Himlens fånge och några till...

Så eländigt mörk en berättelse kan bli. Som Carlos Ruiz Zafon´s senaste bok, Himlens fånge. Oro, hotfulla människor, fängelsevistelser, möjlig otrohet, tillvaron – jag upplever att nästan allt är mörkt. Men ändå kan jag inte sluta läsa. Drivet i berättelsen, undran över hur det ska gå för huvudpersonerna och hoppet om att det kanske finns en ljusning några sidor längre fram får mig att fortsätta. Hela tiden funderar jag över den första boken jag läste av författaren: Vindens skugga.

Vindens skugga inleder en serie om fyra böcker varav tre kommit ut: Vindens skugga, Ängelns lek och Himlens fånge. Spelplatsen är Barcelona och berättelsen sträcker sig hitintills från 1920-talet fram till 1960-talet. Efter att fått Vindens skugga i min hand 2005 sträckläste jag och var helt lyrisk. Språket, orden, intrigen, miljön. Vilka vändningar och vilken fantastisk berättelse! Efter att ha läst igenom den väcktes så många funderingar över innehållet att jag funderade på att läsa om den igen. Så blev inte fallet då men jag har under åren funderat över det fler gånger och nu funderar jag över det igen. För många av huvudpersonerna i Himlens fånge är med i Vindens skugga. Daniel, hans far, och än fler dyker upp vart efter jag vänder blad. Men jag minns inte riktigt vad de var med om i den boken. Vad som hände som gjorde dem till de människor jag möter i Himlens fånge. Jag hade nog förstått allt som händer i den senaste boken bättre om jag haft händelseförloppet, människorna och dess relationer i färskare minne.

Andra delen, Ängelns lek, minns jag som ett mellanspel. Spännande och lite otäck men inte riktigt lika bra som Vindens skugga. Men nu väntar jag spänt på den sista delen i serien. För Himlens fånge slutade på ett sätt att vad som helst kan hända i del fyra. Kanske ännu mer ondska och mörker…

Jag har knappt skrivit ett ord om vad Himlens fånge handlar om. Det låter sig knappt sammanfattas lite kort. Men det börjar med att det går ovanligt dåligt för det antikvariat Daniel arbetar på och som hans far driver. Så öppnas dörren och en främling stiger in som inte ser ut att kunna avvara minsta öre. Ändå köper han en dyr bok och lämnar den till Fermin som också jobbar i butiken. Berättelsen kan börja och hemligheter avslöjas…

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog

A memory of light

”I’ll tell people we pass – if we pass any – where you are,” Bayrd promised, ”and that you probably have some jewels on you. They might come for you. They might.” He hesitated. “You shouldn’t have stood in the way. Everyone seems to know what is coming but you. The Dragon is reborn, old bonds are broken, old oaths done away with…. and I’ll be hanged before I let Andor march to the last battle without me.”

A memory of light, den avslutande delen i det episka storverket The Wheel of Time är äntligen här, och vilken avslutning det är. Redan i prologen förstår jag att den här boken (tyvärr) kommer att ta slut fort.

Ack så rätt jag hade, boken var i det närmaste omöjlig att släppa, någon gång ibland vaknade jag ur läsandet länge nog för att laga lite mat eller sova en stund.

Nu är det förvisso så att jag är lite av en nörd när det gäller ämnet The Wheel of Time, så om jag verkar exalterad, sätt det i perspektiv till ert eget intresse för motorer, knyppling, schack eller vad det nu kan vara som har en speciell plats i ert liv.

Med det sagt så är A Memory of Light den mest intensiva läsupplevelsen i serien, det är så många saker som ställs på sin spets. Exempelvis så är ett av bokens kapitel nästan tvåhundra sidor långt, jag misstänker att det är eftersom det egentligen inte finns något bra ställe i det att bryta och göra ett nytt kapitel.

Brandon Sanderson hade antagligen kunnat sträcka ut materialet till två bra böcker, men jag är glad att han inte gjorde det. Nu blir istället den avslutande delen i serien som ett ständigt fyrverkeri och en berg-och-dal-bana av känslor.

Det enda tråkiga med boken, enligt min ödmjuka åsikt, är att det tar slut. När jag läst färdigt började jag nästan omedelbart längta efter nästa del, för det finns så mycket kvar att berätta, vad händer egentligen med mänskligheten efter den sista striden, hur kommer de olika länderna att utvecklas, kommer de olika allianserna som uppstått under seriens gång att hålla?

