”Pärlfarmen” av Liza Marklund

Efter en lång tystnad har Marklund levererat en helt ny typ av spänningslitteratur, fjärran från Annika Bengtzons journalistik. Tiden är 1990-tal, platsen en fjärran och tämligen isolerad atoll i södra Stilla Havet där berättelsen tar sin början, och där lär vi känna den unga Kiona, som jobbar på familjens pärlfarm som fridykare. En morgon krossas en segelbåt mot revet och en skadad västerlänning räddas upp på ön. Han visar sig vara en svensk Erik Bergman, som inte verkar ha någon brådska att lämna ön, utan blir kvar, förälskar sig i Kiona, får två barn med henne och hjälper till med pärlodlarnas räkenskaper – han har nämligen lite diffust jobbat på bank i London efter att ha doktorerat kring den amerikanska dollarn. Men något skumt är det med detta, det inser Kiona om inte förr så den dagen en annan segelbåt närmar sig för att ta med sig en livrädd Erik därifrån. Kvar blir, upptäcker hon, en bortglömd väska från hans båt, med en enorm summa US-dollar.

Detta föranleder henne att ge sig ut på jakt efter sin Erik, och sökandet går via en otursdrabbad sejour i Los Angeles, vidare till London, vidare till Tanzania och slutligen till Sverige – en jakt på liv och död efter hennes kärlek som egentligen visar sig heta Sebastian. En jakt som tvingar även henne att leva under olika identiteter. En jakt som äventyrar allt och alla.

Den första halvan av boken håller ett lagom makligt tempo, helt i en atollanda, språkligt som om den vore skriven av en väldigt ung människa – bokens andra hälft dock, som rör sig ute i världen, håller däremot ett helt annat tempo; här är Marklund tillbaka i sitt vanliga esse där skeenden driver på handlingen i ett oförtröttligt tempo. Lite ont i magen får jag redan i Los Angeles, när den blåögda och naiva Kiona blir dunderblåst… men hon luttras i en faslig hast, och blir världsvan i en smula mindre trovärdig takt. Bortsett från det, och det lite naiva språket med ett överbruk av parenteser med ovidkommande information i den första halvan, så är det ändå en bok att uppskatta mycket. Trots att spänningen och tempot ute i världen inbjuder till slukläsning, är det ändå åren långt ute på Manihiki som dröjer sig kvar efteråt.

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Kan läsas direkt som e-bok eller e-ljudbok.