Jag läser Trude Marsteins Hem till mig, och försöker vara på min vakt. Som i alla bra romaner infinner sig känslan av att var förledd; på väg in i en lömskt gillrad fälla. Förmodligen borde jag ha hajat till redan på sidan ett, vid Oves första lilla otrohetsaffär, för att sedan konstruera förnuftiga analysmodeller om vilsen manlighet och stegrande konsumtionshets.
Men det går dåligt, och mycket har det med språket att göra.
Precis som landsmannen Knausgård är Marstein en författare som liksom läses intravenöst.
Hennes mjuka, detaljrika, perfekt rytmiserade ordflöde kan bara med stor viljekraft
ledas in via hjärnan.
Och även själva historien är behagligt fri från tvära kast.
Den spänner alltså över dryga tre decennier i den bildsköne allmänläkaren Oves Hauglis
liv, med nedslag vid åren 1978, 1983, 1991, 1994, 2004 och 2010. Sex kapitel,
med minst en ny älskarinna i varje. Ove blir pappa igen, måste skilja sig,
flytta, kämpa med relationen till sina tonårsdöttrar, ljuga vidare
om konferenser och pappershögar som måste jobbas undan.
Vardagsdramatik således, men alltid med betoning på det första
ordledet. De sex olika nedslagen skapar med genialisk enkelhet en starkt lusekoftsmakande
realism. Slitsamt livspusslande i det snäva perspektivet, medan förändringarna
framträder först i det större. Wenche byts till Marion, Åse till Silje till
Charlotte. Gång på gång faller Ove för frestelsen att bättra på livets ständigt flagnande
förgyllning, medan tomrummen därunder ekar allt mer illavarslande.
Eller gör de det? Kanske finns det inga tomrum, kanske är
livet ingenting mer än den där tunna förgyllningen?.. Jag misstänker att det
är omoraliskt att sympatisera med den på många sätt naive och gravt egoistiske
Ove. Men det är svårt att låta bli. I grund och botten är det två högst
mänskliga svagheter som driver honom – kärlek (i överflöd) och
dödsångest.
Exempelvis det lilla faktum att Ove är en hängiven långlöpare
placerar honom samtidigt bortom den enkelspåriga symbolik över vår tids accelererande
jakt på nya, snabba kickar, som Hem till mig hade kunnat stanna vid. Andra indikationer på denna komplexitet är Oves vana att hela tiden
minnas och sakna de kvinnor han lämnat bakom sig. Och även om romanen lätt
kan kokas ner till allmänmänskliga spörsmål, så måste jag – trots att det känns
lite löjligt – informera om att jag aldrig läst en kvinnlig författare som på
samma förtroendegivande sätt lyckats skriva drygt fyrahundra sidor ur ett strikt
manligt perspektiv.
På tal om saknad så är det ett känsloläge som jag framöver kommer
att förknippa Ronneby med. I nästa vecka stämplar jag in på nytt jobb i Skåne,
och detta blir mitt sista bidrag till Kvarteret Ängeln. Om du tillhör den exklusiva
del av läsekretsen som inte sorterar under spamrobotar, virus eller nätfiskare
– ett stort tack för att du tog dig tid!
/Martin
Copyright/fotograf: Rolf M. Aagaard
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar