Maktens signaler

Barbro Hedvall är en av svensk samhällsdebatts namnkunnigaste veteraner. Decennier som ledarskribent på såväl Expressen som Dagens Nyheter. Politiskt sakkunnig vid arbetsmarknads- och utbildningsdepartementet. Förbundssekreterare i Fredrika-Bremer-förbundet.

Inte minst imponerar förmågan att levandegöra dessa erfarenheter under till synes enkla och anspråkslösa former. Som i Maktens signaler, ännu en uppvisning i det av Hedvall inmutade området mode och stil i maktens korridorer. Som vanligt är det ett sant nöje att ta del av Hedvalls botaniserande bland stärkkragar, krimmermössor, loaferstofsar, folkdräkter och stureplanscenterscarfar.

Hjalmar Mehr var förmodligen den siste inom svensk politik att bära hatt, får vi till exempel veta. Den lär ha blåst av honom under Almstriden 1971. Och nu kanske även slipsens dagar är räknade. Med ledigt uppknäppt – om än oklanderligt vit och välstruken – skjortkrage hoppas Barack Obama få fortsatt förtroende som det amerikanska folkets främste representant.

Och just den svåra balansgången mellan auktoritet och folklighet tycks vara ett ständigt återkommande bekymret för maktens stylister, även om tendensen är ett allt större premierande av den senare egenskapen.

När Per Albin Hansson hälsade journalistkåren god morgon den 28 oktober 1935 var han enligt foton klädd i en exklusiv rökrock av mönstrat siden, fullt jämförbar med Mona Sahlins röda Louise Vuitton-väska, 75 år senare. Hansson blev firad på sin födelsedag, Sahlin åkte på ännu ett mediedrev.

Riskerna för stilmässiga haverier förefaller dessutom mångdubbelt större för kvinnor med makt. Men samtidigt ger de kvinnliga stilsignalerna fler möjligheter att sticka ut i mängden. Hedvall pekar på Thatchers stelkammade lockar, på Tymosjenkos blonda fläta, på ”Centern – de små klänningarnas parti”.

Och i vår tid, när folkrörelserna efterträds av ett gytter av grupperingar kring tillfälliga småfrågor, ökar betydelsen av individuella stilkoder, menar Hedvall. Samtidigt betonar hon att politisk pondus är något som vinns över lång tid. Och nog kan man ana en nostalgisk längtan tillbaka till de störra visionernas samhällsklimat. Fråga det svenska folk som i höst gått man ur huse för att se en dokumentär biofilm om Olof Palme. Visst var makten snyggare förr?

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog 

En man som heter Ove

Ove är arga gubben i radhusområdet där han bor. Varje morgon går han sin inspektionsrunda på området och antecknar felparkerade bilar, noterar fimpar på marken, ja ni fattar.

Ove har åsikter om allt som rör sig utanför hans fönster. Om hundar som pinkar på fel ställe och om grannar som beter sig, det vill säga joggar eller har stora solglasögon. Listan kan göras hur lång som helst. Men allt eftersom vi sakta lär känna Ove inser vi att han likt en kronärtskocka är vass utanpå men har kvaliteter inuti. Kvaliteter som inte uppenbaras i första taget. 

Men så möter han några nya grannar som sakta bryter Oves isolering. För sedan Oves fru dog för ett halvår sedan har han isolerat sig. Och det är här som jag undrar vad det här är för slags bok. Är den sorglig, en samhällssatir eller är den rolig? Ja om man tycker att det är roligt med fördomar som luftas och kommer på skam, då är den smårolig. Fast jag är mer intresserad av Ove, hur han blev så butter och tvär. Sakta och bit för bit berättas historien om den ärlige, arbetsamme och händige Oves bakgrund och varför han blev den mest oflexible mannen i radhusområdet. Och jag gillar Ove mer och mer.

En man som heter Ove av Fredrik Backman ingår i genren sura gubbar med goda hjärtan. Eller kanske en bättre beskrivning skulle vara: Män som inte vet att de är deprimerade?

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Ah, en tunn liten bok!  Den går snabbt att läsa och jag kommer att vara klar med mitt blogginlägg i god tid innan det ska publiceras. Så fel jag hade... Det går riktigt långsamt att läsa Varför vara lycklig när du kan vara normal. Inte för att den är dålig på något sätt, utan snarare tvärtom.

Jag känner direkt igen Jeanette Wintersons berättarstil från boken Det finns annan frukt än apelsiner. Men där den innehöll mycket humor är denna självbiografi mycket mer nattsvart. Det är också det som gör att den tar sådan tid att läsa. Efter ett par tre kapitel är det skönt att vila från verkligheten i Wintersons barn- och ungdomsskildring några dagar. Jag märker också att jag drar mig för att engagera mig allt för mycket i det Winterson berättar. Läser nästan översiktligt för att hålla det ifrån mig känslomässigt. Jeanette Winterson beskriver väl hur hennes uppväxt och avsaknaden av kärlek och trygghet hemma påverkar henne även idag som vuxen. Inte utan att jag undrar hur många barn som har det på liknande sätt idag och hur det kommer att formar dem som vuxna.

Fascinerande är också att läsa om de sociala förhållandena i Accrington, en industristad i norra England.  Hur samhället fungerade och hur levnadsförhållanden var där under 60-talet och början av 70-talet.

I de sista kapitlen och Wintersons slutkläm får boken ytterligare ett lyft. Det är en avslutning som knyter ihop det hon berättar och samtidigt öppnar upp mot framtiden. Det är en fascinerande självbiografi där hon också talar för andra som är adopterade. Problematiken kring om hon ska kontakta sin biologiska föräldrar, svårigheterna att få fram information och våndan kring hur hon ska förhålla sig till ytterligare en mor och far. Ska de få ta plats i ens liv eller inte? Jag tycker det är synd att boken tar slut. Den kunde gott fått fortsätta en bra bit till.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Mörk jord

Inledningsvis ska jag som vanligt kokettera med mina tillkortakommanden som krimiläsare. Jag befattar mig ju bara sällan med genren, och då alltid med sikte på de absoluta russinen. Som exempelvis Mörk jord, brittiska Belinda Bauers debutroman och första del i en just avslutad trilogi.

Höjd till skyarna av recensenterna, belönad med The Golden Dagger, översatt av Ulla Danielsson och dessutom utgiven på creddiga förlaget Modernista. Av allt att döma ingen högriskinvestering för oss kulturkapitalistiskt ängsliga.

Boken handlar om elvaårige Steven Lamb. Han bor med sin trasigt dysfunktionella familj i en liten by vid den dimmiga Exmoorheden. Och redan här måste jag avbryta referatet för att istället ventilera min… (besvikelse är fel ord, men…) stora häpnad:

Får det vara så här enkelt? Räcker det med en möglig heltäckningsmatta, en grötigt svärande morsa, några urväxta munkjackor och två leriga grabbhalvor som sitter och smular med sina frukost-Kit Kat för att deckare ska upphöjas till det socialrealistiska samhällsengagemangets sista hopp?

Och dimmiga hedar? Den svenska, gravt anglofila deckarkonsumtionen kan så klart inte få nog av dylik kitsch. Men britterna själva? Redan i höjd med Baskervilles hund (1901) borde väl detta ha betraktas som hopplöst upptrampad mark?

Hur som helst. Steven har fått för sig att det mesta i hans kärlekslösa tillvaro ska ordna upp sig om han lyckas med bragden att hitta resterna av morbror Billy, som mördades av pedofilen/psykopaten/seriemördaren Arnold Avery för snart tjugo år sedan. Billy bör finnas någonstans i hedens jordlager, och Steven ägnar första delen av romanen åt att gräva. Efter några år känner han sig dock nödgad att byta taktik, och författar ett brev till den livstidsdömde Avery. Som så klart svarar.

Och då är man hyfsat fast, utan att riktigt förstå hur det gått till. Bauer sysslar knappast med något experimentellt och nyskapande. Allt är rakt och okonstlat berättat, och det kittlande inifrånperspektivet på mördarens jakt på sitt nya offer har väl erbjudits förr (vilket inte förtar obehaget i att man stundtals faktiskt hejar på Avery).

Nej, snarare är det i renodlandet av genrens mest essentiella beståndsdelar som Bauers styrka ligger. Någonstans i dimman, under den skenbart slentrianmässiga diskbänksrealismen, finns ett mycket omsorgsfullt doserande av romanens spänningskurva. Och först när den är färdigböjd – tycks Bauer mena – kan utanpåverket fyllas med liv. Vilket jag hoppas sker på allvar i trilogins följande delar.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Detta borde skrivas i presens

Hon har råd med hyran för en tid men inte mycket mer. Boendet är spartanskt, köksbordet plockas in från ett av uthusen. Huset ligger vid järnvägsspåret och tågen far förbi, vissa stannar. Förevändningen för boendet är att hon ska studera.

Men även om Dorte tar tåget till Köpenhamn går hon inte till skolan. Hon driver mest bara runt. Verkar inte orka ta sig för någonting. Vi ser allt genom hennes ögon, även de hon möter. Paret som missar tåget och sover över hos henne, killen i stationshuset och hans flickvän, mostern med flera. Helt vanliga människor, några lite trasigare än andra. Eller är de kanske helt normala?

Vi får också inblick i Dortes liv innan flytten till huset vid järnvägen. Det hon flyttat till och ifrån.  Föräldrarna som hon gör mycket för att undvika. Vill hon komma bort från deras omsorg? Per som hon flyttar ihop med på hans föräldrars gård. Hon är nog ganska lycklig där eller kanske inte. Det skildras mer som att det bara händer. Hon verkar välja minsta motståndets lag och följa andra. Hur det blivit så, och hur hon hamnade ensam i huset vid järnvägen, kryper fram vart efter sidor vänds. Eller får jag riktigt reda på det? Jag tror det, men kanske du ser en annan förklaring.

Danska Helle Helle skriver inga tjocka böcker men hon skriver på sitt sätt. Denna senaste, Detta borde skrivas i presens, gillar jag bäst. Jag kan gå tillbaka, vända och vrida på det hon skriver och fundera mycket över hur händelserna i Dortes liv hänger ihop. Men jag har inte kommit på vad som borde skrivits i presens…

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Springfloden

Springfloden av Cilla och Rolf Börjlind börjar med ett genomvidrigt mord på Nordkoster 1987. Både lokalpolis och rikskriminalen blir inkopplade men mordet blir aldrig uppklarat.

Drygt tjugo år senare skall polisaspirant Olivia Rönning skriva en uppsats om en oavslutad mordgåta och hon väljer ett fall som hennes avlidne pappa, också polis, försökt att lösa. Olivia är en riktigt terrier, bra väderkorn och envis. Tack vare henne kommer nya pusselbitar i dagen i den oavslutade utredningen.

Under resans gång får vi bland annat stifta bekantskap med uteliggare i Stockholm, förmögna företagare bosatta på Östermalm, stuguthyrare på Koster, barägare i Costa Rica, lyxprostituerade och en fattig ensamstående mamma från förorten. Och så poliser så klart, både de som orkar fortsätta sitt arbete och de som inte mäktat.

Springfloden har otäcka passager men som de dramaturger Börjlinds är får vi vila mellan spänningsmomenten. Då kan det dyka upp karaktärer som vi känner igen från både verklighet och fiktion. Eller vad sägs om en snacksalig granne med märklig halskrage och gulfärgade glasögon? Eller mannen från Utrikesdepartementet som flyger mycket, twittrar gärna och är småarrogant och orädd inför media.
 

Springfloden är den första boken i en tänkt serie om Olivia Rönning och utredaren Tom Stilton. Paret Börjlind har skrivit manus till Beckfilmerna, TV-serierna Graven och Morden. Det märks att det är två filmmanusförfattare som knattrat på tangentborden, jag gissar att man redan nu förbereder filminspelningarna.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Femman

Det drar ihop sig. Femte och näst sista bandet av Karl Ove Knausgårds Min Kamp har just börjat sin vandring genom bibliotekets reservationskö. Som blir kortare för varje gång. Jag kan nog förstå varför. Att läsa Knausgård är att utsätta sig för en genant intimitet av sällan upplevt slag. Man känner sig lite smutsig efteråt, riven av det där gråsprängt inrökta vildmansskägget.

