Ulrikas bok

Jag har läst och bloggat om en av Maria Gustavsdotters tidigare böcker, Flickan på kyrkogården som också har en fortsättning i Flickan med pappersblommorna.

Nu börjar hon med en ny trilogi, om tre prästdöttrar på Orust: Ulrika, Katarina och Ebba. Den tar sin börjar sommaren 1644. Orust tillhör Danmark och kriget mot svenskarna pågår. Ulrikas bok heter den första i trilogin och det är äldsta systern i syskonskaran som berättar. Men vi får även höra systern Katarina, brodern Magnus och hans kamrat från studierna i Köpenhamn, Andreas, berättelser. Allt tar sin början en sommardag. Något händer som gör att syskonen hamnar i onåd hos fadern. Något som kommer att påverka deras nuvarande liv och framtid.

Andreas får lämna prästgården samma dag men han går inte ensam. Ulrika rymmer med honom den natten men det går inte som hon tänkt sig. Istället för giftermål och en gemensam framtid vaknar hon ensam på logen där de sovit och älskat. Hon väntar länge men Andreas kommer inte tillbaka. Vad ska hon nu göra? Att återvända hem är inget alternativ, så istället går hon åt andra hållet, mot Uddevalla. Hon råkar ut för det ena och än det andra och får följe med några gycklare. Men hon har svårt att glömma Andreas. Magnus blir ivägskickad hemifrån för att vara informator, studierna är slut för hans del. Katarina blir kvar hemma där inget är sig likt sedan syskonen försvann. Kvar finns bara fadern, modern och lilla syster Ebba. Omväxlande följer vi Ulrikas, Magnus, Katarina och Andreas öden det närmsta året.

Det är enkelt men engagerande skildrat. Vardagsliv för människor i olika samhällsklasser. Maria Gustavsdotter vill skildra kvinnornas liv under perioden. Jag tycker hon gör det bra.

/Liselott

Reservera boken och läs mer om författaren på bibliotekets webbsida.

The Reality Dysfunction

Dags att lyfta fram en hyllvärmare?

För några år sedan kom en god vän till mig och sa: ”Du som gillar Star Wars och Asimov, här är en rymdopera jag tror du skulle uppskatta.” Detta ledde till min första kontakt med författaren Peter F. Hamiltons böcker om universum i det 27:e århundradet, när mänskligheten delats upp i ett flertal olika samhällen i ett flertal olika stjärnsystem.

Den första boken i serien, The Reality Dysfunction, kan vara lite avskräckande med sina drygt 900 sidor engelsk läsning, men misströsta ej, boken är både lättläst och svår att lägga ifrån sig. Jag själv gick så långt att jag beställde hela serien eftersom del 2 och 3 var utlånade här inne på biblioteket, bara så jag skulle slippa uppehåll i läsandet.

Det ska dock sägas att det är många karaktärer att hålla reda på, och många ställen som är aktuella (rymden är ju ganska stor), men det känns ändå inte övermäktigt. Även om det kan vara svårt att visualisera scenerna i boken så kände jag igen de olika platserna, ungefär som när man kommer ihåg ett vykort från en god vän, eller kanske en semesterort man besökte som barn. Jag fick även en viss känsla för de olika personligheterna vartefter historien fortlöpte, de utvecklas hela tiden i olika riktningar.

Som Joshua Calvert. När vi lär känna Joshua är han en lycksökande skräpsamlare med rymddräkt som försöker samla ihop tillräckligt med arkeologiska föremål för att finansiera reparationerna av sin fars rymdskepp.

Eller Syrinx, en väldigt ung stjärnpilot som vi får följa under hennes första år i rymden tillsammans med hennes ganska speciella skepp, Oenone.

Eller Fader Horst, en präst som tillsammans med ett helt samhälle flyttat till planeten Lalonde för att starta ett nytt liv, helt oförberedd på flytten från det 27:e århundradet tillbaka till ett jordbrukssamhälle som kunde passat in på 1800-talet i Europa, om vi bortser från vissa tekniska hjälpmedel.

Boken rekommenderar jag till alla er som tycker om en bra rymdopera med lite dystopiska inslag. Den finns tillgänglig på biblioteket, men endast på engelska.

/Andreas

Reservera boken i bibliotekets katalog

Änglatungor

Via en intresseväckande notis i en förlagskatalog hamnar så småningom Änglatungor i min hand. Vänder och vrider, vackert omslag och väldigt tjock. Författaren Dimitré Dinev har skrivit på tyska men är bulgar. Min första tanke; vad vet jag om Bulgarien? Vid Svarta Havet ja, men vilka länder gränsar till? Jag prickar två rätt och skamsen tittar jag åter på tegelstenen och börjar läsa. Det börjar bra. En kall nyårsafton möts två vilsna, livströtta och utfattiga män på en kyrkogård i Wien. De letar var för sig efter Miros grav. Om de berättar om de sina liv kan ängeln Miro kanske hjälpa. Detta är upptakten till två släkters hopflätade historia.

Jag behöver inte läsa länge förrän jag dras in i den här slingrande, myllrande och omfångsrika berättelsen. Vilken berättarglädje; fantasteri och realism, ironi och humor, jord och hav – allt på en och samma gång. Människors längtan och drömmar driver allt. Pendlande mellan urgammal landsbygd med vidskepelsen i väggarna till socialismens pamfletter i de betonggrå förstäderna, och just här är det inte utan att jag anar en besk indignation över den röda tiden.

Halvvägs inser jag att det här är en bok man tar i stora tuggor, det är då förflyttningen i tid och rum sker. Och den häftiga läsupplevelsen.

Om du bara blir det minsta nyfiken, läs gärna den här intervjun med Dimitré Dinev i Tidningen Kulturen.

/Annika

Reservera Änglatungor i bibliotekets katalog

Nytt från Anneli Jordahl

Det är svårt att öppna en bok utan förförståelse. Ta exempelvis Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Trots att det är det första jag läser av Anneli Jordahl så tror jag mig ändå veta ungefär vad jag har framför mig. Det vill säga något om klass, av klass.

För lite drygt tio år sedan började man tillfälligt prata och skriva om klass igen (eller åtminstone prata och skriva om att man borde prata och skriva om klass igen). Mycket var det Anneli Jordahls förtjänst, känns det som, med böcker som Klass – är du fin nog? och Var kommer du ifrån?

 

Det som drabbar mig först i Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona är emellertid de exakta tids- och miljöbeskrivningarna. Jordahl blåser med stor trovärdighet nytt liv mellan de på senare år så flitigt nerfirade 50- och 60-talskulisserna. Bara en sådan sak som att staden i romantiteln är Östersund – och inte New York, Paris eller Stockholm – flaggar för viss äkthet bortom historieskrivningens välsopade allfartsvägar.

 

Sextonåriga dalkullan Mona hamnar i den jämtländska metropolen som hembiträde. Studiedrömmarna har sedan länge grusats av magister Karlberg, som utgör ett av romanens flera exempel på klassrelaterat maktutövande. Andra återfinns på Monas arbetsplats, hemma hos det unga karriäristparet Britt och Ove. Mona tycker sig alltid ha ögon på sig, och hindras länge från att utforska stadens många fröjder, som jukeboxar, messmörsstrutar och värmande små huttar vid danspalatsens bilparkeringar.

 

Intressantast i hushållet är nog ändå Britt, som i romanens utkant försöker sig på den eventuellt övermäktiga kombinationen arbetsliv och respektabelt hustruskap. I Mona söker Britt såväl en förtrogen vän som en underordnad att spy ut sin frustration över, och skildringen av denna komplexitet tillhör romanens allra bästa delar.

 

Ove spelar i jazzband och blir till slut Monas biljett in under dansbanornas kulörta lyktor. Hon gör bekantskap med den kapriciöse gitarristen Harold och får betala dyrt för de ynka steg snoa och foxtrot som hinns med. Gravid och ogift illustrerar hon med all önskvärd tydlighet det skoningslöst hederskulturella i tidens kvinnosyn. Vissa av påhoppen är så brutala att de knappast kan vara uppdiktade, och mycket riktigt har Jordahls egen mammas öde fått stå som förlaga. Det antyds av de nutida mor-dotterdialoger som då och då skjuts in mellan kapitlen, och nämns rakt ut i bland annat den här intervjun. Förförståelse, som sagt.

 

De inskjutna dialogerna, liksom de enstaka kapitel som berättas ur Harolds perspektiv, kan såklart sägas berika framställningen. Men också i viss mån störa. För man vill ha ännu mer av Mona, ännu mer av Britt, ännu mer av den i mina öron perfekt avlyssnade 60-talsnorrländskan, ännu mer av 60-talsvardagens monotoni och tristess. Anneli Jordahl behärskar ju den här typen av material som få andra.

/Martin

 

Fotograf: Sara Mac Key

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Mary Jones historia

Fortfarande händer det att man som bibliotekarie tilltalas med ett trevligt: ”Hej, jag har lite bråttom och vet inte vad jag ska läsa, kan inte du ge mig en sån där riktigt bra bok?”

Det gäller då att ha några säkra, lagom lättuggade kort i rockärmen. Typ Ian McEwans Lördag, Kerstin Ekmans Vargskinnet, Deon Meyers Tretton timmar, Sarah Waters Nattvakten, kanske något av Hjalmar Bergman. Och så Elin Boardys gedigna romanhantverk. Intelligent upplagda, försynt genuspredikande, sprängfyllda av atmosfär och skickligt levandegjord historia.

