Det var ju snack om ett paradigmskifte inom svensk seriekonst. Redan för två år sedan. Den taffligt tecknade satirens och socialrealismens tid skulle snart vara förbi, till förmån för ett mer episkt och verklighetsfrånvänt uttryck. ”I eskapismen kan vi se oss själva i ett nytt ljus”, förklarade de unga bildstormarna i ett manifest på Dagens Nyheters kultursida.
Men hur gick det egentligen? Svängde pendeln? Nja. Efter att krutröken lagt sig satt i alla fall jag kvar och småfnissade åt samma gamla Liv Strömquist-epigoner som tidigare. Den naivistiska sluggersatiren kändes så mycket effektivare än de nya trevande försöken till episk storslagenhet. Kravet att teckna snyggt blir lätt en hämsko, hindrar äventyret att få bäring ovan skissarket.
Dock med i alla fall ett lysande undantag: Dennis Gustafsson. Herregud, vilken talang! I helgen slukade jag samtliga hans skräckserier om Viktor Kasparsson, en dyster ungkarl och fotoassistent i ett lugubert 20- och 30-tals-Helsingborg.
Eller Hälsingborg, för att vara historiskt korrekt. Och det är Gustafsson, så vitt jag (och Dick Harrison, som skrivit ett förord till en av albumutgåvorna) kan se. Serierutorna som Viktor Kasparsson rör sig genom är klassiskt franskbelgiska i sin underbart pedantiska detaljrikedom. Gustafsson har byggt upp ett helt eget sepiatonat universum, fullt av gamla fotogenlyktor, Ernst-Rolfschlagers, unicaboxar och fuktig, slitstark tweed. Man vill ogärna därifrån.
Trots häxor, spöken, Näcken och Belsebub. Det ockulta är ständigt närvarande i detta ännu för-folkhemska Sydsverige. Och frågan är hur det ligger till idag, då vi betraktar 1900-talets välfärdsprojekt från det andra hållet. I linje med manifestets högstämda profetior kan vi törhända med Viktor Kasparsson se oss själva i ett nytt ljus...
/Martin
Reservera serierna i bibliotekets katalog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar