Norrmannen Karl Ove Knausgårds mer eller mindre självbiografiska romanserie Min kamp tycks ha lämnat få landsmän oberörda. Den omfattande mediestormen har inget med den något iögonfallande titeln att göra, utan kretsar i stället kring seriens minst sagt utlämnande karaktär. Att fjorton av Knausgårds släktingar ska ha skrivit under ett protestbrev mot böckerna, publicerat i tidningen Klassekampen, säger en del om innehållet. Vid sidan av sig själv är det sin egen framlidne far som Knausgård går hårdast åt. Hans lågmält skräckinjagande maktutövande är det nav som berättelserna kretsar kring.När nu den första delen av Min kamp har översatts till svenska finns det dock inget som tyder på att mediestormen har följt med på köpet. För det första så är betydligt färre svenska läsare bekanta med de personer som utlämnas. För det andra så har väl vi redan fått vår beskärda del av debatter om radikal litterär ärlighet. Jag tänker på Lars Noréns dagböcker och Maja Lundgrens Myggor och tigrar.
Att översättningen av Min kamp kommer att bli läst råder det dock inget tvivel om. Knausgård uppehåller sig dels vid sin tonårstid, dels vid tiden strax efter den nedsupne faderns död. Och det är hela tiden hypnotiskt bra. Genialiteten ligger bland annat i hur Knausgård hela tiden fokuserar på det absolut väsentligaste, på till synes ovidkommande små detaljer som får minnesmaskineriet att spinna igång på allvar: ljudet av en bildörr, ytan på ett köksbord, spegelbilden i en mörk fönsterruta. Berättartekniken för tankarna till Marcel Proust, vars förnimmelse av en madeleinekaka doppad i lindblomste bryter minnets fördämningar och resulterar i över tretusen sidor På spaning efter den tid som flytt.
Knausgård är för övrigt uppe i samma kvantiteter. I Norge har fem delar av Min kamp hunnit komma ut, och efter att ha slukat den första så är frågan om jag orkar vänta på översättningen av den andra. Bokmål ska väl egentligen inte vara någon match.
/Martin
Reservera boken i bibliotekets katalog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar