Mera Meyer

I Den sista safarin – allas vår sydafrikanska deckarfavorit Deon Meyers senaste – möter vi varumärkeskonsulten Emma Le Roux. Hon har sedan länge betraktat sin bror Jacobus som död. Han försvann spårlöst i Krugerparken för tjugo år sedan, men verkar nu ha dykt upp på tv, utpekad för mordet på en häxdoktor och ett gäng tjuvjägare.

Emma måste få veta sanningen, men blir tidigt varse att någon försöker hindra henne. Hon anlitar romanens huvudperson, livvakten Martin Lemmer.

En bra deckare ska spegla samhället, brukar i alla fall vi svenskar mena. Sjöwall/Wahlöö satte här tidigt standarden. Betraktat ur ett hårdkokt Ed McBainskt perspektiv visade sig 60- och 70-talets krakelerande folkhem vara en kriminallitterär guldåder, och Deon Meyer har onekligen svingat hackan i något liknande (upphöjt till tusen).

I smältdegeln Sydafrika tycks det hart när omöjligt att skildra mord utan sociala implikationer. Meyer kan osökt låta varenda liten morsning ge eko i landets blodstänkta historieschakt. Den sista safarin framstår i förstone som något slags uppskruvat Jägarna, men intrigen letar sig på intrikata vägar upp till politiskt högsta nivå. I romanens utkanter flaxar till och med ett Jas Gripen förbi.

Bidragande till Meyers europeiska framgångar är samtidigt att han vilar tungt på sina amerikanska förebilder, vilket knappast hade varit möjligt för tjugo-tjugofem år sedan. Bara i ett post-apartheidskt Sydafrika kan en vit deckarhjälte av klassiskt försupet och familjetrasslande snitt göra anspråk på läsarnas intresse. Och Meyer sparar inte på krutet när det gäller denna möjlighet.

Till skillnad från de tidigare böckernas Zatopek van Heerden och Benny Griessel håller sig Lemmer visserligen strikt till läskeblask. Men detta märkliga genrebrott kompenseras med råge av att han fullständigt dryper av sexism. Det är Lemmer och inte nödvändigtvis Meyer som anser att kvinnokroppens enda funktion är att vilseleda det otäcka könet, tvingas man gång på gång försöka övertyga sig själv om.

”Deckare ska vara underhållande – och de är bara ett fönster in till det värsta i samhället”, förklarade Meyer i en intervju härförleden. En smula tröstande i sammanhanget. Och Den sista safarin är sanslöst underhållande, mycket tack vare den stora kärlek till sitt brokiga hemland som Meyer dessutom lyckas baxa in i sina berättelser. Han blir fortfarande bara bättre och bättre.

/Martin

P.S Den avslutande meningen är en sanning med modifikation. Den sista safarin gavs ursprungligen ut före Tretton timmar, som kom på svenska redan 2011. Den omvända ordningen kan kanske förklaras av att Lemmer saknar beröring med övriga böckers persongalleri, men också av komplicerade översättningsturer. Meyer skriver på afrikaans, men översätts till svenska från engelskan. 

Reservera boken i bibliotekets katalog