Och så bleknar allt annat igen. Psykodrama, sista delen
i Magnus Dahlströms löst hållna comebacktrilogi, är vårens bästa läsning. Än
mer förtätad än tidigare delar (Spådom och Sken), än mer kammarspelsartad. Lika tömd på liv.
Det sista var en förenkling. Snarare är det vår fiktivt tillrättalagda, snävt individfokuserade samtid som Dahlström dränerar på liv. Det vill säga den samtid
som tror starkt på ett förklarande samtal om barndomen, som vill se storytelling i ditt cv, som bereder plats åt "min sanning", och låter politiska
representanter bekvämt slå sig ner i mjukt stoppade terapisoffor.
Dramat i Psykodrama spänner mellan tre personer. En patient,
en terapeut och terapeutens handledare. Patienten har förlorat sin familj i en
brand, och kanske höll hon själv i den tändsticka som pryder omslaget. Hon minns inte, eller minns olika. Terapeuten försöker reda ut
resonemangen, tränga igenom skikten av loopar och paradoxer.
Handledaren misströstar, och tycks delvis grunda sin skepsis på händelser i terapeutens
egen bakgrund.
Som läsare tvingas man till ständiga omvärderingar. Det
faktiska händelseförloppet ter sig alltmer oklart. Terapeutens försök till inkännande tycks
föra honom på irrvägar, eller så är målet för terapin något helt annat än det
förespeglade. Kanske är det terapeuten själv som är patient?
Företaget tycks hur som helst hopplöst, och det mästerliga i
Dahlströms dialoger är deras förmåga att blotta sin oförmåga, med en bara skenbar
förankring i en objektiv verklighet. Och detta i kombination med Dahlströms
patenterade detaljfixering. Det nollställda registrerandet av dofter, texturer och väderförhållanden leder nästan tankarna till Andréexpeditionens loggböcker. Samma tomma saklighet,
samma mörka bråddjup mellan raderna, samma förrädiskt tunna golv under en av normer, koder
och berättelser konstruerad civilisation.
Märks det då inga ljusglimtar i Psykodramas mörker? Nja, möjligtvis i den helt otroliga inlevelseförmåga som den sammantagna romantrilogin
visar prov på. Solidaritet, om man så vill. Poliser, läkare, arkeologer, socialsekreterare och terapeuter –
Dahlström tycks ha ägnat en hel yrkeskarriär bland samtliga. Hans beryktade
femton tysta år torde knappast ha förslagit.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar