”Allt jag borde ha sagt” av Anne Griffin

Ett mycket speciellt levnadsöde får vi här i form av en kvälls skålande då många hemligheter - små såväl som stora – blottas, och bekännelser sprungna ur ett ganska dåligt samvete tar form. Jag våndas och gläds med denna irländare vars liv vi får ta del av under en mycket speciell kväll som det planerats för länge. Och vars slut jag bara kan ana.

Maurice Hannigan, 84 år gammal, sitter nämligen i baren på ett hotell på den irländska landsbygden och utbringar under kvällen fem skålar för fem personer som haft ett avgörande inflytande på hans liv. Först ut är brodern Tony, som Maurice alltid avgudat. Tony, som lärde honom att läsa och skriva trots hans svårigheter, som skyddade honom från mycket elände, men som dessvärre gick bort alldeles för tidigt i TBC. Detta betydde så småningom att det blev Maurice som fick ärva gården och bli jordbrukare, vilket egentligen passade bra eftersom han ju ändå inget läshuvud hade. Men riktigt gott affärssinne hade han däremot!

Därefter skålar Maurice för dottern Molly som aldrig hann leva, men som han levt med, närmast hjärtat, i så många år. Svägerskan Noreen står därefter på tur, den galna moster No-no som vänt uppochned på det mesta och som tillbringade stora delar av sitt liv på institution. Sonen Kevin får också sin skål, trots att hela bokens berättande nog egentligen är en muntlig inspelning till just sonen, som en förklaring av allt det där som aldrig hunnit med att förklaras. Sonen som aldrig riktigt dragit jämt med fadern, sonen som nog aldrig fått den uppmärksamhet och det beröm han förtjänat genom hela sitt liv, sonen som blev allt det där som Maurice aldrig blev.

Slutligen skålar Maurice för hustrun Sadie som han älskat över allt annat. Vars bortgång två år tidigare gjort att hans liv känts allt mer meningslöst och saknaden så obeskrivbar. Till sist bekänner han också vad som hände med det guldmynt han som tioåring hittade hos familjen Dollard, vars historia är så tätt sammanflätad med hans egen, ett upphittat mynt vars konsekvenser och öde vi får följa genom hela boken.

 

Under denna minnenas kväll, som mer eller mindre är en bekännelsernas kväll, har vi fått möta Maurice i stort som i smått, i ånger och tillkortakommanden, med ett stort hjärta men också nog så snarstucken. En människa med alla dess sidor, med ett liv innehållande mer än de flestas! En riktigt hjärtevärmande bekantskap!

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.