Syntharna

Punkare eller raggare, Elvis eller Tommy, swingpjatt eller nalensnajdare, hattarna eller mössorna… Förr i tiden var det enklare att välja. Fram till långt in på 1980-talet var det alltid bara antingen-eller. Den sista stora vattendelaren ska ha varit den mellan hårdrockare och synthare*.

Själv tror jag mig ha förträngda minnen av både en Iron Maiden-plansch och ett försök till synthtofs. Så kanske anade jag redan då att motsättningen var en slug konstruktion av den legendariska tidningsentreprenören Hans Hartwig på Okej. Eller så var jag bara på tok för ung (sex-sju år, så ja, troligtvis) för att fatta grejen.

Enligt Bengt Rahms standardverksambitiösa tegelsten Den svenska synthen var aggressionerna hur som helst högst reella. I kapitlet Våld berättas om yxor, motorcykelkedjor och parkbänkar (alltså i funktionen tillhygge). När Depeche Mode spelade i Scandinavium samma kväll som John Norums pudelfrisyr intog Lisebergshallen rådde tydligen ”fullt jävla krig” på Göteborgs gator.

Vittnesmålen om synthens ungdomskulturella brännpunkter är de avgjort intressantaste delarna av Den svenska synthen, i alla fall för den utomstående. I övrigt balanserar bokens plikttrogna rabblande av band, producenter, skivmånglare och klubbarrangörer på gränsen till katalogens monotoni. Trots skojiga bandnamn som Njurmännen, En halvkokt i folie, Börft och Dom dummaste; kändisgubbarna Mauro Scocco, Alexander Bard och Harald Treutiger, samt en av mina gamla kursare från bibliotekshögskolan.

Allt är uppbyggt av intervjucitat och saknar sammanhållande berättarröst. I enlighet med den historieskrivarmetod som initierades med McNeil & McCains punksammanfattning Please Kill me! – och även praktiseras i Mal Peachys bok om The Clash – är det upp till läsaren att lägga märke till mönster och tendenser.

En ytterst hederlig metod, eftersom popkulturella fenomen sällan låter sig paketeras på 524 sidor. Och i synnerhet inte synthen, som efter närmare studie tycks ha varit mångfacetterad intill självutplåning. Med rottrådar i proggen (exempelvis via den ”ärvda” synthpionjären Greg Fitzpatrick) men samtidigt inhysande Lustans Lakejers champagnedekadenta 70-talsuppgörelse. Och så en massa Star Trek, industrinoise och här och var lite slentrianmässig naziestetik.

Mest en massa tröttsamma poser, kan man tycka så här i efterhand, då den gemensamma provokationen ”maskiner i stället för riktiga instrument” förlorat sin forna slagkraft. Ändå kan jag inte sluta att bläddra i Den svenska synthen, och måste bara klicka fram ytterligare ett skakigt youtubeklipp med Page, Twice a Man, Nitzer Ebb eller Throbbing Gristle. Jag tror mig vara något undflyende på spåret, något som inte enbart har med 80-talsnostalgi att göra. Den i boken överallt citerade Eddie Bengtsson tycks veta vad jag far efter:

”Om synthar har man alltid sagt att de är kalla, att de saknar själ. I själva verket är det tvärtom."

/Martin

*Eller syntare, om man så vill. Stavningsdebatten är stundtals hätsk.

Reservera boken i bibliotekets katalog