Mary Jones historia är Boardys senaste roman – den svåra tredje. Titelns Mary är köksflicka hos en viss Long John Silver, och vad Boardy tagit sig före är alltså en omskrivning av Robert Louis Stevensons pojkboksklassiska Skattkammarön. Epitetet till trots är min egen relation till förlagan närmast obefintlig, tidigt fördärvad av någon bryskt förkortad 80-talsupplaga. Förkunskaper är emellertid inget måste för att åter kunna njuta av Boardys stämningsfulla prosa.

Det är Silvers hustru Dolores som ger Mary språket, liksom en dagbok och uppdraget att nedteckna deras historia. Tiden på världshuset Kikaren i Bristol, Dolores förflutna som slav, flytten till Hispaniola, Silvers död och Marys uppvaknande kärleksliv utgör centrala delar. En jämförelse med Jean Rhys Sargassohavet är svår att låta bli. Precis som Rhys apterar Boardy såväl feministiskt som postkolonialistiskt sprängmedel i lämplig 1800-talsklassiker, om än med ett lite muntrare handlag.

Och i vissa avseenden komplexare. Dels i skildringen av Dolores resa från slav till husmor, dels i hur Silvers utsvävande sjörövargäng inte enbart får fungera som patriarkal fond till de hemarbetande kvinnornas trånga vardag. Mary finner nämligen något inspirerande hos de saltstänkta gestalter som släntrar in på Kikaren. Boardy har vaskat fram piratmytens homoerotiska inslag, vilka får bekräfta Marys starka känslor inför flickan Agnes.

Att det rör sig om just piratmyt skapar samtidigt en viss osäkerhet i läsningen. Mot vilken bakgrund tecknas egentligen Mary Jones öde? Finns hon bara i sagans värld, eller i en faktisk historisk verklighet? Till vilken grad är hon normbrytande?

Och det dröjer innan jag känner mig helt bekväm med framställningens strikta dagboksperspektiv. För det jag gillar mest hos Boardy är ju den febrigt laddade, perfekt avlyssnade presens som präglade hennes förra roman, Mot ljuset. Det strikta återberättandet i Mary Jones historia tar kanske lite grand udden av gestaltningen, men vässar nog samtidigt den kil som Boardy skjuter in i Stevensons förlaga…

Jag har inte riktigt funderat klart på den här, vilket i sig är ett gott betyg. Jag kommer avgjort att fortsätta pracka på er Elin Boardys böcker.

 

/Martin

 

Copyright/fotograf: Lisa Irvall

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Sista brevet från din älskade

Jag börjar kunna konceptet i Jojo Moyes böcker. Men även om jag vet vad som är att vänta är det underhållande, engagerande och spännande. Oftast varvas nutid med en berättelse som utspelar sig några år bakåt i tiden, men hitintills alltid under 1900-talet. Kärlek är som alltid huvudtemat.

Sista brevet från din älskade är inget undantag. I nutid följer vi Ellie som inte är fullt nöjd med sitt liv. Hennes gifte älskare ger henne bara en timme då och då. Hur länge ska det pågå? När ska han lämna sin fru och välja henne! Hon försöker tolka de korta sms hon får. Men jobbet som journalist leder henne ner i tidningens arkiv och hon får i sin hand ett kärleksbrev daterat oktober 1960. Det i sin tur för oss till en sjukhussäng i London på 60-talet där en kvinna vaknar upp, Jennifer. Minnet är delvis förlorat och hennes make en främling. Det tar tid innan Jennifer kan börja pussla ihop hur hennes liv såg ut före smällen, vem hon var. Hon känner sig märkligt distanserad till sin make och förstår så småningom varför. Hon hade en älskare men minns honom inte, minns inte deras relation och vet inte vart han tagit vägen. Sakta, sakta nystas hennes minne upp. Under tiden får vi även följa Anthony, en utrikeskorrespondent som återhämtar sig efter en tuff tid i Afrika, dricker mer än han borde och som snart ska träffa Jennifer för första gången.

Ellie tampas med vår tids problem och hennes kärleksaffär gör att jobbet blir lidande. Vad är viktigast i livet och vem är hon? Har hon tappat bort det där lilla extra som gör henne till en duktig journalist? Jennifer å sin sida kämpar med konventionerna och vad en överklasskvinna bör och får göra. Men när hon möter kärleken utanför äktenskapet – vilka val kan hon då tvingas göra? Det finns en del att fundera över om man vill, annars går det utmärkt att bara försjunka i berättelsen under några timmar…

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.