Metro 2034

Året är 1948, mannen på bilden är en krigsveteran.

Nej, jag skojar bara, som titeln på boken antyder har det här väldigt lite att göra med skolans historia-undervisning. Metro 2034 (av Dmitrij Gluchovskij) handlar om en dystopisk framtidsvision av den mest deprimerande sorten.

Efter många år av försök till nedrustning och fina avtal om en fredlig samexistens mellan människor världen över så brakade hela korthuset samman. Så vitt jag kan förstå i boken så är det ingen som egentligen vet vem som började kriget, men samtliga kärnvapenbeväpnade länder avslutade på ett sätt som bara människan kan. Med fullständig och total förstörelse.

Det här är inte den första boken i serien, men eftersom föregångaren (Metro 2033) inte fanns inne när jag skulle gå på semester, så fick det bli den här istället. Jag har längtat efter att sätta tänderna i den här serien, men alltid haft något annat som jag skulle läsa klart först.

Så här i efterhand så ångrar jag att jag inte läste 2033 först, i skrivande stund har jag fortfarande inte läst den, men jag ska… Det är trots detta lilla hinder inga större problem att sätta sig in i boken, och även om det är lite frustrerande att springa på sekvenser som man inte riktigt förstår, (eftersom bakgrunden till situationen förklaras i den förra boken) så går det ändå att förstå helhetsbilden med den information man får i den här boken.

Så vad handlar den om då?

Jo, den handlar om tågstationen Sevastopolskaja i Moskvas metro, en del av ett enormt nätverk av stationer som av ryska staten byggts för att fungera som skyddsrum vid en eventuell kärnvapen-attack mot staden.

Den handlar om Homeros, den gamle tunnelbaneföraren som nu tjänstgör som vakt på stationen och även om Hunter, ett underbefäl på stationen som har ett minst sagt dunkelt förflutet. Så vitt jag kan förstå så förklaras det en hel del om honom i den första boken, jag skriver om det när jag läst den.

I boken får vi följa Hunter och Homeros när de ger sig ut i de farliga tunnlarna för att ta reda på varför en av de andra stationerna inte längre svarar, och varför deras karavaner försvinner spårlöst.

Men det finns mer än bara monster i tunnlarna, en del saker hjälper inte kulor och knivar emot, och Homeros inser att hans värderingar kanske inte helt stämmer överens med den kallblodige Hunters. Samtidigt får vi veta att Hunter kanske inte bara är en känslokall mördare och supersoldat, någonstans där inne finns det kanske lite gosigt rosa fluff kvar. Men det kommer att krävas något oerhört speciellt för att locka fram det.

Jag måste erkänna att det inte var den bästa boken jag läst i år, men den höll mig kvar hela vägen till sista sidan, trots att jag inte läst föregångaren och trots att det emellanåt kändes lite för mörkt. Det finns kanske ett ljus i slutet på tunneln trots allt.

/Andreas

Böckerna i bibliotekets katalog.