Stål

Det har faktiskt bildats en liten reservationskö till Silvia Avallones debutroman Stål. Ett erkännande från ronnebyborna som är få italienska romanförfattare förunnat. När kan det senast ha hänt? Förmodligen någon gång på kortkatalogernas tid. Umberto Ecos Rosens namn kanske.

Stål är väl värd uppmärksamheten. Årets bästa läsning, så här långt. Följande brasklapp kan dock vara befogad: Silvia Avallone är ingen Bo Hagström. Stål utspelar sig i toscanska Piombinos allra slitnaste bostadskomplex, där folk kissar i trappuppgångarna. Allt är kärvt, fattigt och betonggrått, och strax utanför centrum tronar stålverket Lucchinis fallfärdiga masugnar. För att kunna stå ut med jobbet där måsta man ta knark till frukost.

Romanen kretsar kring Anna och Francesca. De är tretton år gamla och skoningslöst sexualiserade, av såväl berättarrösten som av flickornas aggressivt patriarkala omgivning. Det är obehagligt att läsa om. Och besvärligt att återge, i alla fall för en gubbhalva som undertecknad.

Som blickfång på stranden fylls Anna och Francesca trots allt av självförtroende, som de liksom omsätter i en supertajt men hopplöst skör och verklighetsfrånvänd bästis-/kärleksrelation. I deras svettigt fysiska symbios gror ett frö av hopp om något annat. Kanske kan de rymma till Elba, där byarna liknar små julkrubbor. Kanske simma dit, genom det avloppsgrumliga vattnet.

Stål måste samtidigt beskrivas som en kollektivroman. Annas kärleksfulla bror Alessio, den töntiga Lisa och hennes förlamade syster Donata, Francescas mamma Rosa, som är trettiotre men redan en tant, Annas mamma Sandra, som läser La Republica men ändå stannar kvar hos sin strulputte till make… Alla skildras de på ett ytterst inkännande vis. Det gäller till och med Francescas hatade pappa Enrico, som inte drar sig för att slå av näsan på sin levnadsglada dotter.

De inte sällan bryska perspektivskiftena innebär på samma gång en lätt distanserad berättarton, vilken på ett fascinerande vis balanserar upp en del ganska melodramatiska risktaganden. Bäst blir det när Avallone sliter läsaren från intrigen genom att låta gnisslet från stålverkets traverser, konvertrar och torpedovagnar göra sig påmint.

Det vilar något filmiskt över detta. Apflickorna möter Antonionis Il Deserto rosso. Jag tror mig nästan ana en lek med gammal industriromantiserande italiensk kultur – futurismen och så vidare (medveten om att jag nu är ute på väldigt djupt vatten). Förmodligen är det Piombino som spelar den egentliga huvudrollen här. En bild av ett stenhårt och gravt kvinnoförtryckande italienskt klassamhälle.

I Sverige märks för tillfället en ny generation kvinnliga arbetarförfattare, som luttrat botaniserar i den svenska modellens ruinlandskap. Mycket tyder på att man i Italien kan ana en motsvarande våg. Michela Murgias Själamakerskan och Valeria Parrellas Avskedsbrev är nya romaner som genast hamnat högt på min måste-läsa-lista.    

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog