Brottsplats: Stockholm

I vinter har jag gjort en djupdykning i Kerstin Ekmans författarskap. Ända ner till hennes allra tidigaste deckarproduktion. Den är så klart spännande, men fram till mästerliga Dödsklockan från 1963 – lite stressig och atmosfärslös.

Som mycket annat i genren, brukar jag tycka. I bra kriminallitteratur behandlas nötter, pussel och gåtor som ett nödvändigt ont. Det är atmosfärerna, miljöerna, samhällsspeglandet och tidsdokumenterandet som motiverar lovarna kring deckarhyllan.

Litteraturvetaren Alexandra Borg tycks vara av samma åsikt, efter att ställföreträdande ha plöjt igenom bortåt två hundra svenska deckare, och sedan författat den hejdlöst intressanta Brottsplats: Stockholm – urban kriminallitteratur 1851 – 2011.

Ämnet är alltså svenska deckare i storstadsmiljö, med utgångspunkt i de äldsta spåren av en svensk kriminallitteratur, bland gulnade kolportagehäften och namn som Carl Fredrik Ridderstad, Fredrik Lindholm och Samuel A. Duse.

Deckarna blev tidigt ett sätt att bearbeta oron inför den snabba urbaniseringen, förklarar Borg, och släpar in Sigmund Freuds teorier om Das Unheimliche. Hon pekar på hur en ständigt föränderlig stadsmiljö fungerat som en verkningsfull spelplan för kuslighet, det vill säga vår kittlande olust inför ofamiljära inslag i det hemtrevligt familjära.

Stölderna från Edgar Allan Poe och Arthur Conan Doyle var länge ogenerat frekventa, och det var först med Stieg Trenter som de kriminallitterära Stockholmsskildringarna normerades på allvar. Hos Trenter föregår platsen mordet, menar Borg. Miljön är verkens tyngdpunkt. På bekostnad av psykologiska djup panoreras en idylliserad men storslaget levande efterkrigshuvudstad fram. Den Hjalmar Söderbergska flanören plockas därmed in som ett viktigt deckarelement.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö står såklart för ett steg i utvecklingen – den så kallade magsårsskolan. Samhällskritisk socialrealism hade tidigare initierats av den numera lite sorligt bortglömde Vic Suneson, men tar sig i Sjöwall/Wahlöös Roman om ett brott (1965-1975) helt nya dimensioner. Hjältegloriorna hamnar på sned då poliserna själva påverkas av sin omgivning. Den förorenade och rivningsdammiga storstadsluften är mer än bara en stämningsskapande fond. Den ger Martin Beck magsår och kronisk förkylning.

Dock i ett somrigt klibbigt och soldränkt Stockholm. I 80-talsdeckarna, som Olof Svedelids om Roland Hassel, är det istället kallt, rått och stillastående. Hoppet om det trygga folkhemmet har där slutligen gått förlorat.

Viss nytändning anar Borg i 1990-talets lightfeministiska våg, och i 00-talets postmodernistiska experiment, där metareferenser till tidigare Stockholmsdeckare blivit kutym. Arne Dahl är ett exempel. Ett annat är Stieg Larsson, vars kuriösa stavning av sitt förnamn naturligtvis sätter närläsaren på spåret. Med Millenniumsuccén avslutar Borg sin sammanställning, och i en intervju i Uppsala Nya Tidning sammanfattar hon arbetet så här:

”[J]ag är rejält trött på intrigerna. Just nu behöver jag en litterär detox. I sommar läser jag Marcel Proust.”    

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog