Fiskarna har inga fötter

Det är spännande att börja läsa Jón Kalman Stefánsson nyaste bok Fiskarna har inga fötter. Han är en författare jag alltid lånar när han kommer med något nytt. Denna gång tror jag nästan att han överträffar sig själv. Orden och meningarna vindlar fram över sidorna. Jag måste vara fokuserad, koncentrerad för att inte tappa bort mig och för att förstå vad han skriver Stefánsson. Samtidigt sätter hans ord igång tankar i mitt huvud som vindlar iväg på helt andra håll. Det är härligt att läsa en författare som får mig att fundera inte bara försjunka i berättelsen. Men det tar tid att läsa och jag får många gånger återvända och läsa om för att förstå vad som händer.

Det jag läser är en berättelse avbruten av minnen. De flödar om vartannat. Fascinerar och vilseleder mig. Ari är på väg tillbaka till Island, någon väntar på honom. Någon som berättar om sitt liv, Aris liv och deras förfäders. Nutidshistoria blandas med släktens historia. Nutiden är Keflavik, den svartaste platsen på hela Island. Förr blomstrande i och med den amerikanska militärsbasen och rikt fiske men nu finns där inget. Både amerikanarna och fiskekvoterna är borta. Förr-berättelserna skildrar just fisket, männen som fiskade och kvinnorna som blev kvar på land. Men framför allt sinnet på dem, vad som drev människorna åt olika håll och till olika beslut. Kärleken som helar och förstör.

Jag kan inte låta blir att dra en parallell till Arnaldur Indriðason senaste bok Den som glömmer. Jag läste den nyligen och den utspelar sig delvis i samma tid (slutet av 70-talet) och ett mord sker just på militärbasen. Det är alltid intressant att se hur samma plats beskrivs och behandlas av olika författare.

Stefánsson är riktigt duktig på att beskriva. Miljön känns nära och det känns som jag förstår människorna. Allt blir intressant, tydligt och det mesta även vackert.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.