onsdag 22 november 2017

Elefantkyrkogården av Patrik Vult von Steyern

Tänk, vilka slumpartade tillfälligheter som kan göra att man läser en bok, som sedan visar sig drabba en med full kraft! Precis detta hände mig, när jag råkade notera namnet på författaren till en ny bok – samma efternamn som min gamla gymnastiklärare, under mellan- och högstadiet, som var den som fick mig att börja friidrotta en gång i tiden. Släkt kanske, tänkte jag. Javisst! Dedikationen visar sig vara till bl a mamman Elisabeth… Tänka sig!

Men vilken bok han har skrivit! Det här var det starkaste och mest berörande jag läst på många år – jag kände mig helt knockad efteråt! Det känns så initierat, som om det var självupplevt, men det kan det av naturliga skäl inte vara. Men det kan onekligen indirekt vara självupplevt – så starkt och äkta är det!

Boken handlar om 38-årige ungkarlen Markus, bankman från Göteborg, som plötsligt får diagnosen akut levercancer. Han ställs inför valet att leva max ett par år, under kraftig behandling - med lidande men utan hopp. Eller max ett halvår, utan behandling. Han väljer det senare, och fattar det oerhört svåra beslutet att göra det mesta av det sista halvåret han har kvar, så långt smärtor m.m. tillåter, men utan att informera sina närmaste eller vänner. Han säljer allt och ger sig iväg på en sista resa till platser han alltid drömt om att uppleva, men inte kommer att hinna. Om inte…
Tanken är att han samtidigt vill hitta platsen, den vackraste, där han vill dö – göra som elefanter enligt sägnen gör…

Väl på plats vid första anhalten; Yellowstone National Park i USA, mailar han sina föräldrar och sin bäste vän, och berättar vad som hänt och vad han gjort. Och försöker förklara/försvara sitt ovanliga beslut med att han vill leva så mycket det går den tid han har kvar, utan att ha ledsna, oroliga, överdrivet hänsynsfulla nära omkring sig. Och anledningen till att han berättar först när han rest, och ingen vet exakt var han är, är att han vet att alla skulle försökt få honom att ändra sig. Kruxet är bara att han aldrig mer kommer att se dem. I hemlighet tog han farväl av dem innan han åkte – men det visste ju inte de.

I Yellowstone möter han dessvärre sitt livs kärlek, som komplicerar hans sista tid ordentligt. Men resan tar honom ändå vidare till Mexico – Yucatánhalvön, Australiens östkust och Tasmanien, och slutligen till Venezuelas urskogar, innan sjukdom och smärtor tar ut sin rätt. Han håller tät kontakt med sina nära, och även om de aldrig kan acceptera hans i deras ögon själviska val, respekterar de hans beslut. Och är med honom i själ och hjärta. Och han med dem.

Ja, det är en bok som skakar om, och ställer många saker på sin spets. Väl värt för många att fundera och reflektera över, även om man inte kan sympatisera med Markus och hans val. Jag kan absolut förstå honom, varför han tänker och känner som han gör. Men jag kan också lätt sätta mig in i hur hans föräldrar upplever det hela. Stora beslut kring stora frågor. Och svåra. Men likväl något vi alla kan ställas inför… hur vill man leva sin sista tid, var, och med vem? Varmt rekommendabel!

/Tuija


Reservera boken på bibliotekets hemsida. Den finns också att läsa direkt, som e-bok.

2 kommentarer:

  1. Tusen tack för dina ord om både min mamma (att du uppskattade henne som lärare) och om Elefantkyrkogården. Blev mkt glad över att du tyckte att jag har gjort Markus och hans historia trovärdig. Tack! Patrik

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv!! Det är sannerligen vi läsare som ska tacka dig!
      Det är verkligen en helt fantastisk bok du skrivit! Och jag kan ju inte låta bli att undra varifrån du fått inspiration till ett så pass ovanligt tema..? Oavsett är det bland det absolut bästa och starkaste jag någonsin läst, och jag har ändå läst en hel del… Jag har självklart tipsat vidare om din fantastiska historia på vårt bokcafé också, och det har hjälpt till att generera kö och utlån på boken + att jag köpt ett ex i julklapp till en av sönerna – du är värd allt pushande du kan få och allt läsande som går att uppbringa! Hoppas du fortsätter med ditt skrivande! Lycka till!

      /Tuija

      Radera