Dublinesk av den spanska författaren Enrique Vila-Matas är
en liten skrattspegel för oss självgoda ivrare för litteratur och läsning.
Därtill rent olämplig för den som tenderar att titta för
djupt i glaset. Vilket den förtidspensionerade bokförläggaren Samuel Riba, romanens
huvudperson, länge haft som vana. Numera håller han sig nykter, och
upplever därmed sin vardag som synnerligen trist och blodfattig.
Ribas enda drivmedel är hans fortsatt starka engagemang för
litteraturen, inför vilken han i digitaliseringens tidevarv hyser allt lägre förhoppningar. Riba
genomför en resa till Dublin – idolerna Joyces och Becketts
förlovade stad – där han ämnar hålla en begravningsceremoni för den tryckta
boken som fenomen. På samma gång är det de begåvade läsarnas
tynande tillvaro som sörjs:
”Författare sviker läsare ibland, men det kan också vara
tvärt om, att läsare sviker författare om det enda de söker hos dem är
bekräftelse på att världen är sådan som de själva ser den…”
…resonerar Riba, utifrån en diskussion om Kafka som han haft
med Vilém Vok, en tjeckisk författare som trots sina 1480 träffar på Google
är ren hittepå. Och just i detta hejdlöst
kärleksfulla refererande till såväl fiktiva som verkliga författare uppstår det
så oemotståndligt läsfestliga i Dublinesk (bland annat när Riba tror sig ha
häng på mannen i McIntosh – den mest gäckande bifiguren i Joyces Ulysses – går
jag fullständigt i spinn).
Samtidigt finns det något desperat, klaustrofobiskt och djupt
tragiskt i Ribas tro på att litteraturen och den begåvade läsningen ska fylla
livet med mening. Gränsen mellan Ribas verkliga och fiktiva vänner (idel gubbar i båda lägren) ter sig snart
en aning otydlig. Det är nog inte främst som förläggare Riba söker efter en ny framstående författare, utan snarare
som vilsen romangestalt…
Metalager läggs till metalager och Dublinesk har inga problem
med att leva upp till omslagets kalejdoskopbild. För mig blir romanen något
av en drömsk fortsättning på bokcirkelns just avslutade läsning av Göran
Tunströms Juloratoriet, vari Tunströms alter ego Viktor försöker skapa struktur
och mening i sitt liv och i sitt förflutna. Myter, motiv och gestalter från
Bibeln, Dante, Homeros och Lagerlöf stor då troget honom bi, vare sig han vill
det eller ej.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar