”Bill Nilssons sista vita skjorta” av Björn Ranelid

En mild och dröjande - nästan lite drömsk - hyllning till naturen och hängivet äppelodlande! Och en betraktande berättarröst från en påtagligt uppstramad Ranelid. Visst är metaforerna som vanligt många, men här tillför de mycket så de bromsar inte läsflytet nämnvärt. Det är 1960-tal och mörkret lägger sig över en prästgård medan kärleken och ljuset är förhärskande i mer eller mindre alla övrigas liv. Och dessa övriga liv är berättelser som snarare är betraktelser utan större djup, de känns nästan som väna beskrivningar… men de dröjer sig kvar, trots allt. För det finns något trevligt, trots allt det tragiska, över Ranelids nya roman.  Eller är det bara en förenkling och försköning av en tid som flytt..?

Här finns ändå inledningsvis ett mörkt trauma i den lilla österlenska byn – en begravning av en kvinna som tagit sitt liv, samt sina fyra barns. Sakta rullas historien upp om hennes och makens – byns präst – liv, men än mer om de nära vännernas liv - de som nu blivit kvar – och då framför allt två medelålders par i byn. Dels är det pomologen Bill Nilsson och hans Anna samt fiskaren Johan Tilly och hans Sara. Men här finns också den unge Benjamin från Stockholm, som föräldralös så småningom hamnat på ungdomshemmet i byn, och hans älskade Emma som dessvärre råkar hamna i centrum för den stora tragedin i byn.

Det är som sagt en fin liten historia som trots sitt brutala mörker dröjer sig kvar som en ljus och kärleksfull saga. Det är lite ovanliga människoöden, mycket godhet, men också ondska när den är som fulast. Och ett förtrollande Österlen i sin vackraste skrud… förstås.

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.