”Vem har sagt något om kärlek? Att bryta sig fri från hedersförtryck” av Elaf Ali

En väldigt omtalad bok, även om det inte direkt är någon underhållande läsning, där vi får ta del av den 34-åriga Elafs uppväxt i Sverige, i en hedersrelaterad kontext. Däremot berörande, och inte minst upplysande. Hon har skrivit sin berättelse, sin biografi, lite grann som en reportagebok – insprängt i lämpliga sammanhang redogör hon fantastiskt kortfattat, klarsynt och redogörande för vad hedersnormer innebär för dem som lever med dem, men också som en jämförelse med vårt svenska förhållningssätt. Och sammanfattningsvis är det väl knappast någon överraskning att kulturkrockarna blir brutala. Och får konsekvenser.

Insprängt finns också intervjuer med pappan, som såhär i efterhand får chansen att reflektera över hur han var mot sin dotter när hon var ung, men också över sin egen förändring i synsätt, under resans gång mot en försvenskning, en liberalisering. Elafs rädsla för pappan under många år dödade dock inte den djupa kärlek hon alltid känt för honom, och hans öppenhet med sitt förändrade synsätt – att våga släppa taget om släktens hedersgrepp - är en bra vägvisare och förebild för dem som förhoppningsvis vågar komma efter. Dock lär väl knappast dessa föräldrar läsa denna bok, men förhoppningsvis deras barn - och många andra!

Det intressanta är att även om pappan så småningom lättar på hederstrycket gör inte mamman det. Hon fortsätter in i nutid att försöka övertala sin fullvuxna dotter till kusingifte, trots dotterns livslånga avböjanden. Och trots att det aldrig skrivs rakt ut, antyds dock det som verkar vara tabu att beröra i Sverige – nämligen riskerna med detta kusingifte. I Sverige avråder vi ju å det bestämdaste inavel t.o.m. bland djur! När Elaf skriver om ”en unge med fyra armar och tre ben” – vilket i och för sig skulle kunna vara en omskrivning för något annat – reagerar jag ändå starkt, för erkännandet i detta olämpliga, skulle ju - om något - kunna vara en väg ut ur dessa arrangerade äktenskap in i familjer man känner väl. För att istället, i detta upplysningens tidevarv, lämna ett medeltida synsätt för ett modernt liv och leverne, baserat på vars och ens frihet att få leva i sina mänskliga rättigheter.

Elafs liv i skam och rädsla gör mig onekligen beklämd över hur många unga flickor och kvinnor i min närhet lever i samma typ av fängelse – utan att jag direkt tänker på det när jag ser dem. Elafs kamp för sin frihet har dock ett pris - eller många! - och när hon beskriver hur hon bytte ut sitt fängelse mot fotboja så förstår man vidden av problemet, och att det kanske aldrig går att sudda ut spåren det satt i en ung människa. Hon har skrivit boken hon själv hade velat läsa och behövt hämta styrka ur, när hon redan som tioåring brutalt kastades in i den hederspräglade livsstilen. Då – när hon över en natt – fick sin första mens och plötsligt blev avskuren allt hon tidigare tagit för givet. Måtte detta någon gång få ett slut…

En väldigt personlig men samtidigt allmängiltig och viktig bok - för alla.

/Tuija