Sagan om Paksenarrion del 2 och 3

Från början tänkte jag att jag skulle skriva två inlägg till om Paksenarrions äventyr, men eftersom böckerna tog slut så fort så får det istället bli en (kanske) lite längre reflektion över de två böcker som följer efter Fåraherdens Dotter, Dubbla lojaliteter och Trohetseden.

Paks fortsätter vidare ut i världen efter att ha troget tjänat hertig Phelan i Aarenis. Hennes resa för henne genom berg och skogar, hon träffar förrädiska följeslagare, misstänksamma alver, vandrar på förtrollade och förbannade platser.

Vart hon än går så lär hon sig nya saker, drar nytta av sina erfarenheter och använder sitt sunda förnuft för att lösa de problem hon ställs inför.

Dock är Paks lite väl godtrogen för sitt eget bästa, men som läsare märker man att detta är ett drag som mer och mer ersätts av den cyniska soldatens bistra skärskådning av verkligheten. Hon har både goda vänner och bistra fiender, och ju längre sagan fortsätter, desto mer behöver hon använda sitt förnuft och sin känsla för rätt och fel i avvägningen som bestämmer hennes ageranden.

Det räcker dock inte alltid med en känsla för rätt och fel, och Paks får stifta bekantskap med Achrya och hennes följeslagare på ett sätt som hotar att helt förgöra henne.

Achrya och Liart är återkommande antagonister i Sagan om Paksenarrion, och de har naturligtvis en framträdande roll även i dessa böcker. Varje hjälte måste ju ha åtminstone en nemesis och så är fallet även här. Achryas följeslagare gör sitt allra yttersta för att göra sig av med Paks varje gång de korsar varandras vägar, och eftersom Liart står högre i hierarkin än Achrya så lägger sig hans följare gladeligen i kampen för att ”befria” världen från en så formidabel kämpe som Paks.

Trots dessa mäktiga motståndare är böckerna inte bara mörker och elände, Paks stiftar en hel del nya bekantskaper och får nya vänner. Även om hon inte själv vågar luta sig mot dem när det går illa, så finns de där och försöker hjälpa till så gott de kan.

För mig påminner den här trilogin om ett riktigt bra rollspelsäventyr. I min ungdom brukade jag spela rollspel med mina vänner så gott som varje helg, och någon gång ibland fick vi till ett sådant hejdundrande äventyr att vi kunde sitta och spela hela dagen och hela natten i sträck, alla var för trollbundna för att vilja sluta spela.

Det finns några få bokserier som fungerar på samma sätt för mig, och Sagan om Paksenarrion är definitivt med på den listan. Visst, böckerna är ganska enkelt skrivna, men det finns en närvaro i dem som gör att man sitter i fåtöljen och jublar när det går bra, eller ilsket slår näven i armstödet när det går illa. När jag läste bok tre, Trohetseden, så fick jag ett telefonsamtal och tack vare det insåg jag både att det hunnit bli kväll och att jag var hungrig.

Nu tror jag såklart inte att alla kommer att ha samma behållning av Sagan om Paksenarrion som jag har, men jag har ännu inte hittat någon som haft en negativ inställning till böckerna.

Dessutom känns det som att det här är en bra bokserie att börja med om man är nyfiken på fantasy. Så varför inte prova? Jag har svårt att tro att Du bli besviken.

/Andreas

Böckerna i bibliotekets katalog.