Italienaren

Oj, oj. Det var länge sedan jag läste en bok som var så gripande som Italienaren av Sven Olov Karlsson. På slutet kan jag inte hålla tårarna borta eftersom sorgen beskrivs så verkligt att man kan känna den. Ibland flikar författaren in små kommentarer om berättelsens natur, där han menar att om det varit en annan sorts berättelse hade allt löst sig som genom ett mirakel och alla hade levt lyckliga därefter. Men nu är det inte en sådan berättelse.

Redan från början får man som läsare veta att Karl Erik Andersson, Italienaren kallad, är sjuk. Han är döende av en cancer som långsamt äter upp honom inifrån. Hans äldste son Peter vet att han måste axla faderns roll och sliter i sin förtvivlan på gården Sveddet i Västmanland där de bor. Längtan efter ett eget liv borta från föräldrarna varvas med ansvarskänslorna. Vartannat kapitel är nutid och vartannat är en exposé över Italienarens liv, med början i hans farmors historia. Känslan att vara menad för någonting annat går igen genom familjens hela historia. Det är en verkligt fin berättelse som berör på så många sätt.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog