Mörkt motiv

Mörkt motiv av Louise Penny utmålas som en småmysig deckare skriven i samma anda som Agatha Christies och PD James. Hmm, den måste jag allt läsa. Att den dessutom utspelar sig i en ytterst liten by i Kanada gör inte saken sämre. Fylld av excentriska bybor, antikviteter, god mat och en bys alla intriger uppfyller den mina förväntningar, även om nog ingen riktigt kan skriva som Christie och James…

Kommissarien Gamache och hans kollegor är trevliga bekantskaper. De anländer till byn för att utreda en gammal dams död. Älskad av alla men ändå hittas hon död. Skjuten med en pil genom hjärtat! Vem kan ha gjort det? Tonåringarna hon identifierade när de gjorde busstreck, systerdottern hon är osams med, eller någon annan? Vem har både motiv och färdighet att skjuta med pilbåge? Kommissarien får det inte lätt.

Bara att bläddra lite i boken när jag skriver detta får mig att skrocka nöjt för mig själv. Ser fram emot att möta byborna och kommissarien igen, i en utlovad andra del i denna påbörjade serie. Undra just när den kan tänkas komma… Redan till hösten ser jag på förlagets hemsida. Undra om jag kan beställa den redan nu?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Haren med bärnstensögon

Nu har jag även tagit mig genom Edmund de Waals Haren med bärnstensögon, och är beredd att – om än inte förbehållslöst – stämma in i de massiva hyllningskörerna. Det rör sig helt klart om fängslande läsning. Så glöm min milda raljering i föregående inlägg (om du av någon anledning lade den på minnet).

Boken handlar om Edmund de Waal själv, brittisk världsberömd keramiker och ägare till 264 japanska miniatyrfigurer i trä och elfenben, så kallade netsuke. Om dessa hade förlänats talförmåga hade man kunnat pressa ur dem hela författarskap om det moderna Europas historia. Nu har de inte det, och De Waal iklär sig därför rollen som språkrör.

Han spårar netsukesamlingen till 1870-talets Paris, där hans bergatrollsrike och hysteriskt konstsamlande anfader Charles Ephrussi verkade. Det är belle epoque, fin de siècle, kaféer, Pernod, salongskultur och gryende modernism. I kulisserna springer folk som Edouard Manet, Pierre-Auguste Renoir och Marcel Proust. (Den sistnämndes romanfigur Charles Swann ska enligt uppgift vara kalkerad på just Charles Ephrussi.)

De Waal och hans berättelse tar sig så småningom vidare till Wien, dit netsukefigurerna skickats som bröllopsgåva, för att slutligen landa hos de Waals farbror Iggie i Tokyo.

Denna kulturhistoriskt vindlande resa genomsyras av en intressant men lite självdestruktiv metadiskussion. De Waal är paniskt rädd för att hans släkthistoria ska fångas in av klichéer, och försöker hela tiden gardera sig. Så här kan det till exempel låta:

”Jag tänker hela tiden på en förskräcklig film som jag såg för många år sedan när jag låg vid universitetet. Den utspelade sig i Paris och Picasso gick förbi hela tiden, och Gertrude Stein och James Joyce diskuterade modernismen över var sin Pernod.”

”Mitt Wien har försvunnit in i andra människors Wien”, fortsätter de Waal och försöker råda bot på denna problematik genom att hålla ett ganska så våldsamt tempo. Jag önskar emellertid att boken hade kunnat stanna upp ibland, närmat sig romanformen och verkligen försökt fånga atmosfären i en salong eller spänningen kring ett duell, och på så sätt lyckats spräcka klischéerna. Kanske hade De Waal helt enkelt kunnat fantisera lite mer.

Men förmodligen har jag bara förläst mig på Proust. Haren med bärnstensögon är ju betydligt mer än ett undvikande av litterära fallgropar. De Waal lyckas verkligen få med mycket, och blottlägger både klassamhällets och anitsemitismens vardagsdetaljer. Himlen mörknar över den judiska familjen Ephrussi. Netsukerna undkommer med en hårsmån. Och precis som i fallet von Rezzori – mest drabbande blir det när historien finner paralleller i vår egen tid.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Vad har hänt min syster?

Bella sitter hos en åklagare. Hennes vittnesmål är av avgörande betydelse, för hon är den enda som känner till hela historien. Bella berättar för oss och åklagaren allt som hänt sedan telefonsamtaletet kom om att hennes syster Tess är försvunnen. Tess ska ha fått mystiska telefonsamtal men har inte sagt ett ord om det till någon. Varför har Tess inte hört av sig om hon hade problem? Har hon försvunnit frivilligt eller har det hänt något? Bella har nystat i vad som hänt hennes syster. Det är något mystisk med det hela…

Berättelsen böljar fram och tillbaka och det är riktigt spännande. Rosamund Lupton har tidigare skrivit filmmanus och kanske är det som gör att berättandet skiljer sig från andra thrillers som jag läst? Min syster är en bra debut som passar alldeles utmärkt i hängmattan. Och bered er på en överraskning i slutet!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

En antisemits memoarer

”Gubbar minns ’sitt’ gamla riktiga Europa” är en säljande etikett år 2012. Stefan Zweigs romantiserande Wien-skildringar hämtas upp från magasinens allra dammigaste hörn. Edmund de Waal tar några små japanska skulpturer till ursäkt för att få vältra sig i gammal inrökt, parisisk salongskultur.

Gregor von Rezzori (1914-1998) tillhör genrens mer udda fåglar, vilket titeln En antisemits memoarer signalerar. Boken – som ursprungligen gavs ut år 1979, men nu kommer i svensk översättning av Ulrika Junker Miranda – är det obehagligaste jag läst på länge.

Den består av ett antal löst sammanfogade, självbiografiska noveller, klädda i ett språk av allra yttersta kaliber. Varje novell är ett enskilt nedslag i von Rezzoris (d.v.s. hans berättarjags) liv, med start i 1910-talets Bukovina, ett område vars Wikipedia-sida dryper av alla de där skönt gammeleuropeiska begreppen: Moldaviska furstendömet, Habsburgska monarkin, Österike-Ungern…    

Ur dubbelmonarkins ruiner flyr von Rezzori till Bukarest. Stick i stäv med sina storslagna konstnärsdrömmar tvingas han ta anställning som skyltdekoratör, och hans famlande karriär fortsätter sedan i samma lite misslyckade stil. Kvinnor och judar hamnar ständigt i vägen. Och värst är således judinnorna.

Von Rezzori stöter på dem överallt. Dras till dem som till en magnet. Blir till och med god vän med flera av dem. Han tycks känna ungefär samma blandning av djup avsky och storögd fascination som jag känner inför hans bok. Trots att von Rezzori talade såväl tyska som rumänska, italienska, polska, ukrainska, jiddisch, franska och engelska verkar det hela handla om ett behov av att definiera sitt eget vilsna jag utifrån ”det annorlunda”.

Mot slutet finns några halvhjärtade försök att skylla hela Europas förfall på judarna, men von Rezzori har annars lite till övers för konspirationsidéer. Han påstår sig hata judar för att man alltid har gjort det, för att man helt enkelt avskyr vissa människor mer än andra. ”Lika självklart som att man föredrog hundar framför katter och uppskattade bin mer än vägglöss.”

Nazisterna kan han heller inte fördra. Han skrattar oförstående åt deras ”lismande småborgare i paletå”, målarkludden ”med den där sliskiga tjusarlocken i pannan”. Och det finns onekligen ett litterärt sug i den muntra misantropi som präglar framställningen, särskilt i kombination med berättarens totala oförmåga att se kopplingen mellan det privata och det katastrofalt politiska.

Delas denna oförmåga av författaren? Det funderar jag alltjämt på. Avgjort märks en stor dos självironi, men på vilket plan är svårt att säga. Mycket tyder på att von Rezzoris antisemitism var intakt år 1979. I vilket fall ger boken en helt unik förståelse för förintelsens bakomliggande mekanismer, och ett skrämande perspektiv på dagens europeiska kriser.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Rapport från cirkelns utsände

Bibliotekets James Joyce-läsecirkel var en höjdare. Ett drygt tiotal stolta och kraftigt omtumlade Ronnebybor gick för några veckor sedan i mål med Ulysses sista fyrtiotre sidor långa mening. Fast färdig med boken blir man aldrig, det var vi rörande överens om. Trots fem kvällar av halsbrytande utforskningar av Ulysses otaliga vinklar och vrår, kommer den 16 juni 1904 att förbli en lika förförisk som gäckande post i våra litterära almanackor.

För att i alla fall tillfälligtvis driva det hela ur blodet kände jag mig nödgad att förlägga en del av min semester till platsen för romanens sinnliga tilldragelser, det vill säga Dublin. Utrustad med paraply och den engelska Wordsworth-utgåvan av klassikern i fråga, kryssade jag mig under tre heldagar fram och tillbaka genom den irländska republikens ytterst gästvänliga huvudstad.

James Joyce Centre på North Great George’s Street kändes som en naturlig utgångspunkt. Bland annat på grund av den närbelägna adressen Eccles Street 7, hem åt Leopold och Molly Bloom, två av Ulysses tre protagonister. Själva kåken finns med i Joseph Stricks heroiska filmatiseringsförsök från 1967, men revs dessvärre strax därefter. Porten räddades dock åt eftervärden, och finns att beskåda på Joycecentret.



På andra sidan floden Liffey, i ett försök att runda Trinity Colleges stora, fridfulla grönområde, råkade jag lätt vilsekommen få syn på skylten för Swenys apotek. Det är på Sweny som Leopold Bloom – i hopp om att blidka en förmodat vänsterprasslande Molly – inhandlar den tvål som sedan gör sig påmind genom hela återstoden av romanen. Lokalen rymmer numera ett antikvariat/kuriosakabinett, vilket regelbundet arrangerar sammankomster kring Joyces författarskap.



Dubliners reading Dubliners var temat för dagen, och bespetsad på en stunds rotiskt välklingande novelluppläsning – av Billy Connolly-lookaliken bakom disken eller kanske någon av de små tweedgubbar som börjat trängas bland de dammiga hyllorna – fattade jag posto i ett av Swenys hörn.

Snart infann sig dock den obehagliga insikten om att diskrepansen mellan högläsare och publik var av ett ytterst postmodernt slag. Det dröjde således inte länge innan det var min egen darrande och i sammanhanget exotiska stämma som fick vara språkrör åt det förra sekelskiftets hungrande Dublinbor. Som att låta Tony Irving läsa Raskens, ungefär.

Spektaklet på Sweny resulterade hur som helst i flera trevliga handskakningar, samt i den oumbärliga upplysningen om att morgondagen var sommarens sista tillfälle att besöka Martello Tower i Sandycove. På grund av förvaltningsstridigheter håller tornet (liksom dess lilla Joyce-museum, initierat av den legendariska förläggaren Sylvia Beach) tills vidare stängt.  

Det är i Martello Tower allt börjar. Stephen Dedalus – Joyces alter ego, och även förekommande i Ett porträtt av konstnären som ung – bor där, tillsammans med den burduse vännen Buck Mulligan och den högdragne folkloristen Haines. Det är Mulligan som i romanens första mening ståtlig och småfet "came from the stairhead, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay cross". Ett inte helt enkelt företag, insåg jag på plats i ett soligt Sandycove. En rundlagd amerikansk Joyce-nörd lyckades bokstavligt talat fastna i det trånga trapphuset. Att nedgången för en stund var spärrad störde mig dock föga. Utsikten från bröstvärnet var magnifik, det kulturhistoriska vinddraget ymnigt.

Tillbaka i den södra stadskärnan, hack i häl på Leopold Bloom. Längs Duke Street återfinns två klassiska Joyce-pubar: The Duke och Davy Byrnes. På den sistnämna förtär den grubblande Bloom en gorgonzola-smörgås. Han betalar sju pence, och jag kan konstatera att syltan shapat upp sig några pinnhål sedan 1904. Min nota kan i och för sig ursäktas av att jag kompletterade ostmackan med en smått fantastisk grönsaksoppa, samt en pint draught. 

Mitt emot Davy Byrnes huserar lämpligt nog det anrika antikvariatet Cathack Books. Den bistra uppsynen från bakom disken för tankarna till misantropen Bernard från tv-serien Black Books. Vilket är högst förståeligt. I hyllorna trängs dyrgripar som den bistre knappast vill göra sig av med i första taget.

Få ortsnamn har lika många uttalsmässiga fallgropar per stavelse som Howth. Denna bergiga udde, strax norr om Dublin, är emellertid väl värd en heldag i sig. Man tar sig enkelt dit med hjälp av pendeltåget DART, vilket trots sitt rostiga yttre uppvisar en närmast övernaturlig tidtabellstrogenhet. I alla fall med svenska mått mätt.

Att jogga sig upp för Howth är en hisnande och lätt dödsföraktande naturupplevelse, särskilt om man envisas med att ha Ulysses i handen. Efter noggrant utforskande av uddens alla kuperade små grusstigar beslutade jag mig, fram emot eftermiddagen, för att ha hittat just det ormbunksbuskage bredvid vilket Leopold viker ihop sin rock som huvudkudde åt Molly. I litteraturhistoriens kanske allra vassaste kärleksscen:

”[H]ennes hår utslaget, tvestjärtar i ljungen min hand under hennes nacke, du rufsar till det. O du store! Sval och len av salva rörde hon mig med handen, smekte: hennes blick vek inte undan. Hänryckt låg jag ovanpå, fylliga läppar öppna, kysste hennes mun. Mums. Försiktigt gav hon mig i munnen kuminkakan varm och tuggad. Jolmigt mos mumsat av hennes mun sötsurt av hennes spott. Fröjd: jag åt den: fröjd."

Tvestjärtarna finns kvar på Howth, i sällskap av getingar och ilsket blängande getter. Jag var således tacksam när jag hittade ner till byn igen och dessutom släpptes in på den lokala puben, trots svettig löparutstyrsel. Där kunde jag i lugn och ro planera min fortsatta Dublinvistelse.

De gröna läslamporna på nationalbiblioteket skulle ses. Så även korsningen vid Merrion Square, där Joyce förgäves väntade på sin Nora under deras första inställda date, och där även Oscar Wilde ska ha kommit till världen en gång. Och så Writers Museum, och Swift, Yeats, Shaw, Beckett, Seamus Heaney, Eavan Boland, Patrick Kavanagh, Flann O’Brien… Mer om det någon annan gång.

/Martin

Reservera Ulysses i bibliotekets katalog
Eller kanske en reseguide om Dublin

Den oekonomiska kvinnan

I essäboken Det enda könet : varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin skriver Katrine Kielos om hur ekonomiska värderingar kommit att genomsyra inte bara samhällsfrågor utan också mellanmänskliga relationer. 

Ett aktuellt exempel är när ett vårdföretag bestämmer att ett vårdhem skall kalibrera antal blöjbyten per dag. Man väger kissblöjan för att se hur mycket den kan suga upp och räknar ut vårdbehovet därefter. Alltså inte individens totala behov av omsorg. Att detta kan ske beror på att ekonomin har gjort insteg i områden som tidigare vägletts av ansvar, tillit och solidaritet menar författaren.

Det enda könet är en ekonomisk man. Han är en typ och finns inte som reell människa, men är ändå allestädes närvarande. Se på hur samhället runt om oss är organiserat, hur språkbruket är i våra medier. Den ekonomiske mannens synsätt frontalkrockar inte längre med tidigare rådande värderingar som rör utbildning, vård och omsorg. Hur går det när grundläggande incitament i samhället som tidigare byggts på ansvar och omtanke möter den ekonomiske mannen? Han som till och med nationalekonomer liknar vid någon med en femårings eller en sol-och-vårares omdöme. En ansvarslös typ med andra ord.

Nej den internationella ekonomin är inget lugnt tickande urverk, det konstaterar jag efter att ha läst Katrine Keilos schwungfulla text. Vad behövs då för att balansera det kyliga kalkylerandet? En synvända som avslöjar myterna, ett annat sätt att mäta och att inkludera vårdande värden, det skulle förmodligen kunna leda till en mer omtänksam värld menar Katrine Kielos.

David Bowie, Gordon Gecko, Betty Friedan, Woody Allen, Florence Nightingale, Goethe och Aristoteles alla får de bidra med åskådliggörande citat eller exempel som tydliggör ekonomin och dess konsekvenser. Optionshandel, kredithandel, investmentbanker och stagflation är begrepp som för mej innan var höljda i dunkel. Inte nu längre. Nej inte trodde jag att man kunde läsa om ekonomi och samtidigt ha roligt. Du kommer att sätta dej rakt upp i hängmattan - det här är en uppfriskande och upprörande bok.
Du hittar boken på hyllan för nationalekonomi

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Går det att förlåta?

Någon gör ett moraliskt felsteg och tiger, en hemlighet har blivit till. Det hemliga gör att familjemedlemmar som som inte alls medverkat eller känner till vad som hänt blir påverkade utan att inse denna märkliga skuldspiral. 

Kan det vara så att om man inte avslöjar och talar om hemligheter, att de ändå verkar inom familjen och förs vidare till nästa generation?

Det är grundidén i Hanne Vibeke Holsts senaste bok Förlåtelsen. Allt börjar i en prästfamilj i Nordjylland i slutet av 1930-talet och vävs så sakta ihop med Berlins Statsoperachef Helena Tholstrups något spända möte med sin dotter Sofie 2011.

Jag vill inte avslöja så mycket mer av handlingen för att inte förstöra läsupplevelsen. Förlåtelsen är bitvis ett rent nöje att läsa, särskilt familjekrönikan från ockupationens och kristidens Danmark. Boken har som sagt även ett annat skikt. Men om du inte vill fundera över moralfilosofiska frågor om lögner och individuella ställningstaganden går det ändå utmärkt att bara läsa en bitvis fängslande roman.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

En riktig spökhistoria

Ett ensligt beläget hus på den engelska landsbygden står tomt efter att den gamla dam som bott där dött. En ung advokat får i uppdrag att närvara vid hennes begravning och därefter ordna upp damens papper eftersom ingen närmare familj står att finna. Redan på resan dit början advokaten känna ett visst obehag över uppdraget. Känslan förstärks senare när han förstår att lokalbefolkningen skyr huset som pesten och menar att han borde hålla sig borta därifrån för sin egen hälsas skull. Långsamt börjar han göra kopplingen till den unga kvinna som han skymtade på begravningen, hon som var helt klädd i svart och som sedan plötsligen försvann. Mannen förstår att det finns en historia som kräver att bli berättad och beslutar sig för att övernatta i det stora mörka huset. Något han senare bittert ska ångra...

Redan 1983 skrev Susan Hill rysaren The woman in black. Nu är den åter aktuell eftersom den har blivit film med ingen mindre än Daniel "Harry Potter" Radcliffe i huvudrollen som advokat Arthur Kipps. Jag blir riktigt nyfiken på filmen men jag förstår att den inte följer boken helt kronologiskt. Frågan är bara om jag har nerver som är starka nog för att se den...

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

En tid för mirakel?

Julia är mitt i steget från barn till vuxen. Det blir tuffare och betydligt ensammare än hon kunde tänka sig. Julias bästa kompis flyttar, hon får inga nya vänner och mamma och pappa verkar vara på väg att skilja sig. Vänskap sätts på prov, Julia upplever den första förälskelsen och annat som hör tonåren till.

Men den stora behållningen av boken är att det sker något ingen trodde var möjligt – insaktningen. Jordens rotation saktar in, dagar och nätter blir allt längre och det går snabbt! Insaktningen påverkar direkt eller indirekt allt levande. Det är fascinerande att läsa om och lite tankeväckande. Att mina hundar var ovanligt slöa när jag läste denna bok och spisen slutade fungera fick mig än mer i "domedagsstämning". Hur skulle det vara att leva in en värld där solen lyser ett par dygn och natten är lika lång? Skulle det gå överhuvudtaget? Ska klockans 24 timmar följas eller solens upp- och nedgång. Vad händer beroende på vilket en människa väljer? Detta och än mer väver Karen Thompson Walker in i sin debut En tid för mirakel.

Jag gillar hur författarinnan hanterar intrigen. Med Julia som iakttagare av de vuxnas och skolkamraternas reaktioner, handlande i förhållande till insaktningen och över själva insaktningen. Det ger ett perspektiv till det hela som tilltalar mig.

Hela boken igenom ställer jag mig frågan: När ska de mirakel titeln öppnar för ske? För visst måste det ske åtminstone ett mirakel! Jag gillade boken riktigt mycket. Den är dessutom av den utmärkta typen som kommer att dröja sig kvar och poppa upp lite då och då att fundera över. Speciellt soliga heta dagar när solen aldrig verkar gå ner…

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Själamakerskan

Så har jag bekantat mig med ännu en sådan där ung, kvinnlig förnyare av den italienska romanen. Som ”vunnit priser” och ”rönt uppmärksamhet långt utanför hemlandets gränser”. Hon heter Michela Murgia, och boken jag läst är hennes första i svensk översättning – Själamakerskan.

En roman som svårligen låter sig placeras i ett fack. Den utspelar sig i den lilla sardinska byn Soreni, någon gång på 50- eller kanske 60-talet. Men ur vissa hänseenden skulle den kunna vara skriven ännu tidigare, och i typ Tyskland. Trots Själamakerskans nätta format för Murgias mustiga och lite omständliga språk tankarna till tunga familjekrönikor av närmast Mannskt eller Toljstojskt snitt.

Även romanens existentiella brännpunkt känns tidlös. Själamakerskan handlar om bonddottern Maria, yngst av fyra syskon och så pass oönskad att hon vid sex års ålder adopteras bort. Hennes nya mor blir den åldriga men välbeställda Tzia Bonaria Urrai. Hon är Sorenis sömmerska, men verkar även inom ett mer ljusskyggt gebit. Långsamt går det upp för Maria att Tzia Bonaria är en så kallad Accabadora, en utförare av aktiv dödshjälp.

Maria har svårt att förhålla sig till denna insikt. Och även läsaren förväntas högstämt börja grubbla över livets och dödens eviga mysterier. Personligen engageras jag dock mer av historiens ytterst välarbetade fond. Murgia lyckas verkligen måla upp ett på många sätt förindustriellt Sardinien, fullt av naturalistiska – men på samma gång nästan magiskt skimrande – vardagsdetaljer.

I pittoreska Soreni liknar gatorna ”överblivet sömnadsmaterial” – till skillnad från i exempelvis Turin där det råder rätvinklig millimeterordning – och Murgia tycks både vilja hylla och kritisera det genuina vykorts-Italiens traditionstyngda självbild. Soreniborna är trygga, stolta och rejäla människor, men här finns också fröet till de klasskiktningar och kvinnoförtryck som framträder i Silvia Avallones Stål. Lagda sida vid sida kompletterar dessa båda romaner varandra på ett sant nyskapande vis. Så läs båda!

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Det finns skillnader bland deckarna...

Det finns deckare och så finns det deckare. När jag läste två nya svenska deckare inom några dagar slog det mig hur olika de berörde mig. Att en av dem fick mig att fundera så mycket mer. Den första jag läste var Gideons ring. Den femte boken om Hammarbypolisen skriven av Carin Gerhardsen. Otroligt spännande och lite oväntad, jag kunde knappt sluta läsa. Jag gillade berättelsen extra mycket för den kopplade ihop en händelse från en av de tidigare böckerna om poliserna. Dessutom händer det alltid något som jag förstår det ska handla mer om i kommande böcker.

Men sedan började jag läsa Laglöst land av Håkan Östlundh. Det är sjätte boken som följer polisen Fredrik Broman, hans kollegor och familj på Gotland. Men denna rymmer ett helt annat berättande än Gideons ring. Berättelsen är minst lika spännande, om inte mer, men Östlundh skriver så att jag får en relation även till ”bovarna”. Nyanserna mellan svart och vitt är många fler än jag upplever dem i Gideons ring. Det hela blir liksom fylligare.

Det var alltså Östlundhs berättelse som gav mig mest att fundera över. Gerhardsens var mer nöje för stunden. Så att läsa dessa båda böcker efter varandra vägde lätt över till Östlundhs fördel. Så pass att jag väntar ett litet tag innan jag läser en ny deckare.

/Liselott

Reservera Gideons ring i bibliotekets katalog.

Reservera Laglöst land i bibliotekets katalog.

Det underjordiska biblioteket

Om det beror på att jag i grunden är en nyfiken människa eller om det är en yrkesskada låter jag vara osagt. Men när jag ser människor läsa på tåg blir jag så otroligt nyfiken på vad de läser. Jag bara måste försöka se vad det är. Kanske är det därför jag föll som en fura för bloggen undergroundnewyorkpubliclibrary.com 

Ourit Ben-Haim tar fantastiska bilder på folk som läser i tunnelbanan i New York och publicerar dem med kommentar om vilken bok det är. I de fall boken inte har gått att identifiera får bloggläsarna gärna hjälpa till med svaret. Förutom att det är underhållande att se variationen på det människor läser tycker jag om koncentrationen i myllret. De läsande blir som små öar i rusningstrafiken. Extra fina är också bilderna med människor som går och läser samtidigt.

En blogg väl värd ett besök!

/Jenny

Död kompis

De infödda akademikerbarnen kan vara ett tålamodsprövande inslag i Lunds demografiska sammansättning. Alldeles för föräldraupproriska för att själva skriva in sig på någon lämplig A-kurs, alldeles för nedrökta för att på annat sätt försöka växa upp.

Serietecknaren och rapparen Simon Gärdenfors (son till Peter, och med viss Ronnebykoppling via parhästen Frej Larsson) är ett av gruppens främsta språkrör. Hans serier behandlar ämnen som sex, knark och popkultursnörderi, och som så många andra är han sprungen ur 90-talets mer eller mindre självbiografiskt berättande Galago-generation.

Gärdenfors fick en del uppmärksamhet 2003, då det visade sig att den ”35-åring” som i ett tidigt skede pekades ut som Anna Lindhs mördare figurerat i en av hans serier. Genomslaget kom 2008, med projektet Simons 120 dagar. Gärdenfors soffsurfade sig fram och tillbaka genom Sverige, i syfte att variera drogintaget, ligga med tonåriga fans och på köpet få till en rolig serie.

Gärdenfors seriealterego ser ut som en nioåring med tredagarsstubb och ingen annan svensk tecknare har drivit de rundade hörnens konst till samma perfektion. Den obehagligt underhållande kombinationen gullighet och svineri har alltså varit ett genomgående kännetecken för Gärdenfors manér. 

Tills nu. Hans senaste serieroman, Död kompis, kombinerar gulligheten med något helt nytt, nämligen allvar. Boken handlar om barndomskompisen Kalle, som nitton år gammal drabbas av en synnerligen aggressiv hjärnhinneinflammation och avlider efter bara några timmar. I ett gäng episodiska minnesbilder skildrar Gärdenfors såväl Kalle som det långa komplicerade sorgearbetet.

Gärdenfors handskas oerhört väl med seriemediets berättarrytmiska möjligheter. Det hänger förmodligen tätt samman med albumets rent grafiska triumfer. Varje uppslag är ett färgsprakande konstverk i sig, och sidorna fullständigt sprutar av referenser. I än högre grad än tidigare. Gamla godisförpackningar, gamla C64-spel, gamla utrymningskartor, Disney, Lisa och Sluggo, Joe Matt och Chis Ware... Influenserna ger – tillsammans med ämnesvalet – gulligheten en liksom fylligare klang. 

Simon Gärdenfors har blivit vuxen, menar vissa. Förmodligen är det en för djärv slutsats. Oj-kan-man-göra-serier-om-förintelsen!-effekten har varit ett viktigt verktyg för åtskilliga generationers serieskapare, och får på inga villkor laddas ur. Jag misstänker därför att Gärdenfors snart återgår till sin obscena nybuskis, för att sedan på nytt kunna ta spjärn in i allvaret.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

August och Siri

2012 – det stora Strindbergåret!... Eller är det snarare fråga om det stora August-och-Siriåret? Bokcirklar, tv-serier och varenda jäkla stockholmare – alla tycks hopplöst insnöade på Strindbergs högljudda bryderier med just sitt första stormiga äktenskap.   

Orsakerna satt jag och grunnade på i förra veckan, då jag såg Per Olov Enquists gamla debutpjäs Tribadernas natt på Stockholms stadsteater (jag hade semester, tro inget annat).

Tribadernas natt utspelar sig under en repetitionskväll på Dagmarteatret i Köpenhamn. Året är 1889 och August Strindberg och Siri von Essen ligger i skilsmässa. Likt förbannat är det Augusts pjäs Den starkare som Siri ska skådespela i, och det tillsammans med väninnan Marie David, som enligt August har för ovana att slicka på Siri. Viggo Schiwe – en gång Jean i Fröken Julie (mot just Siri) – ska regissera, ett företag som genast stöter på patrull. August Strindberg själv ämnar nämligen närvara vid repetitionerna.

”Manligheten under lupp” förefaller vara ett nödvändigt alibi för att kunna läsa Strindberg på 2010-talet, och Dagmarteatrets triangedrama vecklar tacksamt ut sig inför detta perspektiv. Grälen i Tribadernas natt grundar sig i Strindbergs komiska behov av att i konstens och rättvisans namn ställa sin kvinnliga omgivning inför skranket. ”Ni ser här … framför era häpna och bedårande ögon … den svenska litteraturens galten Särimner!”, utbrister Siri uppgivet, less på att om och om igen slaktas av Augusts penna.

I Stadsteaterns uppsättning tycks emellertid även författaren en aning trött på diktens skoningslösa dränering av privatlivet. Det är med stor möda som Shanti Roneys August kryper fram ur sin cylinderhatt och nogsamt knäppta ytterrock, för att sedan trippa runt på scengolvet med små, försiktiga steg. Strax bakom den eld som vi är vana att förknippa Strindberg med anas i pjäsen något slags misströstan inför det konstnärliga utanförskapet. I ett brev till Axel Lundegård skrev Strindberg en gång: ”Genom mycken diktning har mitt liv blivit ett skuggliv”. Raden verkar ha varit en viktig utgångspunkt för Enquist.

Om man som publik lägger facit åt sidan kommer insikten om det både ekonomiskt och mentalt våghalsiga i Strindbergs kamp med att föra den svenska litteraturen in i modernismen. Tydligast blir det i dialogerna mellan August och den lesbiska rivalen Marie David. I förolämpningarnas hagelskurar framträder plötsligt en rörande sympati mellan dessa båda rebeller, som exempelvis den tråksnälle Wiggo Schiwe aldrig kan förstå sig på.

I vilket fall – något decennium senare förklarade Strindberg följande: ”Tid och rum existerar icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster.” Han ansåg sig vara färdig med det naturalistiska och självbiografiskt bottnande berättandet. Och med bara två volymer Knausgård kvar att översätta kanske dagens svenska gubb-lit snart kan säga sig vara detsamma. Och kanske är det därför Siri von Essens trötta blick dröjer sig kvar så länge. Just detta Strindbergår.

Så innan det är dags för nästa jubileum – se eller läs gärna Tribadernas natt. Pjäsen har påpassligt nog just återutgivits, tillsammans med Enquists essä Målet mot fröken Julie, samt manuset till den nyligen repriserade tv-serien Strindberg. Ett liv.

/Martin  

Reservera boken i bibliotekets katalog

Isolerade på Caribou Island – eller?

Det var tur att jag lånade hem Caribou Island och började läsa. För det handlade om så mycket mer än vad som stod på baksidan av boken… Enligt den blir Gary och Irene isolerade från omvärlden på en ö utanför Alaskas kust. De är ett par sedan 30 år men har fått nog av varandra och försöken till försoning är tröstlösa. Det lät inte så jätteintressant men det var ändå något som lockade. Omslaget, Alaskas vildmark, isoleringen från omvärlden, att David Vann fått flera internationella priser för boken. Efter att ha läst mer än halva har Irene och Gary fortfarande kontakt med omvärlden… 

Istället handlar det om deras förhållande, byggt på drömmar och gemenskap som gradvis övergått i vardag och besvikelse över drömmarna som gått i stå. Irene är pensionerad från sitt älskade jobb och är långt ifrån nöjd med hur livet blivit. Gary inser att han inte lyckats skaffa sig en enda nära vän i Alaska. Ingen han kan be om hjälp med sitt drömprojekt, byggandet av en genuin timmerstuga ute på en ö. Ingen mer än sin fru. Första stockarna ska äntligen ut, tre månader senare än planerat, och regnet sköljer över dem. Men han kan inte ge upp. Kan inte vika ner sig för fruns förslag att vänta en dag. Det iskalla regnet piskar dem men de kämpar på. 

Fraktandet av stockar ger Irene en rejäl förkylning. Följt av en huvudvärk hon knappt mäktar med. Men läkarna hittar ingen infektion. Är huvudvärken inbillad? Är det Garys uppmärksamhet hon söker? Som läsare svävar jag i ovisshet men har mina teorier. Irene har sitt att fundera över och är helt säker på att Gary planerar att lämna henne. Allt han gör pekar mot detta faktum.

Det är också fler personer inblandade än vad som framgick av bokens baksida. Parets barn Mark och Rhoda, tandläkaren Jim och turisterna Carl och Monique. Rhoda som drömmer om äktenskap och trygghet med Jim som är 10 år äldre med ett vackert hus och bra ekonomi. Han i sin tur faller handlöst för den 20 år yngre Monique. Intrigerna tätnar. Var står dessa människor i livet, vart vill de och vad har de fastnat i? Vad kan man nöja sig med som människa? Vad gör de med sin längtan och de drömmar som absolut måste uppnås. Vad är de beredda att göra mot andra och sig själva? Ser fram emot de avslutande 100 sidorna…

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.