Givetvis är det författarens direktkontakt med alla tidigare versioner av sig själv som skapar denna närhet. Men inte bara. För Knausgårds så omtalade försök att upphäva gränsen mellan liv och litteratur är i mycket en affär mellan läsarens liv och litteratur. Jag sugs så snabbt in i texten. Plötsligt har jag tappat bort min analytiska verktygslåda. Utlämnad och obeväpnad läser jag utan att vara medveten om att jag läser!

Förmodligen är det på det rent språkliga planet som Knausgårds magi verkar. Och särskilt i denna femte del inser man vilket förfinat hantverk det är fråga om. Det är sent åttiotal och Karl Ove flyttar till Bergen. Ny stad, men samma kärleksbekymmer, samma gargantuiska festande och samma högstämda författarambitioner. Det sistnämnda tar honom till Skrivekunstakademiet, med bland andra Jon Fosse som milt satiriserad lärare. Då och då klipps författarförsöken in i den löpande framställningen, och med ens blir det tydligt vad som borde vara den logiska summan av de barockinspirerade romanmetoder som Knausgård envisas med. Nämligen mördande tråkig överlastning.

Efter sexhundra sidor har fjorton år avverkats. Karl Ove har gått in i sitt fösta äktenskap, begravt sin far (igen) och äntligen debuterat som författare. Och kanske är det just fartkänslan i framställningen som lyfter Min kamp så högt över de inklippta gamla utkasten. Genom en idogt tränad förmåga att laborera med tiden – ibland dras med, ibland ställa sig utanför, ibland frysa den – kan Knausgård undgå överlastningens kvävningsdöd. Få till det där hypnotiska suget.

Flera metalitterära blinkningar stärker denna tes, strax under den till synes konstlösa supernaturalismen. Blodet som dunkar i örat mot kudden, ambulanser som – betraktade på avstånd – taktfast rinner genom Bergentrafiken, ett flyttat bohag som måste kånkas upp för en backe. Och musikreferenserna (de är som vanligt många, vad annat i denna av popesteter så mytologiserade stad) strös ut i samma ärende. Som när Karl Ove sitter och lyssnar på Sonic Youth:

"Undantaget var Tunic, den låten rörde sig bara framåt och framåt, jag satt med slutna ögon och flöt med. Konstigt, tänkte jag när den hördes i hörlurarna, för texten, åtminstone refrängen, handlade så uttalat om det motsatta. You aren't never going anywhere, You aren't never going anywhere, I ain’t never going anywhere, I ain’t never going anywhere."

Karl Ove tycks uppleva en allt mer hisnande förståelse för berättandets mekanismer, och är snart redo att börja skriva på Min kamp. Precis som (jag lovar, det här är sista gången) Marcel i slutet av På spaning efter den tid som flytt.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Porträttet av dig

Tänk att bli kär i sin systers blivande man.

Det är precis vad som händer Ella i boken Porträttet av dig. Hon gillar inte Nate men är i det närmaste tvingad att måla hans porträtt, eftersom hennes syster Chloë beställt det som en bröllopsgåva till Nate. Ella är konstnär och specialiserad på porträtt. Efter några sittningar och samtal på tu man hand ser Ella Nate med helt andra ögon… Hon blir kär! Vad göra med sådana känslor när bröllopet kommer allt närmare. Inte blir det lättare av att systrarnas mamma är helt absorberade av planeringen av bröllopet och gärna engagerar resten av familjen.

Som om inte detta var nog tar Ellas pappa kontakt med henne. Han övergav henne och hennes mor för en annan kvinna när Ella var liten. Nu ska han till London där hon bor och vill träffa henne. Han vill förklara och försonas med henne. Ella svarar inte på hans mail, men det han skriver stämmer inte överrens med vad hennes mor berättat…

Isabel Wolff har skrivit en helt underbar roman att mysa med i soffan en kulen regnig höstdag.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

En kulturtidskrift

En bibliotekarie rådbråkas så här års av tidskriftsprenumerationer. Vilka bör tecknas, vilka ska förnyas, vilka kan avslutas? Vilka tappert kämpande, men hopplöst utlåningsstatistiksänkande, små kulturtidskrifter måste offras? Till förmån för glansigt kolorerade livsstilsmagasin. Och tvärt om.

Med risk för att göra ett provocerande ställningstagande i spörsmålet ovan, vill jag uppmana till läsning av litteraturtidskriften Parnass. Den ges ut av DELS, samarbetsnämnd för Sveriges litterära sällskap. Det lär finnas ett 150-tal sådana. Folke Dahlberg-sällskapet – som räknar undertecknad till sin hängivna medlemsskara – är ett av dem.

I senaste numret av Parnass (nr. 2/3 2012) har författaren Jonas Modig bidragit med en trevlig text om just Folke Dahlberg, denne säreget melankoliske skildrare av norra Vätternslandskapens öar, vatten, vikar och ensliga skogsvaktarstugor. Missa ogärna Folke Dahlberg.

I övrigt tillägnas lejonparten av numret kvinnliga författare i Norden. Märta Tikkanen berättar om sitt nära förhållande till Fredrika Runeberg, Siv Hackzell redogör för Ellen Keys nordiska resor, Malin Grände skriver om havet som litterärt huvudmotiv hos tre – eventuellt en smula bortglömda – finlandssvenska författare.

Ebba Witt-Brattström ägnar några sidor åt Sofi Oksanens Utrensning. Med mer än två år sedan utgivningen av denna monumentala romansuccé. Och kanske är det just Parnass avslappnade inställning till aktualitet som man tilltalas så starkt av. Särskilt i kombination med tidskriftens gravt anspråkslösa och genomgående svartvita formgivning. Om det inte varit för Oksanen hade jag knappast reagerat om det i stället stått nr. 2/3 1992 på omslaget.

Och visst är det i långsamheten som kulturtidsskrifterna har sitt framtida existensberättigande. Medan dagstidningarnas kulturbevakning tycks föra en allt ojämnare kamp mot bloggar, podcasts och twitterflöden, kan tidskrifterna ta ett steg åt sidan, fånga upp det som glömts bort, beskriva de större sammanhangen.    

/Martin

Reservera tidskriften i bibliotekets katalog

Inte som väntat men bra!

Vad är detta för pensionärslivsskildring undrade jag till en början av boken Så länge jag minns. Inte våga gå ut för att det är halt, om Asta som bröt lårbenshalsen, hälsa på maken på kyrkogården och den tjatiga dotter som ringer och beklagar sig. Men eftersom boken enligt baksidestexten skulle innehålla en dos av mystik och hemligheter så fortsatte jag att läsa.

Läste och väntade på den sida där Signe skulle möta sin ungdomskärlek i mataffären – utan att han förändrats ett enda dugg! Lika ung, lika vacker och med ett leende som får hela Signes kropp att pirra. Men han känner inte igen henne. Nog för att hon blivit gammal och rynkig men ändå. Så lik kan väl ingen vara. Inte bara till utseende utan även rörelserna. Signe kan inte släppa det hela utan följer efter honom ut ur affären.

Berättelsen artar sig inte som jag trott, men är ändå riktigt bra. Det kan låta som en tråkig skildring av en 82-årings liv. Men Petra Holst har fått med några ingredienser som ger det lilla extra. En är Signes jakt på sanningen om mannen i affären. Den för henne till ställen hon aldrig trodde hon skulle besöka. Hon börjar tänka tillbaka på sommaren 1947, när hon träffade Fabian. Vad som hände och de val hon då gjorde. Skildringen av Malmö och en ung kvinnas liv och arbete på 40-talet är en annan ingrediens som höjer berättelsen.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Filmfrossa

Bergmans video är en serie på sex avsnitt i SVT om och med några av Ingmar Bergmans favoritregissörer. För er som gillar film vill jag starkt rekommendera serien som, i vanlig tv, nu hunnit hunnit mot sitt slut. För er som missat serien, eller något avsnitt, så kommer de sex avsnitten att ligga kvar på hemsidan, och du kan titta på dem på datorn eller i mobilen i en hel månad till, minst.

Ingmar Bergman gjorde många filmer men han tittade också på mängder av film av olika slag. En del av de regissörer som finns representerade i hans filmhylla får komma till tals i Bergmans video. Men vi får också en rejäl dos filmhistoria och filmkunskap på vägen. Serien är indelad i olika teman: humor, döden, utanförskap, äventyr, rädsla och tystnad och vid vart tillfälle porträtteras några av vår tids största filmsskapare. 

Kika på Bergmans video och gå sedan vidare och låna eller reservera några av alla filmer som nämns i serien på Ronneby bibliotek. Här följer ett urval av de filmer som nämns:

Tomas Alfredson: Fyra nyanser av brunt, Låt den rätte komma in, Tinker Tailor
Alejandro González Iñárritu; Biutiful 
Woody Allen; Midnatt i Paris, Bullets over Broadway, Du kommer att möta en lång mörk främling.
Jane Campion; Pianot
Claire Denis: White material
Michael Haneke; Vita bandet, Funny games
Ang Lee: Lust caution
Alexander Payne: Sideways
Gus van Sant: Milk
Martin Scorsese: The departed

Filmer av Ingmar Bergman: Fanny och Alexander, Den goda viljan, Jungfrukällan, Saraband, Sommarnattens leende. Reservera filmerna i Ronneby biblioteks katalog

Du kan också hitta serien Bergmans video på SVT Play

Fotot är från filmen Pianot av Jane Campion

/Annika

Kambodja 1955

Så var vi där igen. Historiska sanningar angripna med riskabelt skönlitterära verktyg. Författaren heter denna gång Peter Fröberg Idling, och boken Sång till den storm som ska komma.

Debatten om verklighet kontra fiktion har dock än så länge lyst med sin frånvaro, trots det ganska spektakulära antagande som Sång till den storm som ska komma kretsar kring: Fröet till de röda khmerernas folkmord i Kambodja var ett svartsjukedrama på femtiotalet!

Det förleds man i alla fall att tro under läsningen av romanens första del. Vi möter den till synes sympatiske idealisten Saloth Sar, djupt engagerad i Kambodjas första stapplande steg som självständig nation från kolonialmakten Frankrike. Året är 1955, val ska försöka hållas och Sar jobbar officiellt som sekreterare åt oppositionspartiets ledare. Inofficiellt organiserar han en hemlig kommunistisk revolution.

Båda dessa livsfarliga företag distraheras dock av hans bryderier med den unga skönheten Somaly, årets Miss Cambodge. Hans farhågor om Somalys otrohet bekräftas i bokens andra del, där Sars politiske motståndare, lyxliraren Sary, plötsligt ställs i centrum. Med Somaly ständigt närvarande i ögonvrån.

Det är otroligt fascinerade hur Förberg Idling lyckas spänna ut sin roman över en bakvänd dramatisk kurva. Den närmast agentromansartade spänningen skruvas sakta men säkert ner, för att i bokens tredje del, där Somaly får vara huvudperson, fullständigt plana ut; förintas av hennes uppfriskande – och för romanens genuskorrekthet oundgängliga – ofördragsamhet med sin egen roll som maktpolitiskt kuttersmycke.

Somaly minns vid ett tillfälle en väns påpekande om att sagorna från hans barndoms hemland alltid inleddes med ”i början var det eller var det inte”. Så mycket vackrare och mer förströstansfullt än franskans ”det var en gång”, tänker Somaly.

Och Fröberg Idling skyr medvetet all förväntad kausalitet; förenklade orsakssamband med den storm som vi vet ska komma. Saloth Sars förvandling till folkmördaren Pol Pot förblir så klart ett mysterium, förpassat till romanens postludium. Till förmån för Fröberg Idlings vackert estetiserade expertkunskaper om kambodjanska banaliteter.

Ett gytter av postkolonial rekvisita. I en gul ljuscirkel kring en fotogenlampa. På låga träpallar under vita lysrör på en enkel uteservering. Vid regnpiskat turkost poolvatten, upplyst underifrån. På ett rakt igenom mästerligt sätt påminns vi om hur skönlitteraturen kan göra sanningens överblickbarhet till en ytterst drabbande upplevelse.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Tokyo år noll

En deckare som utspelar sig i Tokyo 1946, Tokyo år noll. Det lät spännande. Deckare är alltid trevligt och lite roligare att den utspelar sig i en för mig ovanlig miljö. Men vad fysiskt människorna och staden drabbade mig. Lukter, stanken, värmen, sjukdomar som härjar och ett ständigt kliande på lössens bett. Människorna tränger sig in i fullpackade tåg och spårvagnar i sin jakt på jobb och något att äta. Det är en raserad stad som japanerna försöker överleva i, medan segrarna glider runt i gräddfilen med exempelvis egna vagnar på tåget som ständigt gapar tomma. 

I centrum befinner sig Minami. En mager kriminalkommissarie som söker efter en mördare. Han är en riktigt eländig man. Säljer information till den spirande maffian, träffar hellre älskarinnan än familjen men försöker försörja dem alla med pengarna från maffian. Han sover inte, äter ytterst lite, dricker för mycket och går runt i någon sorts inre kaos. Ett kaos som försvåras av att han har hemligheter som gnager honom. Hemligheter som kollegor och en journalist i hans omgivning är på spåren.

Det blir inte lättare att få grepp om berättelsen med den kultur som finns i landet. Löser inte Minami och hans mannar mordet inom visst antal dagar hamnar de i vanära. De överordnade skriker ut sina order och fysisk bestraffning verkar vara vardagsmat. Långt ifrån samarbete och utbyte av tankar för att komma närmare en lösning av mordet. Mer var och en för sig själv för att klättra på karriärsstegen och vinna egna fördelar, för att överleva.

David Peace

Det var riktigt jobbigt att läsa det första kapitlet men samtidigt så bra att jag plockade upp boken igen och knappt kunde sluta läsa. David Peace som skrivit berättelsen har gjort det bra. Han blandar händelserna, huvudpersonens tankar, ljuden runt omkring med beskrivningar av miljön och människorna. Dessutom finns fler element som ni kommer att upptäcka när ni läser boken.

Berättelsen väcker många tankar i mitt huvud. Hur har japanerna lyckats bygga upp Tokyo från grus och rasmassor och dessutom lyfta landet till den rikedom och den spetskompetens som finns där idag? Det kan jag knappt förstå när jag läser denna berättelse och tar in folkets lidande och den misär som rådde 1946. Men detta var bara första boken i en tänkt Tokyo-trilogi av författaren. Kanske klarnar det i del två som kommer på svenska nästa år.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Jellicoe Road

Från första raderna känner man sig hemma. Det vill säga att Melina Marchetta väver sin väv skickligt. Dock ett gott råd: Håll koll på de olika personerna i Jellicoe Road. Två parallella historier berättas. En i nutid och en från ett manus. Lite rörigt i början, men håll ut!
Vi befinner oss utanför Sydney, Australien, i staden Jellicoe, en av de vackraste platserna på jorden. Här finns stundtals väldigt många ungdomar, många bor på internat. Det är de unga militärerna; kadetterna, Jellisarna; skolungdomar från staden. Och så unga flickor som bor på internat. Bland andra Taylor Markham, 17-årig ledare för sitt elevhem. Det är Taylor som berättar.

Lite om handlingen. Taylor bär på en nästan outsäglig sorg, tilltron till vuxenvärlden är snudd på obefintig. Har man blivit övergiven av sin mamma i en 7-eleven butik vid elva års ålder kanske det inte är så konstigt. Men vuxenlivet pockar på. Taylor har stort anseende på sin internatskola, hon är den som bott där längst hon är äldst och hon är smart. Men mycket ledsen.

Marchetta lyckas skapa en stämning jag blir väldigt förtjust i. När jag väl fått koll på relationerna så vill jag inte skiljas från dem eller boken. Störs inte av att man talar om gränskrig, tänk Röda och Vita Rosen i Kalle Blomkvist-böckerna och du förstår att det inte är så allvarligt.

Jellicoe Road balanserar väl i de känslomässiga riskzoner som övergivenhet, kärlekstrassel och längtan skapar. Det blir stundtals väldigt sentimentalt men aldrig för slipprigt. Taylor, Jonah, Chaz och Raffy. Ni har från och med nu en varm plats i mitt läsarhjärta.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Pat/Tom

Så har jag snöat in på Patricia Highsmith (1921-1995). Med gott samvete. Highsmiths böcker om förvandlingskonstnären Tom Ripley är nämligen klassiker. I alla fall om man ska tro Norstedts förlag, som införlivat tre av dem i sin retrotrendigt formgivna klassikerserie.

En klassiker känns igen på att den: 1. Är hyfsat gammal. 2. Fungera som välputsad spegel åt den tid den är sprungen ur. 3. Ruvar på intressanta upplysningar om läsarens egen samtid. Vanligtvis brukar böcker med klassikerambitioner ha svårast med den sista premissen. I Highsmiths fall är det nästan tvärt om.

Tom Ripley dyker upp första gången 1955, i romanen En man med många talanger. På uppdrag av den stenrike skeppsmagnaten Herbert Greenleaf lämnar Tom sin knapra New York-tillvaro för pittoreska Mongibello i Italien. Tanken är att han där ska lyckas förmå Greenleafs son Dickie att komma hem till familjeföretaget. Dickie låter sig svårligen övertalas, men har inget emot Toms sällskap. Det har dock hans beundrare Marge.

Kanske är ni redan bekanta med historien. Den har ju filmatiserats ett flertal gånger, senast med Matt Damon, Jude Law och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna. Ett märkligt triangeldrama tar i alla fall form, där förmögenheter, homoerotiska antydningar, samt Toms porträttlikhet med Dickie utgör gäckande inslag. Mord visar sig snart vara enda utvägen… Eller nej förresten. Tom Ripley mördar inte för att det är enda utvägen – i alla fall inte första gången – utan för att det är den avgjort smidigaste.

Tom Ripley är således psykopat, dessutom med förmågan att skapa identifikation hos läsarna. Likt någon sorts ondskefull Tintin är hans detaljbefriade person så obehagligt lätt att läsa in sig själv i. Det är otroligt skickligt gjort. Man hejar på Tom, och ställs därmed öga mot öga med tjugohundratalets fascination vid just deckarpsykopater.

Många vill koppla denna fascination till upplevelsen av att vi lever i en osäker tid, utan tydliga ideologier, värdegrunder och samhällsprojekt. Tänk om man fullt ut kunde gå sin egen väg – fantiserar den nutida deckarläsaren – och utan samvete kontrollera och röja undan allt diffust och oklart. Det vill säga precis som en psykopat.

Men vad såg i så fall femtiotalets deckarsläsare i Tom Ripley? Det är svårare att komma underfund med. För femtiotalet var väl en tid med ytterst tydliga ideologier, värdegrunder och samhällsprojekt? Där folk var hemmafruar, hade hatt och ytterrock, aldrig sa hen... Till vad tjänar psykopatfantasier då?

För att verkligen förstå Tom Ripley är nog en författarbiografisk läsning av nöden. Och om sanningen ska fram är jag lika insnöad på Patricia Highsmith själv som på hennes böcker. Hon tycks ha varit så genuint otrevlig. ”A mean, hard, cruel, unlovable, unloving person”, är ett ofta citerat omdöme.

Relationen till modern var komplicerad, alkoholismen tidigt grundlagd. Och så dessutom ovanan att bli förälskad i kvinnor. Tom Ripley är hennes flykt undan förljugna fasader, en visualisering av drömmen om att ansvarslöst kunna glida mellan identiteter. Att Highsmith brukade signera sina böcker med ”Pat/Tom” stärker tesen.

Således kan Tom Ripley fungera ur två olika perspektiv. Dels som en skrattspegling av vår fantasi om psykopatisk kontroll i en flytande samtid, dels som en flykt undan stelt borgerliga konventioner. Förbannat spännande hur som helst, trots att man vet vem som är mördaren.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog