Det är svårt att öppna en bok utan förförståelse. Ta exempelvis Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Trots att det är det första jag läser av Anneli Jordahl så tror jag mig ändå veta ungefär vad jag har framför mig. Det vill säga något om klass, av klass.
För lite drygt tio år sedan började man tillfälligt prata och skriva om
klass igen (eller åtminstone prata och skriva om att man borde prata och skriva
om klass igen). Mycket var det Anneli Jordahls förtjänst, känns det som, med
böcker som Klass – är du fin nog? och Var kommer du ifrån?
Det som drabbar mig först i Låt inte den här stan plåga livet
ur dig, Mona är emellertid de exakta tids- och miljöbeskrivningarna. Jordahl
blåser med stor trovärdighet nytt liv mellan de på senare år så flitigt nerfirade
50- och 60-talskulisserna. Bara en sådan sak som att staden i romantiteln är
Östersund – och inte New York, Paris eller Stockholm – flaggar för viss äkthet
bortom historieskrivningens välsopade allfartsvägar.
Sextonåriga dalkullan Mona hamnar i den jämtländska
metropolen som hembiträde. Studiedrömmarna har sedan länge
grusats av magister Karlberg, som utgör ett av romanens flera exempel på
klassrelaterat maktutövande. Andra återfinns på Monas arbetsplats, hemma hos
det unga karriäristparet Britt och Ove. Mona tycker sig alltid ha ögon på sig,
och hindras länge från att utforska stadens många fröjder, som jukeboxar, messmörsstrutar och värmande små huttar vid danspalatsens bilparkeringar.
Intressantast i
hushållet är nog ändå Britt, som i romanens utkant försöker sig på den eventuellt övermäktiga kombinationen arbetsliv och respektabelt hustruskap. I Mona söker Britt såväl en förtrogen vän som en underordnad att spy ut sin frustration över, och skildringen av denna komplexitet tillhör romanens allra bästa delar.
Ove spelar i jazzband och blir till slut Monas biljett in
under dansbanornas kulörta lyktor. Hon gör bekantskap med den kapriciöse gitarristen
Harold och får betala dyrt för de ynka steg snoa och foxtrot som hinns med.
Gravid och ogift illustrerar hon med all önskvärd tydlighet det skoningslöst hederskulturella i tidens
kvinnosyn. Vissa av påhoppen är så brutala att de knappast kan vara uppdiktade,
och mycket riktigt har Jordahls egen mammas öde fått stå som förlaga. Det antyds av
de nutida mor-dotterdialoger som då och då skjuts in mellan kapitlen, och
nämns rakt ut i bland annat den här intervjun. Förförståelse, som sagt.
De inskjutna dialogerna, liksom de enstaka kapitel som berättas
ur Harolds perspektiv, kan såklart sägas berika framställningen. Men också i
viss mån störa. För man vill ha ännu mer av Mona, ännu mer av Britt, ännu mer av den i mina öron perfekt avlyssnade
60-talsnorrländskan, ännu mer av 60-talsvardagens monotoni och tristess. Anneli
Jordahl behärskar ju den här typen av material som få andra.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar