Upptäckten av currywursten

Mitt ibland Hamburgs ruiner i april 1945 försöker fru Lena Brückner hanka sig fram så gott det går (mannen har hon inte hört av på många år). Tillgången på mat är lika skral som tillförlitlig information. Men det är ändå magfrågan som styr och ställer.

En dag hamnar Lena Brückner i en kö bredvid en ung soldat. Hon inser snabbt att han är på fel plats. Kriget slukar unga män och han borde vara vid fronten. Men vips är han i fru Brückners kök och får varm men ack så tunn soppa. Antingen kommer han att döda eller så blir han dödad tänker fru Brückner och säger att han kan stanna ett tag. Angivarna har stora öron så de får vara mycket tysta.

Bremer stannar. Dagarna går och de delar mer än maten. Nu faller det sig inte bättre än att Lena Brückner undanhåller krigsslut och nederlag för sin unge älskare. Bara en dag till tänker hon och lagar ytterligare en kärleksmåltid på det hon lyckats byta sig till på svarta börsen. Om det är någon som kan fixa till mat i kristider är det Lena Brückner.

Gömd kärlek håller inte och allt tar naturligtvis en ände med förskräckelse, men var är titelns currywurst? Allt börjar med att författaren minns en korvkiosk i sin barndoms Hamburg på 1960-talet, där det serverades ett alldeles extraordinärt tillbehör. Bakom smaksensationen i currywursten fanns en viss fru Brückner. På en nostalgitripp långt senare bestämmer sig författaren för att gå till botten och få reda på ursprunget till smakhemligheten.

Lena Brückner finns på ett ålderdomshem, minnet är klart och får hon bara en tårtbit kan hon tänka sig berätta. Det blir många tårtbitar och den fascinerande historien om currywursten rullas upp, en historia vi kan avnjuta tillsammans med skriftställaren Uwe Timm.

Upptäckten av currywursten berättas vemodigt, osentimentalt och vackert. Det är lätt att tycka om den levnadsstarka Lena Brückner som sliter och gör så gott hon kan trots det eländes kriget.

/Annika

Reservera Upptäckten av currywursten i bibliotekets katalog

Svensk illustration

Ibland vill man ha e-böcker, ibland stora mörrumsdoftande pappersvolymer som inte skäms för sin tyngd och otymplighet. Kaffebordsböcker tycks vara på frammarsch och Svensk illustration, en visuell historia 1900-2000 är kanske det bästa i genren sedan Cosmo Kramers Coffe table book about cofffe tables.

Dock med risk för att kaffet hinner svalna. Svensk illustration – redigerad av Andreas Berg och Sara Teleman – är en bok att försvinna i. En oändlig madeleinekakbuffé av bilder av tider som flytt. Som Jane Barks gamla modeillustrationer från Femina. De framkallar så mycket 70-tal i mig att det ter sig omöjligt att jag inte var med när det begav sig.

Vi tidiga 80-talister är kanske den sista generationen med en riktig relation till illustration, funderar jag. Vi var de sista att vara lite svältfödda på bilder, de sista att sukta efter illustrationer, de sista att drunkna i Tomteskurburkens fascinerande drosteeffekt. Just därför lät vi vår omvärld och historieuppfattning präglas så starkt av folk som Elsa Beskow, Max Walter Svanberg, Mats Gustafson, Eva Eriksson, Ulf Lundkvist och Cecilia Torudd. Långt före bildsök och instagramflöden.

Namnen i stycket ovan har jag bytt ut en handfull gånger, ställd inför svårigheten att göra bredden i Svensk illustration rättvisa. Många intressanta linjer går emellertid att skönja i det digra materialet. Exempelvis rör det sig i stora delar om en kvinnornas historia. Det tidiga 1900-talets explosionsartade utveckling av trycksaksproduktion sammanföll i mycket med kvinnornas insteg på arbetsmarknaden.

Och uppfriskande är artikelförfattarnas ambition att behandla illustratörernas arbete som uttrycksformer i sin egen rätt. Inte som spår av konstnärskap som aldrig fick chansen att till fullo blomma ut. ”Hade världen blivit lyckligare av ännu en virtuos porträttör av glosögda grosshandlare”, frågar sig Ulrika Knutson i en text om Jenny Nyströms, av försörjningsbördan eventuellt hämmade, artisteri.

Andra avsnitt jag omedelbart sträckläser är Andreas Bergs text om vänsterns estetik, och Ulla Rhedins om Kamratpostens guldålder. Med sitt kreativa uppsving från slutet av 1960-talet blev KP en oumbärlig plantskola för namn som Anna-Clara Tidholm, Jockum Nordström, Gunna Grähs och Anna Höglund. Mot slutet av 80-talet tog det roliga slut. Rhedin pekar på hur KP, som en följd av organisationsförändringar, började ge läsarna ”vad de vill ha”, snarare än att fortsätta värna om kvalitet och experimentlusta. Åter får jag den svindlande känslan av att tillhöra en sista generation.

 

/Martin

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Rastlös

Efter sju sorger och åtta bedrövelser i bokväg hittade jag äntligen en som jag vill blogga om. Det var kanske inte riktigt så många böcker jag ratade men jag har påbörjat en del böcker som jag inte avslutat på sistone. Denna läste jag ut på en dag…

Rastlös heter boken och är skriven av William Boyd. Den innehåller mycket av det jag gillar. Det finns mysterier att lösa – Ruths mamma berättar att hon inte alls heter Sally utan egentligen Eva och har varit spion under andra världskriget. Ruth får läsa hennes nedskrivna berättelse. Vem är hennes mamma egentligen?  Samtidigt söker mamman efter en man hon inte träffat sedan 40-talet. Hon ber Ruth om hjälp. Den är spännande – Sallys uppdrag som spion och lite annat som jag inte kan avslöja. Den innehåller parallella berättelser – Sallys berättelse om sitt liv som spion och Sallys och främst Ruths liv i bokens nutid som är 1976. Dessutom utspelar den sig delvis under andra världskriget. Böcker från den tiden blir jag lite extra nyfiken på och denna gjorde inte mig besviken. Den var riktigt bra!

/Liselott

Boken på bibliotekets webbplats.

Motstånd i Berlin

Ensam i Berlin är den där typen av bok som skapar ett band mellan mig och berättelsen. Redan efter första kapitlet är jag fast. Känner att den här kan jag lita på, det här är en författare som kan sin sak. Vi befinner oss i Berlin 1940 och angiveriet, och därmed rädslan, börjar ta fart. Trots att faran lurar nästan överallt finns det ändå modiga människor och det är nu det börjar bli spännande.

Jag har kommit en bit in i den 670-sidiga boken och trots att jag vet att mörkret vilar bak nästan varje sida är boken svår att släppa. Berättelsen har ett driv som för mig direkt in i miljöerna och till människorna. Hans Fallada får mig att se de slitna trappuppgångarna, de mörka köket med grytan på gasspisen. Hur människorna skyndar in i sina krypin och lägger på säkerhetskedjan. Ynkryggen som står och hänger i porten, på jakt efter upplysningar han kan föra vidare. Samtidigt börjar det sörjande paret Quangel driva en alldeles egen motståndsrörelse. Den lilla människan med sina skavanker skildras med ömhet. Å andra sidan finns den väloljade polisstatens organisation som vittjar upplysningar av vettskrämda medborgare. Bättre rädda sitt eget skinn... Motsatsen till solidaritet och förståelse.

Nu vill jag bara fortsätta. Samtidigt som jag fördjupar mig i hur rädslan sprider sej som ett klibbigt nät över precis alla blir jag illa till mods. Tänker på de mörka strömningarna ute i Europa idag 75 år senare och inser att det är dags att lära sig känna igen de otäcka tendenserna innan det är för sent. Ofta tänker jag, hoppas den här boken kommer att läsas av många.

Bokens tillkomst är mycket speciell, den har autentisk bakgrund, Hans Fallada kom över akterna över makarna Quangel efter kriget. De nästan 700 sidorna skrevs i en rasande fart 1947, tre veckor senare dog Hans Fallada. En kortare version kom ut då men först nu i sin helhet. I slutet av boken finns bakgrunden utförligt berättad, även en text om författaren samt en ordlista. Primo Levi lär ha sagt att Ensam i Berlin är det bästa som någonsin skrivits om det tyska motståndet.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Utsuddade spår

Åh vilken härlig deckare jag fick tag på. Utsuddade spår skriven av Dror Mishani. Enligt förlaget en av få israeliska kriminalhistorier och en sökning i vår bibliotekskatalog säger att det nog kan stämma. Boken låg länge på nattduksbordet innan jag öppnade den men sedan tog den slut snabbt.

I huvudrollen finner vi polisinspektör Avraham, en fundersam, omtänksam men samtidigt tafatt och osäker man. Han bollar gärna idéer och söker stöd för sina beslut hos Ilana (fd kollegan och numera hans chef). Men hon är märkligt distanserad just nu.

Spelplatsen är en förort till Tel Aviv i Israel. En pojke på 16 år, Ofer, försvinner och inga spår finns. Försvann han frivilligt och lever han? Tiden går och polisen har ingenting konkret att gå på. Avraham grämer sig över att inte ha skött allt bra från början.

I samma hus som den försvunne pojken bor en ung man, Ze`ev, som varit privatlärare till Ofer. Han är den ende som verkar veta något och varför gör han det? Är Ze`ev inblandad i pojkens försvinnande. Jag får en olustig och krypande känsla av honom. Han vet för mycket och är lite för på i sina kontakter med Avraham. Men porträtteras också väldigt bra.

Det är en utmärkt bok, och som vanligt gillar jag att få läsa om en annan kultur och ett annat land. Dessutom har författaren ett språk och ett tilltal som jag gillar skarpt. Mishani låter Avraham och Ze`ev omväxland berätta. Till på köpet slutar berättelsen med en eggande cliffhanger och orden Fortsättning följer…

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets webbsida.