Hägring 38

25 juni år 1630. Gustav II Adolf landstiger på Rügen och utbrister entusiastiskt: ”Nu tågar jag in i trettioåriga kriget!”... Eller också inte.

Nyckeln till framgång i historiskt återberättande är att våga gömma undan facit, växla bort från de rätlinjiga spår som tenderar att framträda i backspegeln, och på så sätt inge förtroende hos läsaren. Med nya romanen Hägring 38 excellerar finlandssvenske Kjell Westö inom denna metod.

”När våren framskred och lövsprickningen kom igång försvann den tyska rikskanslern från rubrikerna. Tidningarna skrev nu mer om det spanska och det japansk-kinesiska kriget än om Tyskland och Österrike. Matilda var lättad.”

Det där var kanske ett övertydligt exempel. Ofta är det med subtilare medel som Westö frambesvärjer 1938 års bara diffusa förnimmelse av stundande katastrof. Jag tänker exempelvis på skildringen av den lite sentimentale och socialt valhänte Helsingforsadvokaten Claes Thune.

Thune är litterär släkting till både Ola Larsmos Charlie Westerholm och Susanne Axmachers Carl Becker, samt tillika – om  krigstrenden håller i sig – en möjlig framtida kliché. Men genom att placera Thune i den så kallade Onsdagskluben kan Westö nyansera denna eventuella stereotyp i högre grad än kollegorna.

I det borgerliga diskussionssällskapet Onsdagsklubben prövas vänskapsbanden av politiska meningsskiljaktigheter. Bland annat beträffande den judiske medlemmen Jary. Thune tar försiktigt ställning på ”rätt” sida, men besväras lika mycket av den homosociala strukturens skörhet som av hotet mot världsfreden. Thune knyter stoiskt näven i fickan, bland annat ställd inför faktumet att klubbmedlemmen Lindemark inlett en relation med Thunes exfru Gabi.  

Framtidens hägringar och klubbens groggmarinerade grabbsämja beskjuts samtidigt i hög grad från ett annat håll – från det förflutna. Matilda Wiik, från citatet ovan, är Thunes nya kontorist, berättelsens andra huvudperson, och – eftersom hon är vänster, arbetarklass och svensktalande – förmodligen ett motargument i dagens finländska, allt hätskare språkdebatt.

När Wiik tidigt i romanen passar upp vid ett av Onsdagsklubbens möten kastas hon skoningslöst tillbaka till år 1918. Hon har känt igen en röst. Den tillhör en vit kapten och våldtäcksman från det finska inbördeskriget, vars fasor hon i högsta grad fått erfara. Innebörden av såväl Wiiks som hela Finlands kvardröjande traumatisering är av Westö mästerligt gestaltad.

Hägring 38 är alltså en oerhört rik roman, full av intressanta sidospår och bipersoner. Om jag inte misstar mig skymtar till och med Tove Jansson förbi i en liten hemlig cameoroll. Framställningen hade lätt kunnat bli gyttrig, men genom det skamlöst enkla greppet att undanhålla vem i Onsdagsklubben som den otäcka rösten tillhör skapar Westö ett effektivt stag åt handlingen.

 

En svåröverträffad inledning på läshösten.

/Martin

Copyright/fotograf: Katja Lösönen

Reservera boken i bibliotekets katalog