Första delen i Håkan Andersons trilogi

Ja, Breven var lika bra som jag trodde efter att ha läst några sidor! Den första boken i Håkan Andersons trilogi där jag återigen får träffa Constanza. Här är hon dock bara en av de människor som befolkar berättelsen och inte ens någon huvudperson. Men jag lär känna henne desto bättre här tycker jag. Även hennes bror figurerar nämligen och jag får en annan bild av familjens liv genom hans ögon.

Berättelsen är skriven på ett av mina favoritsätt. Där vi följer än den ena och än den andra personen. Hoppar fram och tillbaka i tid och rum. Men där det ändå hänger samman. Håkan Anderson gör det skickligt och jag förstår knappt hur han får ihop det. Hemliga sällskap, tempelriddare, mystiska brev, kärlekshistorier och minst en försvunnen man. Mellankrigstid, andra världskriget, Pragvåren och övervakning av medborgare i Östtyskland och Tjeckoslovakien – flera historiska händelser finns med i berättelsen. Alltid i beröring med huvudpersonernas liv så att jag kan förstå hur ”vanliga människor” påverkades. Han beskriver även väl hur människorna känner, tänker, reflekterar och resonerar över vilka de är, vad de vill vara och möjligen kan förändra. Likaså rör vi oss i de mest skiftande landskap som Englands regniga kullar, Rügen i Tyskland, alperna och Egyptens öken. Böckerna har även svensk anknytning genom några av huvudpersonerna. Som ni förstår rymmer den otroligt mycket. Det här är en bok du måste läsa för att riktigt få grepp om den.

En central gestalt är Ernst Weber. Han var med även i Ansatsernas bok. Vi träffar honom i nutid som gammal man, men även från mitten av 30-talet och fram till och över andra världskriget. Han lockas in i en katt- och råttalek med hjälp av några mystiska brev och får vara med om mycket. Lite kul är att han är litteraturforskare. Det är inget stillsamt eller tråkigt liv han lever… Kanske någon parallell till alla dessa historiker etc som befolkar böcker och filmer och råkar ut för de mest hårresande äventyr i jakt på någon artefakt eller hemlighet.

Jag är väldigt nöjd att jag började med Ansatserna bok. Nu har jag lånat hem nästa del i trilogin Om en ensamstående herre. Den är upplagd som en encyklopedi! Undra just hur den blir att läsa. Dessutom verkar den handla om författaren själv. Då är kanske inte någon av mina gamla bekanta med? Men nu har jag en alldeles för stor hög med böcker hemma. Får se vad jag hinner läsa fram över…

/Liselott

Reservera boken i biblioteket katalog.

Glasklart

Så är de då tillbaka, Claes Claesson och Veronika Lundborg, polis respektive läkare i Oskarshamn. Karin Wahlbergs nya deckare heter Glasklart. Det är valborgmässoafton och Claes och Veronika ser fram emot en trevlig kväll i goda vänners sällskap. Men trivseln framför majbrasan byts mot fasa när man upptäcker att det ligger en människokropp mitt i lågorna.

Hilda Glas är ny AT-läkare på Oskarshamns sjukhus. Hennes mamma är död sedan länge och när Hilda plötsligt får möjligheten att läsa hennes journal förstår hon att det låg mer bakom dödsfallet än hon kunnat ana.

Sjuksköterskan som försvann spårlöst i förra boken, Matthandlare Olssons död, är fortfarande borta. De flesta är säkra på att hennes man har tagit henne av daga, men inga bevis finns. Jag har svårt att komma ihåg den delen av historien och det stör mig i min läsning.

Det är en ordrik historia. Flera sidor fakta om glasbruken i Småland maskerad som dialog känns lite krystad och ibland blir det lite för detaljerat i beskrivningen av medicinska ingrepp. Trots detta vill jag ju veta hur det går, och spänningen är det inget fel på!

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Trean

Förmodligen behöver man de senaste åren ha levt med huvudet i en enbuske för att inte tycka att självcentreringen i Karl-Ove Knausgårds Min kamp ligger i tiden.

Men samtidigt finns det något så kännbart otidsenligt med dessa ohejdade minnesströmmar. Strängt taget bryter Knausgård mot två grundregler, vilka sedan länge ses som närmast naturgivna inom allt litterärt berättande: ”Kill your darlings” och ”Show it, don’t tell it”.

På bokmässan i Göteborg var Knausgård själv inne på detta, under ett intellektuellt högoktanigt samtal med Aris Fioretos. Den spränglärde eleganten Fioretos bollade tillbaka några jämförelser med barockens konstnärliga ideal. Barocken var bland mycket annat självbespeglingens era. Men också den rika ornamentikens.

Somliga misstänker att livet inte är så mycket mer än ornamentik. Hur det än ligger till med den saken så är det genom att fokusera på just utanpåverkets överdåd som Knausgård försöker ge livet litterär form.

I Min kamp 3 lyser såväl lager-på-lager-experimenterandet som de kontroversiella essäinslagen med sin frånvaro (vilket i och för sig är lite synd). Hyfsat linjärt frambesvärjs författarens barndom – från familjens flytt till småhusområdet på Tromsøya till Karl-Oves första år på högstadiet. Den namnlöse faderns demoniska tyranni skildras med plågsam intensitet, vilket ger en förklarande bakgrund till den första delens rituella utdrivning. Likaså kastar den unge Karl-Oves erfarenheter av att bli kallad ”femi” ljus över den andra delens babyrytmik-förnedring.

Men det är detaljexecesserna i sig, alltså ornamentiken om man så vill, som firar de största triumferna. Gnisslet av regnvåt galon, lukterna hemma hos kompisar, exalteringen kring en ask tändstickor.

Bladvändarkvaliteterna i Min kamp hänger tätt samman med det trösterika i denna metod. Med sina barocka drag visar Knausgård att vi faktiskt kan leva i nuet. Om än retroaktivt.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Var detta en berättelse?

Jag blev nyfiken på en bok från i år som tar sin början i 30-talets Tyskland. Jag har ju läst och skrivit om några andra böcker det senaste året som utspelar sig kring världskrigen. Men denna hoppades jag skulle skilja sig från övriga för huvudpersonen är tyska och bor i Ostfriesenland. Jag undrar nu i efterhand hur många andra tyskar hon kan representera? För hon är kritisk och ironisk i sina beskrivningar av de förändringar som sker i Tyskland från 1934 och framåt i och med ”den lille mannens” maktövertagande. 

Det är en mycket intressant bok. Hon funderar mycket Constanza von Esslin över allt som sker runtomkring henne och de människor hon möter. Hon har fallit (som sin far) för det engelska språket och litteraturen. Speciellt tre författarinnor som hon räknar som sina systrar: Emily Brontë, Elizabeth Barret Browning och Virginia Woolf. Hänvisningar till dessa systrar och flera andra engelska författares böcker får mig att vilja läsa dem. Constanza känner igen sig i systrarnas levnadsöden. Själv är hon sjuk i en muskelsjukdom som tidvis begränsar hennes liv. Förutom litteratur förkommer mycket musik i boken.

Samtidigt är det en ytterst konstig och svår bok. Själva titeln Ansatsernas bok säger mycket varför. Hon skriver ansatser till texter, inget färdigt. Hon ställer många frågor till sig själv eller kanske mig som läser. Undra om hon besvarade dem alla? Vissa skrämmande händelser i sitt liv kan hon inte skriva om utan antyder bara vad som hänt. Det tog lång tid att få något som helst grepp om henne. Det är på intet sätt någon sammanhållen berättelse eller jo, kanske lite. För hon kan inte avhålla sig från några daterade dagboksanteckningar som följer händelseutvecklingen i Tyskland och samtidigt för boken framåt i tiden.

Men jag är ytterligt glad att jag läste denna bok av Håkan Anderson. På baksidan står att Constanza figurerat i författarens tidigare böcker. En trilogi som tog sin början i Breven utgiven 2003. När jag tittat i några recensioner fick jag leta upp boken i biblioteket. Oj, så tjock! Med tanke på hur annorlunda boken jag nyss läst var tvekade jag verkligen att låna hem den. Men jag måste läsa några sidor i alla fall… Så glad jag var att jag gjorde det! Tror det blir nästa veckas blogginlägg!

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Kaffekokarkokboken

Årets mest skruvade kokbok måste väl ändå vara Kaffekokarkokboken? Katja Wulff började laga mat i sin kaffekokare när hon bodde i studentkorridor och inte orkade ta sig ut i köket. Eftersom hon inte tyckte att det var kul att laga mat på det vanliga sättet utvecklade hon så småningom sin kaffekokarkokkonst. Det blev ett experiment som blev en blogg som blev en bok.

I boken får läsaren recept på allt från soppa till grisfötter till prinsesstårta. Allt lagat med kaffekokaren. Tricket är att använda plattan som en liten stekplåt. All mat är alltså inte kokad.

Allt ser inte jättegott ut i ärlighetens namn, men upplägget är roligt och det är verkligen en kokbok som sticker ut!

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Thorvalls verk och person

Att intervjua Kerstin Thorvall tycks ha varit ett journalistiskt eldprov. ”Skulle du kunna ringa min psykiater”, var välkomstsfrasen när Åsa Mattsson inledde sitt två år långa försök. Resultatet hamnade i malpåse, för att först nu – sju år efter sista intervjutillfället och halvtannat år efter Thorvalls bortgång – publiceras.

I Dagarna med Kerstin vänder och vrider Åsa Mattsson på fenomenet Kerstin Thorvall, som genom åren åkt på mer gängstryk än någon annan svensk författare. Anledningen har varit ett ohämmat bejakande av varjehanda drifter; ett vältrande bland lite för unga älskare och ett misstänkt försakande av mammarollen. Dessutom i förrädiskt kulturtantiga Gudrun Sjödén-sjok.

På en av bokens många snygga porträtt, fotograferade av Caroline Roosmark, sitter författaren och läser på sin balkong. I travarna kring henne noterar bibliofilen Ivar Lo-Johanssons Asfalt, två volymer Stig Claesson, samt en av Henning Sjöströms självbiografiska rövarhistorier (som enligt initierade källor handlar om hur denne framlidne stjärnadvokat lärde sig pruta på horor i Paris, för att nämna ett av de mer rumsrena inslagen).

Illustrationen blir nästan övertydlig. Thorvalls självförverkligande, som retade sådan gallfeber på kulturetablissemanget, återfinns hos tusentals av hennes manliga kollegor. Problemet var bara att Kerstin Thorvall var kvinna, och dessutom tant, redan på 70-talet.

Upprättelsen kom 1993, med succén När man skjuter arbetare. Plötsligt kunde man liksom oskadliggöra Thorvall, placera henne i ett tydligt fack. Det var ju genuin arbetarförfattare hon egentligen var! Under det där äckliga kroppsvätskegeggandet. Menade man.

Thorvall tycks bara ha glatt sig åt erkännandet, lovorden från kulturella alfahannar som Horace Engdahl och Per Wästberg. Den retroaktiva ikoniseringen från feministiskt håll tycks ha varit mindre viktig. Gnälliga fruntimmer hamnade mest i vägen.

Och Åsa Mattsson får verkligen kämpa. Hon köper chokladcroissanter, ger fotmassage, ringer den där psykiatern. Boken vittnar ändå mest om ett journalistiskt haveri. Ett synnerligen läsvärt sådant. Talande är när Mattsson lindar in sig i ett långt resonemang om kroppsliga klassresor och ifrågasatta begärsstrukturer. Thorvall tröttnar någonstans halvvägs, och bryter av med ett karaktäristiskt: ”Det ska jag säga dig, att det är aldrig någon av mina unga älskare som har klagat!”.

Återkommande är också intervjuoffrets irritation över Mattsons gälla röst och osköna sätt att ha håret. Thorvall var långt ifrån lätt att ha att göra med, det står klart. Och detsamma gäller folk som Strindberg, Ivar Lo-Johansson och Stig Claesson. I deras fall kunde man dock särskilja verk från person. Kanske är vi snart är redo att göra detsamma med Kerstin Thorvall.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Möt isländsk kyla och piskande snö...

De har klarat ett dopp i iskallt vatten och en snöstorm på berget med livet i behåll. Livsviljan är stark. Men ska de klara hela postturen. Snön ligger i tjocka lager och täcker husen och gårdarna. Inga vägar finns att följa. Det faller än mer snö, vinden viner och pinar. Vad göms där i snöyran? Vad är det för gestalter de skymtar? Är de levande eller döda?

Jens och pojken är ute på postturen på nordvästra Island. Det är i början av förra seklet. Tillsammans kämpar det sig fram. Den store och starke postkuriren Jens som riskerar sitt liv för små pengar. Fadern och systern finns hemma på gården. Jens drömmer om sin älskade som tjänar som piga. Kommer det att kunna skapa ett liv tillsammans? Pojken sörjer sin döde vän men det finns ändå plats för bultande hjärtan och tankarna letar sig ofta till handlarens dotter Ragnheid. Men snart reser hon till Danmark.

Änglarnas sorg är andra delen i en trilogi skriven av Jón Kalman Stefánsson. Pojken har tagit sin tillflykt till Köpingen och hamnat hos Helga och Geirtrud. Han lämnade fiskeläget där han bodde och arbetade när hans vän dog. Det handlar den första boken Himmel och helvete om. 

Stefánsson berättar med ett ömsint, vackert och poetiskt språk men också korthugget och hårt, som människorna vi möter. De som bor i Köpingen, deras närmaste och folk de möter i vardagen. Som sliter för att överleva på denna karga ö utlämnade till vädrets nycker. Hur klarade de det? Det handlar om de som fastnat i vardagens slit och de som drömmer om förändring och kanske gör något åt det. "...ödet delar ut lycka och olycka, rättvisa har inget med saken att göra, och sen är det människans uppgift att försöka förändra det som går att förändra."

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog

Engdahl i fragment

Bitterhet är en underskattad egenskap. Utan den formuleringsiver som lite för mycket galla kan åstadkomma hade vi haft det betydligt tråkigare.

Ta den här onelinern till exempel: ”Jag skulle säga att Tyskland är ett Sverige för vuxna.”

Den är hämtad från en intervju med forne ständige sekreteraren Horace Engdahl, gjord med anledning av hans nyutkomna Cigaretten efteråt. Boken är en samling miniessäer, eller fragment som Engdahl själv kallar dem, nedplitade under långa sittningar på anrika kaféer i Berlin.

Bitterhet är kanske ett starkt ord, men en misströstan inför svenskarnas låga intellektuella ambitioner genomsyrar såväl fragmenten som Engdahls framträdanden i samband med lanseringen. Han beklagar att hans klassiska bildning tycks ha blivit omodern; att han förvandlats till en krumelur. Dessutom vägrar folk förstå hur hans förnamn ska uttalas. Han heter Håröss (typ), faktiskt.

Samtidigt är vi ju många som högaktar karln, som går i gång på hans knivskarpa blick för kulturhistoriens väsentligheter, trots det akuta bildningskomplex den framkallar. Essäsamlingen Ärret efter drömmen från i förfjol är omöjlig att helt lägga bakom sig, och Cigaretten efteråt är även den en guldgruva, naturligtvis.

Engdahls fragment är sällan längre än en sida, ibland bara en rad eller två. De avhandlar humor, kärlek, vänskap, utanförskap, åldrande, utopier, misslyckanden, och författarens klädsamt gubbiga konservatism. Allt under en ständig, och för Engdahl så självklar, dialog med litteraturhistorien. Han levererar få nya rön. Styrkan ligger istället i de avklarnade formuleringarnas förmåga att, likt Tranströmers, ”ge oss ny tillgång till det verkliga”.  

Men viktigare än den enskildes ordvändningar är – enligt Engdahl – samtalet. ”’Nu har du varit ensam och fått tid att fundera’, är alltså en enfaldig formulering”, förklarar han efter att effektivt ha slaktat myterna om såväl Virginia Woolfs som Muminpappans ensamhet.

Och ett gott samtal utgörs i grunden av påståenden snarare än bergfasta åsikter. ”Att anse är en social rit jag underkastar mig för att inte bli betraktad som ett fån”, förklarar Engdahl. Läsaren gör kanske kopplingar till 80-talet, postmodernistisk värderelativism och Engdahls medverkan i den legendariskt svårbegripliga tidskriften Kris. En association som dock stöter på patrull: ”Postmodernismens uppror mot berättandet är i dag lika bortglömt som slagordet ’Stoppa Öresundsbron!’”, fastslås vid ett tillfälle. 

Denna självdistans, som tycks vara vidhäftad ovan nämnda bitterhet, uppvisar boken många tydligare exempel på. Och kanske känns den mer framtvingad än avslappnad. Engdahl verkar vilja föregå belackaren, och exempelvis aforismerna om aforismens begränsningar utgör de mindre engagerande delarna av boken.

Bäst blir det trots allt när Engdahl blottar strupen och ger sig hän. När han träder fram som vår tids mest inspirerande läsare. För som han själv förklarar: ”Seriösa resonemang om konstverk åldras fort. Det som motstår tidens nedbrytning är den ogarderade entusiasmen och den oväntade iakttagelsen.”

/Martin

Foto: Sara Mac Key

Reservera boken i bibliotekets katalog

Nyutgåva av deckarklassiker!

En rad vackra böcker fångade mitt intresse tidigt i somras. Det var Dorothy Sayers deckarsvit om lord Peter Wimsey och Harriet Vane som jag fått ögonen på. Sviten består av fyra böcker som skrevs under 30-talet. Den är nyutgiven i en oavkortad utgåva och nu har jag hunnit läsa den första, Oskuld och arsenik.

Boken inleds i en domstol. Miss Vane står åtalad för mordet på sin fd älskare. Lord Wimsey blir förälskad i henne och nyfiken på fallet, eller om det är tvärt om...  Han är säker på att hon är oskyldig till mordet: "Vi måste få henne fri, och jag vet att det är möjligt." Självsäker är han då verkligen! Men det ser länge mörkt ut och lord Wimsey klarar inte av det på egen hand. Hans vänner och kontakter spelar en stor roll i arbetet med att försöka bevisa att miss Vane är oskyldig till mordet.

När jag läser om Sayers i Alex författarlexikon får jag veta att "Dorothy Sayers är en av de stora klassikerna inom engelsk deckarlitteratur. Hennes romaner anses genomgående hålla hög litterär kvalité med god miljöskildring och spirituell dialog. De mestadels spännande och psykologiskt välkonstruerade kriminalfallen innehåller också en hel del humor."

Underhållande var den jag läste, men jag fick intrycket att lord Wimsey mest vimsade runt och försökte övertala miss Vane att hon skulle gifta sig med honom. Men så var han ju förälskad... Vissa partier, som när de ska leta reda på ett testamente, är dock desto bättre. Jag får läsa någon till i sviten och se om jag ändrar uppfattning om lorden.

Dessutom står det i författarlexikonet att böckerna Mördande reklam och De nio målarna som inte ingår i sviten ska vara hennes bästa böcker. Undra om jag inte måste läsa dem också…

Har du läst någon av Sayers böcker och kan säga vad du tycker om dem?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog 

Spelreglerna

Vad skulle du göra om du en dag fick en räkning på en ofattbar summa, från ett företag du aldrig hört talas om, och det var ytterst oklart vad det var du skulle betala för? Precis detta händer en man i Fakturan som ingår i Jonas Karlssons nya novellsamling Spelreglerna. Det visar sig att det nu är dags att betala för alla känslor, upplevelser och intryck han haft. Det är ett pris på hans liv helt enkelt. Då företaget bedömer att han levt ett ganska behagligt liv blir det ett mångmiljonbelopp. När mannen försöker få det nedräknat tar saken en vändning som han inte alls räknat med.

I novellen Presenten eskalerar ett från början oskyldigt utbyte av gåvor grannar emellan till ett regelrätt krig. Inte ens döden hindrar viljan att överglänsa.

Den första novellen, Utgången, skildrar en skådespelare som glömmer bort sin allra första replik i en pjäs. När han försöker fly scenen upptäcker han att den svävar i luften. Enda utvägen är genom publiken, men de är arga efter hans fiasko...

Dessa tre noveller är de bästa enligt mitt tycke. Ingen kommer direkt upp i klass med Rummet, som fanns med i förra samlingen men alla är mycket läsvärda.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Alla novellerna finns dessutom att ladda ner som e-böcker via bibliotekets hemsida.

En film från förr

Varje gång jag gör mig ärende till bibliotekets lilla deckarmagasin brukar jag kasta ett getöga på Kerstin Ekmans 60-talsproduktion. ”I jul är det dags, då ska den plöjas”, kan jag till exempel tänka.

Utan att ännu ha gjort slag i saken bänkade jag mig nyligen framför filmklassikern Tärningen är kastad – inspelad 1960, efter manus av Vic Suneson och just Kerstin Ekman.

Filmen inleds i ett häpnadsväckande tempo. Tre avdagataganden på lika många minuter. Dock visar det sig strax att dessa mord föreställer utdrag från en populär tv-serie, där tittarna presenteras deckarnötter av författaren Jerk Domare. Det är kring inspelningen av denna serie som filmens intrig sedan kretsar, (metafilm således!) och snart har studion blivit skådeplats för även ett verkligt mord.

Inspelningsteknikern Leif Hagman hittas hängd, vilket sätter Domare i en prekär situation. Hans senaste tv-manus innehåller nämligen instruktioner för hur man får ett mord att genom hängning se ut som självmord…

Domare spelas av Åke Falck och Hagman av Jan Malmsjö. Vilket framgår av affischen ovan utgörs rollistan också i övrigt av idel namnkunniga aktörer. Kalenderbitaren kan dessutom notera slapstickgeniet Sten Ardenstam i en liten återhållen prestation som rockvaktmästare.

Att filmen fordrar en rockvaktmästare säger en del om sceneriet. Det är rakt igenom välskräddat och välmöblerat. Alla ens fördomar om den stilrena skarven mellan 50- och 60-tal bekräftas, och som om det inte fanns någon morgondag röks det minst lika elegant och borstbindarymnigt som i ett genomsnittligt Mad men-avsnitt.

Inspirationen tycks emellertid främst vara hämtad från föregående decennieskifte. Inte bara Åka Falcks porträttlikhet med Orson Welles för tankarna till Den tredje mannen och andra noir-klassiker från sent 40- och tidigt 50-tal. Kombinationen Gamla stan och hotfulla klärobskyrer fungerar ypperligt.

Så ypperligt att man har överseende med det ibland haltande tempot och den lite krystade upplösningen. Liksom med den tidstypiska dialogen, där ord som ”gulligull” och ”städkärring” kan få plats i samma verserade replikskifte.

En sann pärla.

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog

En arktisk spökroman...

En expedition förbereds till Spetsbergen eller Svalbard som det nyligen döpts om till. Året är 1937. Fem unga engelsmän med skilda kompetenser och intressen ska tillbringa ett år där, och bland annat skicka tillbaka metrologiska data via radio.

Men det är något med expeditionen. Männen drar sig ur en efter en, drabbade av olyckor. Den plats de valt att ha sitt läger på är inte så rofylld, stilla och vacker som den verkar vid första anblicken. Det finns ett mörker där, något som vill dem ont.

Tre män är de när solen försvinner bakom horisonten för att återkomma om fyra månader. Men bara dagar senare är bara en kvar – Jack. Det är hans dagbok vi får följa. Kommer han att klara vintermörkret ensam med vettet och livet i behåll? Av bokens inledning att döma verkar det inte så…

Åh vad hon kan skriva bra, Michelle Paver. Jag har tidigare läst hennes serie Vargbröder som utspelar sig för 6000 år sedan. Även där är mörkret närvarande när hon berättar om Torak, vars far dödas av en demon. Sex lysande böcker består den serien av. Men vilken berättelse hon får ihop även denna gång, spännande och skrämmande. Hade jag varit ensam hemma en vinterkväll, snön yrt kring husknuten och elen försvunnit vete katten om jag inte hade väntat och läst färdigt boken Evig natt en annan dag…

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.