Bitterhet är en underskattad egenskap. Utan den formuleringsiver som lite för mycket galla kan åstadkomma hade vi haft det betydligt tråkigare.
Ta den här onelinern till exempel: ”Jag skulle säga att Tyskland är ett Sverige för vuxna.”
Den är hämtad från en intervju med forne ständige sekreteraren Horace Engdahl, gjord med anledning av hans nyutkomna Cigaretten efteråt. Boken är en samling miniessäer, eller fragment som Engdahl själv kallar dem, nedplitade under långa sittningar på anrika kaféer i Berlin.
Bitterhet är kanske ett starkt ord, men en misströstan inför svenskarnas låga intellektuella ambitioner genomsyrar såväl fragmenten som Engdahls framträdanden i samband med lanseringen. Han beklagar att hans klassiska bildning tycks ha blivit omodern; att han förvandlats till en krumelur. Dessutom vägrar folk förstå hur hans förnamn ska uttalas. Han heter Håröss (typ), faktiskt.
Samtidigt är vi ju många som högaktar karln, som går i gång på hans knivskarpa blick för kulturhistoriens väsentligheter, trots det akuta bildningskomplex den framkallar. Essäsamlingen Ärret efter drömmen från i förfjol är omöjlig att helt lägga bakom sig, och Cigaretten efteråt är även den en guldgruva, naturligtvis.
Engdahls fragment är sällan längre än en sida, ibland bara en rad eller två. De avhandlar humor, kärlek, vänskap, utanförskap, åldrande, utopier, misslyckanden, och författarens klädsamt gubbiga konservatism. Allt under en ständig, och för Engdahl så självklar, dialog med litteraturhistorien. Han levererar få nya rön. Styrkan ligger istället i de avklarnade formuleringarnas förmåga att, likt Tranströmers, ”ge oss ny tillgång till det verkliga”.
Men viktigare än den enskildes ordvändningar är – enligt Engdahl – samtalet. ”’Nu har du varit ensam och fått tid att fundera’, är alltså en enfaldig formulering”, förklarar han efter att effektivt ha slaktat myterna om såväl Virginia Woolfs som Muminpappans ensamhet.
Och ett gott samtal utgörs i grunden av påståenden snarare än bergfasta åsikter. ”Att anse är en social rit jag underkastar mig för att inte bli betraktad som ett fån”, förklarar Engdahl. Läsaren gör kanske kopplingar till 80-talet, postmodernistisk värderelativism och Engdahls medverkan i den legendariskt svårbegripliga tidskriften Kris. En association som dock stöter på patrull: ”Postmodernismens uppror mot berättandet är i dag lika bortglömt som slagordet ’Stoppa Öresundsbron!’”, fastslås vid ett tillfälle.
Denna självdistans, som tycks vara vidhäftad ovan nämnda bitterhet, uppvisar boken många tydligare exempel på. Och kanske känns den mer framtvingad än avslappnad. Engdahl verkar vilja föregå belackaren, och exempelvis aforismerna om aforismens begränsningar utgör de mindre engagerande delarna av boken.
Bäst blir det trots allt när Engdahl blottar strupen och ger sig hän. När han träder fram som vår tids mest inspirerande läsare. För som han själv förklarar: ”Seriösa resonemang om konstverk åldras fort. Det som motstår tidens nedbrytning är den ogarderade entusiasmen och den oväntade iakttagelsen.”
/Martin
Foto: Sara Mac Key
De pratade om den här på radion i går, om att den sålt slut och att Horace faktiskt blivit ganska folklig. Har det inte att göra med just "klädsamt gubbig konservatism" ? Det är nog något i vår vår osäkra tid som skapar sug efter sådana människor.
SvaraRaderaJag hörde också radioinslaget (Gomorgon världen), och tror att du har rätt. Såväl gubb- som tanttrenden grundar sig nog i en ängslan över vart ett allt hetsigare konsumtionssamhälle kan leda.
SvaraRaderaMan söker något genuint och bestående, som kan matcha ens nya manchesterkavaj med armbågslappar. Men risken är väl att man snarast stoppar huvudet i sanden.
Är medveten om att en viss självrannsakan här är på sin plats...
/Martin