Påskhelgens intag av ägg, lax och tillrådigt dryckjom varvades med fjärde delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Som vanligt drog jag mig till minnes egna små kamper.
En gång tampades jag under någon vecka med den kultiga feministtegelstenen The madwomen in the attic. Litteraturvetarna Sandra Gilbert och Susan Gubar ställer där den retoriska frågan: ”Is the pen a metaphorical penis?” Lite väl rättfram freudianism, tänkte jag då. Det gör jag inte längre.
En gång tampades jag under någon vecka med den kultiga feministtegelstenen The madwomen in the attic. Litteraturvetarna Sandra Gilbert och Susan Gubar ställer där den retoriska frågan: ”Is the pen a metaphorical penis?” Lite väl rättfram freudianism, tänkte jag då. Det gör jag inte längre.
Fjärde delens Karl Ove är en vandrande vidimering av Gilbert & Gubars tes. Arton år gammal, och gravt förläst på frihetstörstande manslitteratur av folk som Ingvar Ambjørnsen, Charles Bukowski och Ulf Lundell, tar han jobb som lärarvikarie i ett litet nordnorskt fiskesamhälle. Fritiden ägnas åt två saker – att försöka skriva och att försöka bli av med svendomen.
Dessa båda delkamper förhåller sig till varandra som kommunicerande kärl. När Karl Ove misslyckas med att lägra damer fattar han istället posto framför skrivmaskinen. ”Nu för helvete, nu skulle jag visa dem.” När författarambitionen stöter på patrull träder fantasier om högstadieflickor in. Schablonen fulländas av gargantuiska kvantiteter alkohol.
Knausgård vill upphäva gränsen mellan liv och litteratur, brukar man säga. Men det akut banala i Karl Oves uppenbarelse går här snarast ett motsatt ärende. Som läsare är man hela tiden på spaning efter författarrösten; efter tecken på den självdistans som man vill tro att den vuxne Knausgård är begåvad med.
Och den vuxne Knausgård leker så klart med denna vaksamhet. Med en skicklighet som nog är större än vad man egentligen förstår låter han läsaren snava över just gränsen mellan liv och litteratur, dold bakom de sedvanligt maniska detaljexcesserna. Ena stunden omedelbart drabbande nerv, andra stunden distanserad fyllebuskis. Och så tillbaka igen, när man minst anar det.
Författarrösten blir som påtagligast när handlingen börjar tangera den i Knausgårds deburtoman Ute av verden, eller när Karl Ove försöker skriva en novell som bygger på händelser som skildras i Min kamp 3. Kul litterärt experiment, hinner man precis tänka, innan den demoniske pappan plötsligt gör entré igen. Fyra-fem sidor senare upptäcker man att man glömt att andas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar