Jordens medelpunkt

Vi sticker emellan med lite serier igen. Närmare bestämt Anneli Furmarks Jordens medelpunkt. Det är andra delen i en löst hållen trilogi*, på temat mänskliga relationer i storslagen skandinavisk natur.

Sextonårige Axel har rest till Island tillsammans med sin mamma och dennas nya förälskelse Toralf. Eller ”Toralf”, som Axel insisterar på att han heter. Namnet misstänks nämligen vara taget. I linje med Toralfs fixering vid allt isländskt, fornnordiskt och äventyrligt.

Axel ogillar Toralfs äventyrsinitiativ och barrikaderar sig tonårstrotsigt i hyrbilens baksäte. Bakom emolugg och ironiska syrligheter. Ni som minns er bokslukarålder har kanske redan noterat referenserna till Jules Verne-klassikern Till jordens medelpunkt, där professor Lidenbrock drar med sin motvillige brorsson Axel till Island, för att – via vulkanen Sneffels – försöka nå jordens medelpunkt.

En annan roman som gör sig lite påmind är Helena von Zweigbergks skämskuddeexakta äktenskapsskildring Ur vulkanens mun. Samma mästerliga handlag med dialogklischéer, samma seismiska muller under ytan.

Seriemediet lämpar sig ypperligt för just denna kontrast mellan familjegnabb och överväldigande natur. Särskilt om man som Furmark är lika mycket konstnär som serietecknare. Den isländska ödsligheten suggereras fram med färgpennor och så blöta akvarellpenslar att sidorna nästan tycks buckla sig. Oerhört vackert.

Samtidigt hotfullt likgiltigt. Som när dimman tätnar och katastrofen plötsligt är ett faktum. Till och med Axel veknar. Och det samma lär den mest inbitna serieskeptiker göra, med Jordens medelpunkt i sina händer.

/Martin

*Bibliotekets exemplar av Fiskarna i havet, trilogins första del, har av någon sorglig anledning gått upp i rök.

Reservera boken i bibliotekets katalog