”Bungalow” av Åke Edwardson

Den produktive ”kommissarie Winter-författaren” har nu släppt sin 25:e bok – en stor och tung en (bokstavligen; 500 sidor!) - med ett rejält satsat personligt kapital; romanen känns synnerligen självbiografisk! Inte nog med att huvudkaraktären heter Kalle Edwards - hela historien förefaller om inte en uppgörelse med, så åtminstone en väldigt aktiv reflektion över, och försoning med hans eget förflutnas långa skuggor. Åtminstone om man ska tro åtskilliga intervjuer kring boksläppet. Dock hävdar han själv att den bara har självbiografiska inslag, trots att Kalle Edwards har vuxit upp både geografiskt och bokstavligt under ungefär samma förhållanden som Åke själv. Och Kalle reser i samma fotspår som Åke själv gjort en gång. Och är författare han med. Som sagt, det är svårt att inte hela tiden se Åke själv berätta om sig själv, på ett väldigt utlämnande sätt även om somligt kanske är fiktivt.

Det som jag först tror är en spänningsroman visar sig alltså egentligen vara något annat. Också. För visst finns här spänning inbyggt. Kalle Edwards reser nämligen till Sydostasien för att leta efter sin försvunna dotter Jenny, som gett sig ut på en resa i sin pappas fotspår. En resa Kalle själv gjort fyrtio år tidigare. Men plötsligt upphör kontakten – är Jenny försvunnen? Vad kan ha hänt henne – är hon utsatt för brott, är hon inblandad i brott, har hon frivilligt gått under jorden..? Men varför skulle hon göra det? Alltså beslutar sig Kalle för att åka till Bangkok där hon senast sågs, för att söka efter henne. Och denna gång blir det han som reser i hennes fotspår - han följer upp alla ledtrådar som dyker upp, och rör sig vant mellan Rangoon, Penang, Singapore och Bangkok. Men samtidigt blir det för Kalle själv och mig som läsare också en resa tillbaka i Kalles egna fotspår, allt ifrån barndomen och uppväxten till hans egna resor från 70-talet och framåt.

Mycket var tidigt trasigt med en alkoholiserad pappa, med våld och ond, bråd död. Och vad jag aldrig får någon riktig förklaring till är hur Kalle själv, med den uppväxten och det tidiga avståndstagandet till alkohol kunde falla i samma grop. Dagens Kalle i Sydostasien dricker som en svamp - sidorna känns ibland som marinerade i alkohol. Det kan inte bara vara en slumrande sjukdom i bakgrunden som ibland ger sig tillkänna, för alkoholen förefaller ha söndrat hans eget äktenskap, liksom förhållandet till Jenny från tidiga år. Hur kunde det bli så? Kan något sådant repareras? Eller gäller det bara att försöka försonas med det som blev, och med sig själv?

Jag blir onekligen väldigt berörd av Kalle Edwards, hans liv och hans öde. Om det sedan beror på arv, miljö eller de val han gör medvetet eller omedvetet spelar kanske mindre roll. Och jag njuter också – återigen – av Edwardsons språk, det eftertänksamma och reflekterande, som är hans signum oavsett om han skriver deckare eller romaner.

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Se även vilka andra utgåvor vi har av boken.