Aldermanns arvinge

Jag har sneglat på Aldermanns arvinge innan men tyckt den varit lite väl tjock (812 sidor). Men reserverade den efter att ha läst Yukiko Duke´s lovord om boken i tidskriften Vi läser (som du kan låna på biblioteket). Men så lyrisk och lovordande som Duke är blir inte jag över Gabriella Håkanssons berättelse. Det tar ett bra tag innan jag riktigt kommer in i den. Troligen för att jag inte hittar någon person i boken att riktigt sympatisera med. Jag trodde att Aldermanns arvinge William skulle vara den personen, men nä. Dock rymmer berättelse den ene efter den andre av udda personligheter som ingående beskrivs. Det gemensamma draget för flertalet är att de sätter sina egna intressen i främsta rummet. Personerna tillsammans med miljöbeskrivningarna, hus, gränder och gator, de historiska händelser som införlivas och vardagslivet göromål är ändå så pass fascinerande att jag fortsätter läsa.

Men ni kanske behöver veta lite om storyn. Vi börjar i London år 1800. Då modern dör i barnsäng blir fadern ansvarig för Williams uppfostran, vilket kanske inte är det bästa för barnet. Williams far är inte som alla andra och det korta äktenskapet och hustruns död tynger honom. Han vurmar för sina intressen, ideal och ideér om hur huset de bor i ska se ut och inredas, om hur samhället i övrigt borde vara, livet i allmänhet och hur sonen ska uppfostras. Han är dessutom ledare för ett hemligt sällskap som bryter mot gängse trostraditioner och planerar att genomföra något storslaget men väldigt hemligt (dock nedskrivet i ett dokument). Det är så hemlighet att bara ledaren känner till planerna och vet var dokumentet finns. Men när Aldermann den äldre snart dör blir jakten efter dokumentet en mission för vissa medlemmar i sällskapet, medan andra försöker glömma det. Mitt i allt uppfostras William för att axla faderns roll som ledare i det hemliga sällskapet. William är dock ovetande om det mesta som sker runt honom och känner över huvudtaget inte till det hemliga sällskap som fadern lett.

Jag läser sida efter sida i väntan på att det ska bli den bladvändare Duke skriver om och den äventyrsberättelse jag förväntar mig. Jo, bitvis tycker jag berättelsen får fart och jag får min äventyrliga berättelse. Men dessa egoistiska herrar som gör sitt bästa att styra arvingen för att genomföra just sin plan drar ner berättelsen för mig. Men när det närmar sig slutet av boken blir den allt intressantare. Frågan är om den blev så pass bra att jag vill läsa del två i serien, Kättarna tempel. Det är något att fundera över tills den kommer ut i höst.

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets webbsida