Den lite träige stockholmskommissarien John Stierna sätts att utreda ett mord på en ung flicka. Liket har påträffats i en övergiven lokal ute vid Djurgårdsvarvet, och spåren är knappa. Några däckavtryck, en teckning av en man i hatt, ett förlorat smycke i form av en märklig, halsduksförsedd sagoboksgris vid namn Piglet.
Via en parallellhandling – tjugofem år senare – blir läsaren tidigt varse att gåtan är av det segdragna slaget. 1953 är en sliten och just pensionerad Stierna på förment rekreerande gotlandsresa. Den gamla mordutredningen tynger alltjämt hans bagage. Såväl bildligt som bokstavligt.
En osynlig är inte riktigt det vältrande bland jazzgossar, jerseyklänningar, art-decomunstycken och verserade "Ah, det ges orientaliskt vid taffeln!"-utrop som jag initialt hade bespetsat mig på. Det är dock ingen tvekan om att Ljunghill – utbildad kriminolog och polishistoriker – hittar lika bra i tjugotalets Stockholm som i sin egen ficka.
Han jobbar med få men exakta detaljtryfferingar, vilka låter läsaren förnimma tidsandan. Folkhemmet är i sin linda. I klarakvarteren klättrar vägglössen ännu obekymrade om morgondagen, och polisen – med eller utan pickelhuva – är ännu inte en självklar del av någon gemensam samhällskropp. I faggorna lurar dock framtiden, och tydligen är det inte bara sin chicka bobfrisyr som Karolina – Stiernas fru – blivit en smula less på.
Ser fram emot nästa bok, i vad jag hoppas blir en serie.
/Martin
En osynlig är inte riktigt det vältrande bland jazzgossar, jerseyklänningar, art-decomunstycken och verserade "Ah, det ges orientaliskt vid taffeln!"-utrop som jag initialt hade bespetsat mig på. Det är dock ingen tvekan om att Ljunghill – utbildad kriminolog och polishistoriker – hittar lika bra i tjugotalets Stockholm som i sin egen ficka.
Han jobbar med få men exakta detaljtryfferingar, vilka låter läsaren förnimma tidsandan. Folkhemmet är i sin linda. I klarakvarteren klättrar vägglössen ännu obekymrade om morgondagen, och polisen – med eller utan pickelhuva – är ännu inte en självklar del av någon gemensam samhällskropp. I faggorna lurar dock framtiden, och tydligen är det inte bara sin chicka bobfrisyr som Karolina – Stiernas fru – blivit en smula less på.
Ser fram emot nästa bok, i vad jag hoppas blir en serie.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar