Redan omslaget känns anonymt och anspråkslöst, helt utan försök till kvalitetssignalering (Agneta Sjödins senaste, var min första skumögda gissning). Och även innehållet går – på ett bokstavligt och nästan självparodiskt vis – i lågmäldhetens tecken. Bokens huvudperson, monsieur Leborgne, har tappat talförmågan.
1840 hamnar han på det fängelseliknande sjukhuset Bicêtre utanför Paris. Han äter, sover, städar, promenerar i trädgården, får besök av sin syster, blir våldtagen, får en vän, skaffar en älskare, undersöks av hjärnforskaren Paul Broca, och utstöter då och då ljudet ”tan”.
Åren går och allt som sker filtreras genom den allt mer nedbrutne Leborgne. Men han snarare registrerar än reagerar, vilket nog får sägas framstå som ett större handikapp än själva stumheten. Leborgne gör ett märkligt liknöjt intryck, till och med efter att några skojfriska vakter spärrat in honom i en mörk källarcell full med avföring. Är Lindholm medveten om hur oerhört lite av Leborgnes känsloliv som kommer läsaren till del? Eller går hennes ”tysta” berättande här på autopilot?
Och så en annan sak: I Skogen lät Lindholm oss ana den stora världen i den lilla. I Tan hamnar vi direkt i den stora. Boken bygger nämligen på riktiga, vetenskapshistoriska händelser. Såväl Leborgne som Paul Broca är hämtade från verklighetens 1800-tal. Men Lindholm tycks vilja arbeta enligt samma metod som i Skogen och måste därför liksom gömma undan denna väldiga kontext. För att sedan åter låta oss ana den, i de sparsmakade små detaljerna. Möjligtvis lägger hon därmed lite krokben för sig själv.
Och så en annan sak: I Skogen lät Lindholm oss ana den stora världen i den lilla. I Tan hamnar vi direkt i den stora. Boken bygger nämligen på riktiga, vetenskapshistoriska händelser. Såväl Leborgne som Paul Broca är hämtade från verklighetens 1800-tal. Men Lindholm tycks vilja arbeta enligt samma metod som i Skogen och måste därför liksom gömma undan denna väldiga kontext. För att sedan åter låta oss ana den, i de sparsmakade små detaljerna. Möjligtvis lägger hon därmed lite krokben för sig själv.
Hur som helst. Vad jag vill komma fram till är att frustrationen aldrig växer sig större än nyfikenheten. Detta är alltså ännu ett prov på Lindholms makalösa förmåga att suga in läsaren i berättelsen. Precis som i Skogen skärper man sinnena till max, och även Tan lär dröja sig länge kvar.
/Martin
Reservera boken i bibliotekets katalog
/Martin
Reservera boken i bibliotekets katalog
Inte lika bra som Skogen alltså...? Jag tycker det lät intressant att författaren har egna erfarenheter av tappad talförmåga. Kanske märks?
SvaraRadera//Therese
Hej!
SvaraRaderaSkogen drabbade starkare. Kanske har det med nyhetens behag att göra, kanske med känslan av att innehållet där samsades bättre med den strama formen. Och den på ett unikt sätt strama formen kan möjligtvis ha med författarens egna erfarenhet att göra.
/Martin