Jean Rhys

 

 

 

 

 

 

 

 

Jean Rhys liv är som en roman – en roman av Jean Rhys.

Hon föds som Ella Gwendolen Rees Williams, år 1890 på den karibiska ön Dominica. Fadern är walesisk läkare och modern kreol – ett luddigt begrepp som i detta fall etiketterar en tredje generationens kolonisatör av skotskt ursprung.

Sjutton år gammal flyttar Ella till sin faster i England, fylld av de skådespelardrömmar som snart ger henne en plats på Royal Academy of Dramatic Art. Ett brev från skolan till Ellas far kväver dock karriären i sin linda. Rektorn har synpunkter på Ellas västindiska accent, förklarar att den gör henne omöjlig i betydande roller.

Brevet blir en biljett till Londons skymningsvärldar; till en spritmarinerad tillvaro i prostitutionens gränsland. En av de män som Ella söker försörjning hos är författaren och kritikern Ford Madox Ford. Han lär henne att omvandla dagboksanteckningar till romantext, råder henne att anta den chicka pseudonymen Jean Rhys, och ser till att en serie böcker publiceras. Det fungerar ett tag, men efter fjärde romanen, God morgon midnatt! (1939), tystnar Rhys som författare; försvinner längre in i dimmorna.

Långt senare ska BBC göra en radiodramatisering av en av Rhys berättelser. Man betvivlar att hon är i livet, men sätter i alla fall in en annons i tidningen. Vilket ger resultat. En skröplig Rhys hör av sig från sitt hem i Devonshire, en förläggare rycker ut och 1966 – efter att Rhys tredje make gått ur tiden – kan så mästerverket Sargassohavet (Wide Sargasso Sea) färdigställas.

Sargassohavet är en så kallad prequel, där Rhys tar utgångspunkt i Charlotte Brontës Jane Eyre. Med sina egna erfarenheter som tillhygge river hon ogenerat i denna viktorianska klassikers hjälpligt bandagerade sår, det vill säga historien om Rochesters första fru, den galna kreolkvinnan på vinden. Rhys kallar henne Antoinette och frambesvärjer i suggestiva sekvenser hennes uppväxt i det tidiga 1800-talets Västindien. Ett vilt blomstrande paradis, vari man emellertid redan på de första sidorna kan känna en stank av förruttnelse.

Den brittiska slaverinäringen har just förbjudits. Kolonisatörerna väntar förgäves på kompensation och värst är det för kreolerna. Antoinette och hennes mamma betraktas av britterna som ociviliserat pack, samtidigt som den hämndlystna urbefolkningen börjar vända sig emot dem. Den stenhårda oförsonligheten i Antoinettes abrupt avslutade vänskap med den svarta flickan Tia är hänsynslöst drabbande läsning.

Enda tänkbara räddningen är att få giftas bort, som del i någon affärsuppgörelse. Antoinette är alltså bakbunden med dubbla rep – som kreol och som ung kvinna. Och det är just denna samkörning av rasistiskt och patriarkalt förtryck som gjort Sargassohavet till en så kallat postkolonial klassiker. Också ur ett rent feministiskt perspektiv ses romanen som en grundsten, även om dess dystopiska tendens ofta satt sig på tvären i resonemangen.

För Jean Rhys skrev inte från någon hurtigt frigjord position, utan inifrån det patriarkala fängelset. Giftermål eller spritindränkt vansinne – det är de enda alternativ som hennes romangestalter kan ana genom gallerfönstren. Och troligtvis är det just denna självupplevda oförmåga till revolt som får känslan av utanförskap att bränna så stark.

Kring detta diskuteras det för närvarande ymnigt i bibliotekets bokcirkel. Den 12 december har vi ett andra möte om Sargassohavet. Det vore kul om du kom förbi!

/Martin

Jean Rhys i bibliotekets katalog