Frågorna är många och jag tror att vi kommer att få se en hel del fan-fiction (fristående berättelser skrivna av trogna läsare) i framtiden.

/Andreas

Reservera boken i bibliotekets katalog

I, Claudius

 

Lyckad konst är ofta resultatet av begränsningar; av att upphovsmakarna tvingats kanalisera sin skapariver genom ett på förhand fastslaget ramverk. Det kan röra sig om en sonettkrans, en tolvtonsskala, yrselframkallande kameraförningar enligt danska filmdogmer.

Eller BBC:s inrökta gamla studiokulisser. Som när I, Claudius, Robert Graves roman om romarrikets mest intrigfulla sekel (tiden kring Kristi födelse), år 1976 äntligen skulle filmatiseras.

Inga sjöslag, ingen urflippad technicolor, ingen Charlton Heston. Istället ett tio timmar långt tv-kammarspel. På syrlig stiff-upper-lipengelska, med bara hjälpligt dolda 70-talsfrisyrer och högst en handfull statister. Något slags Coronation Street för Oxfordöverliggare.

Det finns något härligt kaxigt i detta; 70-talets självsäkra tro på tv-teaterns unika gestaltningsmöjligheter. Samtidigt lär den exteriöra återhållsamheten vittna om en ängslan, en respekt för den så kallade Curse of Claudius.

För redan på 30-talet gjorde Josef von Sternberg ett mastodontfilmsförsök av Graves historia. Inspelningen fick avbrytas efter att stjärnan Merle Oberon (som spelade Claudius farmor Livia Drusilla och dessutom var gift med filmens producent) skadats allvarligt i en bilolycka.

Och förbannelsen var högst verksam även 1976. Flera bakomkameranarbetare förolyckades under inspelningen, och manusförfattaren Jack Pullman dog av en hjärtattack strax därefter. Kusligast – enligt folk som var med – ska dock förevigandet av kejsare Augustus dödsögonblick ha varit. I exakt samma stund som skådespelaren Brian Blessed låtsades somna in blev hela studion ödesmättat strömlös.

Handlingen i I, Claudius skrivs återberättande fram av den bittert åldrade titelrollen själv, stressad och paranoid av fruktan för nya förgiftningsförsök. Derek Jacobi är suverän som den haltande och försynt stammande ynglingen Claudius, som anses för dum och efterbliven för att behöva oskadliggöras i den blodiga maktkamp som rasar omkring honom.

Och ännu bättre är Jacobi när Claudius efter åtskilliga decennier står som ensam herre på täppan, och motvilligt – men med klassisk Shakespeariansk pondus – kan beträda det livsfarliga kejsarämbetet. Snarare trots än tack vare gammelmanssminkningen. För att göra sig fri från den sällsynt otympliga ansiktsmasken ska Jacobi ha tvingats avsluta varje inspelningsdag på bottnen av ett badkar, andandes genom snorkel.

Att I, Claudius alltid placerar sig högt när tidernas bästa tv-serier ska listas är i mycket ett resultat av lysande skådespelarinsatser. Utöver Jacobi märks exempelvis Siân Pillips som den reservationslöst genomonda Livia Drusilla, och John Hurt som den genuint äcklige Caligula.

Min personliga favorit är emellertid Brian Blessed, här miltals från de helskäggiga gaphalsar han vanligtvis gestaltar. En av regissören Herbert Wises grundläggande snilleinsikter var nämligen att Augustus ärvda halvgudastatus inte emanerade från honom själv, utan från den dyrkande omgivningen. Blessed kapade därför såväl skägg som uppblåsta manér, och myste runt framför dekorerna som vore det på heltäckningsmattan hemma i eget kök. Bombasmerna kunde sedan sparas till detta klassiska ögonblick.

Bibliotekets fullmatade DVD-box I, Claudius har hängt med ett tag nu. Skiva 4 var under en tid försvunnen, och inte sällan återfinns någon av de övriga i kön till slipmaskinen. Så passa på att låna hem den! Men bered dig på en livslång kärleksaffär.

/Martin

Reservera tv-serien (och böckerna för guds skull!) i bibliotekets katalog.

Den tomma stolen

Jag misstänker att många som gillat Harry Potter-böckerna kommer att kasta lystna blickar på J K Rowlings nya roman; Den tomma stolen. Gör gärna det men var beredd på något annat än magiskt skimmer. Den tomma stolen levererar mycket svärta och skoninglösa personskildringar, om jag minns rätt så fanns det både humor och värme insmuget i trollkarlsskolan. I den tomma stolen får du leta och längta efter magi och respit i misantropin.

I den lilla mysiga staden Pagford skall man besluta i ett viktigt ärende som delat invånarna i två läger. Allt spetsas till när en av huvudaktörerna plötsligt dör. Vi får intima insidesskildringar av fem familjer. Den puttriga fasaden är mycket tunn visar det sig. Det är få, mycket få, som inte utnyttjar någon annan eller är superegoister.

Värst har barnen det. Det är de struliga tonåringarna som kommer i kläm när de vuxna inte visar sig vara vuxna. Och här känner jag igen (utan att ha läst mer än första delen av Harry Potter) Rowlings sympatier för de unga. De vuxna har redskapen och medlen för att förändra sina liv men sitter fast i avundsjuka, egoism och trångsynthet. De unga försöker förstå livet runt omkring dem men det är svårt eftersom förebilderna beter sig som stora barn. Den familj som har det allra värst bor i den beryktade stadsdelen Fields. Här är det ingen måtta på allt elände som den sextonåriga Krystal råkar ut för.

Rowling drar sin lans för de svaga och häcklar med förakt den hycklande medelklassen. Dialogerna är sylvassa och välavvägda, skildringarna av tonåringarna grymt bra. En något för tjock bok men i kombination med en kopp uppiggande te går det att svälja denna beska brygd.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Den första boken om Alexia Tarabotti

Årets första bok, Själlös av Gail Carriger, var en riktigt höjdare! Fantasieggande, rolig, spännande och så lite romantik. Den tog mig med till ett alternativt London, där varulvar och vampyrer lever sida vid sida med människor och utspelar sig i slutet av 1800-talet.

Alexia, som är berättelsens huvudperson, tycker att vardagen är ganska tråkig. Alla regler inom aristokratin begränsar hennes möjligheter att umgås med vem hon vill, och när hon vill (även om hon tänjer på gränserna). Moderns och systrarnas umgänge når inte den intellektuella nivå Alexia uppskattar. Att som Alexia sakna potentiella friare vid fyllda 25 bidrar till att de tillställningar hon tvingas gå på är riktigt tråkiga. Avsaknaden av friare beror dels på att hon inte har den bleka hy och smala figur som är på modet, dels på hennes frispråkighet, som i mina ögon gör berättelsen så mycket roligare.

Sedan var de en sak till – hon har ingen själ. Vad det innebär förklaras bäst i boken. Det gör inte hennes förhållande till andra människor enklare och hon hemlighåller själlösheten för sin familj (som mest tycker att hon är konstig). Men det ger Alexia en klar fördel när hon till exempel träffar på en vampyr som vill dricka henne blod… När hon rör vid honom neutraliseras hans övernaturliga förmågor. Detaljerna kring detta kan ni läsa på bokens inledande sidor. Men det är något som inte stämmer med vampyren, ingen känns vid honom. Snart sker fler oväntade händelser och Alexia finner sig instängd i en vagn på väg att rövas bort. Vad är det som händer i London egentligen…

Jag uppskattade att boken inte utspelar sig i en helt verklig värld. Varulvarna, vampyrerna och människornas sätt att förhålla sig till varandra, både formellt och informellt, gör att jag får fokusera lite mer på vad som sägs. Det blir ett helt nytt regelverk och nya vanor att ta ställning till och fundera över. Kan författaren verkligen få ihop det hela eller missar hon något? Jag tycker hon lyckas bra i denna första bok. Får se om hon håller måttet även i nästa del i serien: Chanslös.

/Liselott

Reservera delar i serien i bibliotekets katalog.

Jordens medelpunkt

Vi sticker emellan med lite serier igen. Närmare bestämt Anneli Furmarks Jordens medelpunkt. Det är andra delen i en löst hållen trilogi*, på temat mänskliga relationer i storslagen skandinavisk natur.

Sextonårige Axel har rest till Island tillsammans med sin mamma och dennas nya förälskelse Toralf. Eller ”Toralf”, som Axel insisterar på att han heter. Namnet misstänks nämligen vara taget. I linje med Toralfs fixering vid allt isländskt, fornnordiskt och äventyrligt.

Axel ogillar Toralfs äventyrsinitiativ och barrikaderar sig tonårstrotsigt i hyrbilens baksäte. Bakom emolugg och ironiska syrligheter. Ni som minns er bokslukarålder har kanske redan noterat referenserna till Jules Verne-klassikern Till jordens medelpunkt, där professor Lidenbrock drar med sin motvillige brorsson Axel till Island, för att – via vulkanen Sneffels – försöka nå jordens medelpunkt.

En annan roman som gör sig lite påmind är Helena von Zweigbergks skämskuddeexakta äktenskapsskildring Ur vulkanens mun. Samma mästerliga handlag med dialogklischéer, samma seismiska muller under ytan.

Seriemediet lämpar sig ypperligt för just denna kontrast mellan familjegnabb och överväldigande natur. Särskilt om man som Furmark är lika mycket konstnär som serietecknare. Den isländska ödsligheten suggereras fram med färgpennor och så blöta akvarellpenslar att sidorna nästan tycks buckla sig. Oerhört vackert.

Samtidigt hotfullt likgiltigt. Som när dimman tätnar och katastrofen plötsligt är ett faktum. Till och med Axel veknar. Och det samma lär den mest inbitna serieskeptiker göra, med Jordens medelpunkt i sina händer.

/Martin

*Bibliotekets exemplar av Fiskarna i havet, trilogins första del, har av någon sorglig anledning gått upp i rök.

Reservera boken i bibliotekets katalog

Hemliga sällskap får jag aldrig för mycket av!

Ni har kanske läst liknande böcker förr… Här kommer ytterligare en bok på temat gömda hemligheter och hemliga sällskap: Arvet från Stonehenge av Sam Christer. En riktig konspirationshistoria som tar sin början redan när Stonehenge byggdes…

 

Vi får följa den unge arkeologen Gideon, vars far oväntat tar livet av sig. Arvet är ett stort delvis förfallet gammalt hus. Men vad är väl ett gammalt hus om det inte innehåller väl gömda hemligheter, och visst snubblar Gideon snart över dem. Hemligheter som det visar sig Gideon sedan barnsben tränats att avslöja. Men någon mer letar efter dessa, och Gideon blir nerslagen när han tar en inbrottstjuv på bar gärning…

 

Det är något stort på gång och Gideons far hade en betydande roll i dramat. Gideon är det på spåren, men ska han hinna i tid, och vad händer om han inte gör det? Samtidigt kidnappas en ung kvinna och polisen får en del att göra...

/Liselott

 

Reservera boken i bibliotekets katalog. 

Konsten att bli kvinna

Ett gott råd innan du börjar läsa Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna är att spänna fast säkerhetsbältet för här går det undan och du blir samtidigt översköljd med frenetiska ordkaskader, gott humör, fniss och faktiskt korn av visdom.

Att ta sig an uppgiften att betrakta kvinnoblivandet kräver klarsyn, kunskap och mod. Det tycker Caitlin, att hon nu vid 35 års ålder, har. Att lämna barndomen har sitt pris och för att ringa in allt det osäkra nya får vi följa Caitlins uppväxt i en trångbodd arbetarfamilj. Caitlin är äldst av sju syskon. Hormonerna ställer allt på ända och livet börjar bli knepigt och komplicerat. Det är mycket att förhålla sej till som ingen riktigt brytt sej om att berätta för Caitlin. Varför växer det plötsligt hår på kroppen, varför beter sig killar annorlunda när man får bröst? TV-programmen är Caitlins skola in i vuxenvärlden och de referenserna gör det stundtals än mer förvirrande.

Idag jobbar Caitlin som krönikör för Times i London. Hon har en uppriktighet som jag tror vissa finner stötande andra jätterolig. Det är ordfloder, det är drastiskt och oblygt öppet. Tabun vädras och kanske kan Caitlin stötta osäkra unga kvinnor med sin kompisjargong? Det är mycket referenser till musik, film och TV. En del känner jag igen annat inte. Här menar jag att rolighetsgraden kanske hade ökat om jag varit uppvuxen på de brittiska öarna.

Caitlins feministiska grundsyn visar hur mycket man kan ställa sig frågande till i den värld unga tjejer möter. För att ta några exempel; bikinivaxning, tio centimeters stilettklackar, en påtvingad osynlig underdånighet, ett mode som får kvinnor att tvivla på att de duger som de är. Eller för att citera (så att ni får en aning om tonen) Skulle vi bry oss ett skit om omkretsen på våra lår om det var vi och inte männen som ägde majoriteten av jordens tillgångar?

Sist men inte minst en eloge till översättaren Molle Kanmert Sjölander, det här kan inte ha varit lätt. 

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog.