Jag biter i apelsiner

 

 

Annakarin Thorburns debutroman Jag biter i apelsiner är en sann läsfest, i synnerhet för frukterianer. Det nojsas med hallon, jordgubbar, och blåbärsfläckiga kinder. Klibbig apelsinjuice droppar från hakor eller hälls över solvarma skulderblad.

 

Och så sovs det mycket. ”På nattduksbordet står det juice och smörgåsar. En lapp: Stanna i sängen, jag kommer hem på lunchen”, är en för romanen typisk meningskombination. Det unga, namnlösa berättarjaget dväljs i något slags evigt försomrig teletubbies-värld. Hon löptränar i den sött grönskande skogen, pluggar lite franska, gullar med sin tokige konstnärskille Ödlan, eller ligger och sölar med egenpressade frukter på balkongen.

 

Till synes ekonomiskt obekymrad. Folket bakom debattbocken Skitliv – om driftiga, och inte alls bortskämda, 80- och 90-talister på en hopplöst osäker arbetsmarknad – torde således betrakta Jag biter i apelsiner som fiendens propaganda.

 

Thorburns syfte är dock knappast generationsskildrarens. I berättarjagets infantila hallonsnårstillvaro sker framförallt en psykologisk botanisering. Detta efter att hon förälskat sig i den mystiske halvfransosen Lo.

 

Vad som hade kunnat utveckla sig till en klassisk chick-litintrig (vem ska hon välja, trygga Ödlan eller spännande Lo?) blottar succesivt allt större och svartare densiteter. Affären med Lo river upp obearbetade minnen från ett svek i det förflutna, som tycks hindra berättarjaget från att spränga kokongen och möta livet som fullvuxen människa.

 

Om jag läser rätt, vill säga. Att det naiva berättarperspektivet hålls intakt innebär en intressant osäkerhet på hur Thorburn egentligen vill att vi ska uppfatta hennes protagonist. En osäkerhet som limmar fint med det lite drömskt halvpoetiska men aldrig svårforcerade språket. Jag biter i apelsiner tål en hel del tankeverksamhet, och jag ser fram emot att få följa Thorburns fortsatta författarskap.   

/Martin

Foto: Nora Bencivenni

Reservera boken i bibliotekets katalog