jag utan att vara medveten om att jag läser!
Förmodligen är det på det rent språkliga planet som Knausgårds magi verkar. Och särskilt i denna femte del inser man vilket förfinat hantverk det är fråga om. Det är sent åttiotal och Karl Ove flyttar till Bergen. Ny stad, men samma kärleksbekymmer, samma gargantuiska festande och samma högstämda författarambitioner. Det sistnämnda tar honom till Skrivekunstakademiet, med bland andra Jon Fosse som milt satiriserad lärare. Då och då klipps författarförsöken in i den löpande framställningen, och med ens blir det tydligt vad som borde vara den logiska summan av de barockinspirerade romanmetoder som Knausgård envisas med. Nämligen mördande tråkig överlastning.
Efter sexhundra sidor har fjorton år avverkats. Karl Ove har gått in i sitt fösta äktenskap, begravt sin far (igen) och äntligen debuterat som författare. Och kanske är det just fartkänslan i framställningen som lyfter Min kamp så högt över de inklippta gamla utkasten. Genom en idogt tränad förmåga att laborera med tiden – ibland dras med, ibland ställa sig utanför, ibland frysa den – kan Knausgård undgå överlastningens kvävningsdöd. Få till det där hypnotiska suget.
Flera metalitterära blinkningar stärker denna tes, strax under den till synes konstlösa supernaturalismen. Blodet som dunkar i örat mot kudden, ambulanser som – betraktade på avstånd – taktfast rinner genom Bergentrafiken, ett flyttat bohag som måste kånkas upp för en backe. Och musikreferenserna (de är som vanligt många, vad annat i denna av popesteter så mytologiserade stad) strös ut i samma ärende. Som när Karl Ove sitter och lyssnar på Sonic Youth:
"Undantaget var Tunic, den låten rörde sig bara framåt och framåt, jag satt med slutna ögon och flöt med. Konstigt, tänkte jag när den hördes i hörlurarna, för texten, åtminstone refrängen, handlade så uttalat om det motsatta. You aren't never going anywhere, You aren't never going anywhere, I ain’t never going anywhere, I ain’t never going anywhere."
Karl Ove tycks uppleva en allt mer hisnande förståelse för berättandets mekanismer, och är snart redo att börja skriva på Min kamp. Precis som (jag lovar, det här är sista gången) Marcel i slutet av På spaning efter den tid som flytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar