En liten sorgsen pärla – med fortsättning!
En nyutkommen bok av Justine Lévy gjorde mig nyfiken på båda de böcker som översatts till svenska. Jag har nu läst den första Vi ses på Place de la Sorbonne och den var riktigt bra. Jag sögs snabbt in i berättelsen, men riktigt vad den handlade om förstod jag först på slutet. Jag avslutade boken med en skön känsla av förståelse, av en cirkel som sluts.
Louise berättar om sin mor. Kan ju låta så där kul, men det ryms så mycket känsla i berättelsen. En ständig längtan efter att ha en mor, ilska, hat, kärlek, samvetskval och en vilja att förstå. För Louise förstår inte sin mors handlande. Hon ger löften som inte uppfylls, glömmer bort att hämta Louise, följer infall som för henne vart som helst. Hon är en egoist av stora mått. Samtidigt är hon förförisk, förtrollande och behövande.
Vad är det som driver moderns handlingar? Jag kände en genomgående sorgsen ton när jag läste. Den blev allt starkare ju närmare slutet, och berättelsen gav mycket att fundera kring. En sådan uppväxt som Louises skulle jag inte vilja ha. Enligt baksidestexten skulle boken delvis varit en kärleksförklaring till modern. Men jag vet i katten om jag håller med om det…
 |
| Foto: Tom Watson |
Vi ses på Place de la Sorbonne skrev Lévy när hon var 20 år, och det är den 18-åriga Louises tankar vi följer när hon sitter och väntar på att modern förhoppningsvis, som hon lovat, ska komma. När jag läser om författarinnan får jag veta att hon liksom Louise har en mamma som är fotomodell och att hon delvis skriver om sig själv. Den nya bok som kommit, En ovärdig dotter, handlar också om Louise men 15 år senare… ser fram emot att få möta henne igen!
/Liselott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar