Näe, vad besviken jag blev! En ovärdig dotter engagerade mig inte alls på samma sätt som den första boken om Louise och hennes mamma, som jag skrev om här. Den tog sig lite på slutet men det bar inte upp hela boken. Det har gått 15 år sedan Justine Lévy skrev förra boken. Louise har blivit ungefär 15 år äldre och ställs inför två omvälvande händelser. Hon är oväntat gravid och hennes mamma är sjuk. När hon väl inser att mamman är allvarligt sjuk är det försent. Louise är fylld av dåligt samvete och försöker hjälpa och stötta sin mamma på de sätt hon kan. "...jag går till sjukhuset som man går till skolan, utan att fundera så mycket på det, för att jag måste, för att jag inte vågar annat och ibland skolkar jag."
Men hon kan inte berätta att hon är gravid. Kan inte ge mamma den glädjen, eller det att kämpa för. Louise är tveksam om mamman ens skulle bli glad för ett barnbarn. Och tänk om hon blir en bättre mormor än mamma… Förhållandet mellan Louise och mamman är ju långt ifrån oproblematiskt. När hon väl berättar är det alldeles för sent.
Louise ter sig för mig närmast neurotisk, väldigt osäker i sin roll som gravid och snart mamma, med sitt konstiga och tragiska förhållande till mamman. Pappan kan hon däremot berätta allt för. Vad hände Louise efter att jag lämnade henne i förra boken. Hur blev det så här? Det känns som det måste finnas ännu en historia att berätta.
Men nu när jag bladat i boken och skumläst lite här och där för att skriva denna text inser jag att den kanske inte var så dålig ändå, snarare lite hoppig. Eftersom jag inte kom in i boken från början läste jag utan större engagemang, och det går nog inte om man vill ha behållning av berättelsen. Så läsa gärna, men ge den lite tid och eftertänksamhet och återkom gärna och berätta hur du upplevde berättelsen.
Men hon kan inte berätta att hon är gravid. Kan inte ge mamma den glädjen, eller det att kämpa för. Louise är tveksam om mamman ens skulle bli glad för ett barnbarn. Och tänk om hon blir en bättre mormor än mamma… Förhållandet mellan Louise och mamman är ju långt ifrån oproblematiskt. När hon väl berättar är det alldeles för sent.
Louise ter sig för mig närmast neurotisk, väldigt osäker i sin roll som gravid och snart mamma, med sitt konstiga och tragiska förhållande till mamman. Pappan kan hon däremot berätta allt för. Vad hände Louise efter att jag lämnade henne i förra boken. Hur blev det så här? Det känns som det måste finnas ännu en historia att berätta.
Men nu när jag bladat i boken och skumläst lite här och där för att skriva denna text inser jag att den kanske inte var så dålig ändå, snarare lite hoppig. Eftersom jag inte kom in i boken från början läste jag utan större engagemang, och det går nog inte om man vill ha behållning av berättelsen. Så läsa gärna, men ge den lite tid och eftertänksamhet och återkom gärna och berätta hur du upplevde berättelsen.
/Liselott
P.S Boken ska filmas och Levy har själv skrivit manus. Undra just hur den ska bli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar